Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 13 oktober 1945 - Den svenska trädestillationsindustrins utveckling och framtidsutsikter, av Carl W Jacobsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 oktober 1945
1115
vinnes vid större kolugnar även s.k. B-tjära,
rå-metanol, ättiksyrad kalk och ättiksyra. Av
B-tjäran har liksom tidigare en del export kunnat
upprätthållas under krigsåren, men med den
utökade produktionen ha överskotten av B-tjäran
och lövvedstjäran liksom en del okuranta
bland-vedstjäror numera fått sin största användning
som bränsle.
Produktionen av råmetanol och ättiksyra har även
stegrats betydligt under krigsåren och de ha blivit
värdefulla tillskott och utgångsmaterial för vidare
förädling till bl.a. formalin och lösningsmedel
samt många andra i vårt trängda försörjningsläge
begärliga produkter.
Stubbkolningen, som nästan är att betrakta som
en särskild gren av trädestillationsindustrin, förde
de närmaste åren före världskriget en nästan
tynande tillvaro på grund av den alltmera
besvärande polska konkurrensen. Årsproduktionen
under åren 1937 och 1938 torde icke ha uppgått
till mera än några hundratals ton.
En ny stimulans fick dock den svenska
stubb-kolningsindustrin efter krigsutbrottet 1939 genom
den polska konkurrensens bortfallande på
världsmarknaden, så att flera nedlagda stubbugnar
återupptogo driften. Genom det aktuella
spörsmål, som väcktes till liv genom de lyckade
försök som ganska tidigt igångsatts för att ur
stubb-tjära utvinna smörjoljor, framstod behovet av en
stubbkolningsindustri av större mått.
Förutsättningen för att kunna uppta detta
speciella förädlingsarbete i större skala var då att
tillräckliga kvantiteter stubbtjära kunde
framställas. För att fullfölja den plan, som framlades
av Statens Bränslekommission och Statens
Industrikommission för att lösa
smörjoljeproblemet och något bättra den inhemska försörjningen
av terpentinolja- var det nödvändigt att snabbt få
i gång en större stubbkolningsindustri. Då ett
behövligt utbyggnadsprogram knappast var möjligt
att genomföra på privat eller frivillighetens väg
bildades därför genom statsmakternas medverkan
år 1941 Skogsägarnas Olje AB, i vilket de flesta
större skogsbolagen jämte ett flertal enskilda
företag inträdde som aktieägare. Till tillverkare
som genom detta bolag kontrakterade sin
produktion lämnade staten garanti för
anläggningskostnaderna och även pris- och
avsättningsgarantier för beräknade stubbtjäreproduktioner.
Genom de avtal, som bolaget träffade med
producenter, igångsattes under år 1941 byggandet av
ett så stort antal stubbugnar, att årskapaciteten
vid full utbyggnad beräknades till 25 000—
30 000 t, men det blev dock först under år 1943
möjligt att närma sig denna kvantitet. Förutom
vid de av Skogsägarnas Olje AB kontrakterade
stubbugnarna har tillverkning även
upprätthållits vid ett antal äldre stubbugnsanläggningar och
vid ett flertal på enskilt initiativ byggda
stubbugnar, vilka dock alla bela tiden arbetat utan
några som helst garantier. Årsproduktionen för
denna som man kan kalla fria grupp torde
kunna uppskattas till ca 8 000 t. Totala
årsproduktionen år 1944 av stubbtjära inkl.
stubbrå-terpentin har i det närmaste rört sig om ca
38 000 t. För tillverkningen av en sådan
kvantitet har åtgått ca 1 000 000 m3 stubbar,
representerande ett anskaffningsvärde vid ugnarna av
12—15 Mkr. — ett ganska aktningsvärt
belopp, som kommit skogarna till godo och
skapat arbetstillfällen, som man tidigare knappast
drömt om.
Tidigare omnämnda statsbeslag på
trätjärepro-dukter gjorde det även möjligt för statsmakterna
att vid sina avtalsförhandlingar med skilda
länder bättre bevaka landets försörjningsintressen,
allra helst som det visade sig att bl.a. trätjäran var
en begärlig produkt och därför ett viktigt
kompensationsobjekt för att tillförsäkra för landets
försörjning viktiga produkter, såsom bensin,
motorfotogen, smörjoljor och asfaltprodukter.
Exportfrågan för trätjäreprodukter under krigsåren
Från våren 1940 upphörde så gott som all
export till våra större marknader av trätjära
västerut, om man bortser från några mindre
exportkontingenter, som under de närmaste åren
beviljades till bl.a. Danmark, Norge och Schweiz.
Vår trätjäreexport blev därför alltmera
enkelriktad till Tyskland, och genom de leveransavtal
som avslutades med detta land under åren 1941—
1944 utförde Sverige under dessa år fastställda
kontingenter, som dock endast för år 1942
obetydligt överskred Sveriges totalexport under åren
före krigsutbrottet. Exporten har sedan hösten
1940, då Föreningen Svenska Trätjäreexportörer
bildades, i stort sett handhafts av dess
medlemmar, alla gamla exportörer i branschen.
För att få en jämförelse med nuvarande
situation på trädestillationsmarknaden vill jag även
i korthet något belysa de exportförhållanden som
voro rådande före 1939.
Under mellankrigsperioden 1919 till augusti
1939 hade den svenska trätjäreexporten på
världsmarknaden att uthärda mycket hård
konkurrens från Finland, Ryssland och Polen.
Särskilt var konkurrensen från sistnämnda land de
närmaste åren före kriget mycket kännbar. Från
att Polens export år 1933 uppgick till 6 716 t
hade den år 1937 stigit till icke mindre än
11 625 t, varav till Sverige ca 1 200 t. Under
samma tid var den svenska trätjäreexporten i stort sett
oförändrad i resp. 4 091 och 4 567 t. Därtill kan
jag nämna, att den inhemska konsumtionen av
trätjäreprodukter under normala år uppskattades
till 3 000—4 000 t samt att Sveriges
totalproduktion av dessa produkter under år 1944 troligen
blir svenskt rekord med icke mindre än ca
75 000 t, dvs. mera än tio gånger större än år
1939, fördelad på ett hundratal större och mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
