Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 13 oktober 1945 - Den svenska trädestillationsindustrins utveckling och framtidsutsikter, av Carl W Jacobsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1116
THiKNISK TIDSKRIFT
kolugnsanläggningar och ca 225
stubbugnsan-läggningar. Med sådana fakta för ögonen kan
man fråga sig: Finns någon utsikt att efter kriget
här i Sverige upprätthålla en så betydande
trä-tjäreproduktion som vi för närvarande ha, även
om exporten blir fri?
Om en ökad trätjäreexport skall kunna hjälpa
oss från nedskärningar av produktionen, som
enligt min uppfattning äro ofrånkomliga, torde
man väl få anse som uteslutet, även om stegrat
forskningsarbete med nya tekniska framsteg och
fortsatta rationaliseringar på träkolningsområdet
skulle kunna bidra till att göra
trädestillations-industrin mera ekonomiskt bärkraftig. När efter
kriget de stora behoven av träkol för
gengasdriften måste reduceras och då järnbrukens framtida
träkolsbehov förefaller svårbedömligt, torde det
vara svårt att nu sia något om
trädestillationsin-dustrins utveckling. Själv kan jag dock icke annat
än bedöma den mindre optimistiskt, ty med
kännedom om den stora produktionsvolym, som
numera är utbyggd, måste betydande
driftinskränkningar bli en naturlig följd då landets
försörjningsläge icke längre fordrar, att en sådan
topproduktion som den nuvarande upprätthålles.
Framtidsutsikter
Om man trots detta skulle våga sig på att
försöka göra en prognos över den svenska
trädestil-lationsindustrins framtidsperspektiv, så ställes
man särskilt inför tvenne viktiga frågor. Dessa
äro: med vilka ved- och träkolspriser kunna vi
räkna efter kriget och kunna priserna så
koordineras, att de ge ugnsträkolen fortsatt
konkurrensmöjlighet med de något högvärdigare
skogskolen, då man efter kriget säkerligen måste räkna
med väsentligt nedskurna bidrag från
biprodukterna?
Mycket talar för att man knappast kan räkna
med lägre vedpriser förrän importen av fossila
bränslen åter kommit i gång i sådan omfattning,
att brännvedskvantiteterna kunna nedbringas.
Dessutom har man säkert att vänta ett stegrat
köpeintresse av massaved från cellulosaindustrin
så snart ett utökat produktionsprogram kan
genomföras vid fabrikerna.
Då trädestillationsindustrin icke längre kan
räkna med den gamla kolningsveden, torrfuran,
utan numera många gånger måste konkurrera
med bl.a. cellulosaindustrin om råvaran, är det
mycket troligt att den framtida prisutvecklingen
för massaved (särskilt sulfatveden) kommer att
få en viss nominerande inverkan på
träkolnings-industrins råvarupriser. Då vedkostnaden är den
mest reglerande faktorn vid tillverkning av
ugnskol återstår att se vilka möjligheter
trädestillationsindustrin framdeles får att hävda sig i en
eventuellt skärpt råvarukonkurrens.
Om man vill försöka ge en bild av dagens
situation på trädestillationsfronten, framstår för pro-
ducenterna biproduktsfrågan som den mera
ovissa faktorn på grund av de osäkra pris- och
avsättningsförhållanden som väntas uppstå efter
den 1 augusti 1945, då alla statsgaranterade
avtal utgått. Troligast kommer
stubbkolningsindu-strin liksom efter förra världskriget att få ta emot
den första törnen, ty när statens stödköp av
fallande stubbtjäreproduktioner borfaller är en
fortsättning av driften i sådan omfattning som
hittills utesluten. En ljuspunkt för stubbtjäran är
dock, att alla lager av dalbränd tjära för
närvarande äro tömda, vilket icke var fallet 1918—
1919, då betydande lageranhopningar flera år
framåt verkade hämmande särskilt på
stubbtjäre-försäljningarna. Den goda efterfrågan, som
motortjäran ännu röner från fisket och fraktfarten,
gör att situationen för tillverkare av motortjära
icke ännu bedömes fullt så brydsam.
Inför många svåra problem ställes dock även
ikolugnsindustrin den dag då importerade
motorbränslen åter finnas att tillgå i rikligare mängder
och produktionen måste omställas till gamla
handelskvaliteter och mera med sikt på export.
Då trädestillationsindustrin sedan gammalt haft
att bevaka sina största försäljningsintressen för
biprodukter på export, vill jag även försöka ge
några synpunkter på exportfrågan efter kriget.
Hittills har det icke varit möjligt att få några
fasta hållpunkter på omfattningen av den export,
som kan medges och igångsättas, men det är att
hoppas, att statsmakterna icke skola resa några
större hinder för exportens återupptagande när
tillräckliga kvantiteter äro tillfinnandes för de
inhemska behoven. Med de begränsade
exportmöjligheter, som man åtminstone till en början
måste räikna med, förefinnas alltid risker för en
pristryckande konkurrens, ty
trädestillationsin-dustrierna arbeta ju oftast under så vitt skilda
förhållanden och med så helt olika
förutsättningar, att utsikterna för ett samgående i
försäljningsfrågor mellan exportörer icke förefalla så
synnerligen stora.
I första hand torde det bli trätjäran, som kan
påräkna ett större köpeintresse på de flesta för
svensk trätjära under kriget avstängda
exportmarknaderna, åtminstone under de närmaste
åren, innan övriga trätjäreproducerande länder
såsom Finland, Ryssland och Polen hunnit få
i gång sina trädestillationsindustrier i sådan
omfattning, att något blir till övers för export.
Dessutom har man säkert även i fortsättningen att
räkna med USA som ikonkurrerande
trätjäre-exportör. I fredstider var dock exporten därifrån
på den europeiska marknaden mindre störande
för den svenska trätjäreexporten.
Tills vidare får man väl också anse Polen som
konkurrent vara ur räkningen, men åren före
krigsutbrottet var detta land en stor leverantör
av trätjära för bl.a. gummiindustrin i skilda
länder. Denna export var betydande och export-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
