Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 13 oktober 1945 - Synpunkter på träkolets användning, av Sten Hammarberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1118
THiKNISK TIDSKRIFT
drivits av ingenjör Svedlund i Örebro under
mel-lankrigsåren, hade gengasdriften emellertid nått
sådan fulländning, att den vid det inträdande
importstoppet för oljor hastigt kunde appliceras i
stor skala på vår motorfordonspark. Det dröjde
också endast obetydligt mer än ett år från
importstoppet i samband med Norgeockupationen i
april 1940 till gengasdriften nådde den
storleksordning, som den sedan bibehållit under krisen.
Principen för gengasdrift på träkol är att
träkolet genom upphettning i generatorn under
lufttillförsel bildar koldioxid, som sedan reduceras
till koloxid, vilken gas utgör den nyttiga
huvudbeståndsdelen i gengasen. Gengasen innehåller
för övrigt som brännbara beståndsdelar väte och
vissa kolväten samt som icke brännbara ämnen
ikväve samt mindre delar koldioxid och syre. Om
ved användes som gengasbränsle omvandlas den
först genom en kolningsprocess i generatorn till
träkol, varefter gengasen uppkommer på likartat
sätt som när färdigt träkol användes.
Till en början var träkolet förhärskande som
gengasbränsle. Först senare under krisen fick
ved som gengasbränsle i och med den tekniska
utvecklingen av vedgasaggregaten samma
betydelse som träkolet. Ett jämviktsläge uppstod
när bilved och bilkol svarade för vardera ca 50 %
av gengasbränslebehovet.
Man kan tryggt våga påstå, att träikolet under
gengasdriftens första period möjliggjorde att allt
för kraftiga, till sina verkningar oöverskådliga
rubbningar av våra motortransporter kunde
undvikas. Den insats som träkolet här gjort för vårt
näringsliv, liksom även för vår militära
beredskap, kan för övrigt knappast överskattas.
De kvantiteter träkol, som under krisen använts
som gengasbränsle, ha från och med 1941
överstigit vad som förbrukats av järnindustrin. Sedan
gengasdriften nått full utveckling har
förbrukningen av bilkol legat mellan 20 och 25 miljoner
hl/år, motsvarande i råkol 24—29 miljoner hl.
Efter gengasdriftens tillkomst har det naturligt
nog varit en viss dragkamp om träkolet mellan
järnindustrin och gengasdriften. Denna
dragkamp har dock varit förhållandevis obetydlig,
vilket berott dels på att de båda behoven i stort
sett kunnat tillgodoses jämsides — jag bortser
då från viss knapphet på senaste tiden — dels
på att de båda förbrukningskategorierna äro i
huvudsak intresserade av träkol av sinsemellan
olika kvalitet. Sålunda föredrar järnindustrin
barrkol framför lövkol och skogskol framför
ugnskol, medan förhållandet beträffande
gengasdriften är det motsatta.
Järnhanteringen och under innevarande kris
gengasdriften ha varit de två stora förbrukarna
av träkol. Med sina goda egenskaper — det är ett
ovanligt rent bränsle med högt värmevärde
(effektivt ca 7 200 kcal) och goda
förbränningsegenskaper samt ett utmärkt reduktionsmedel — har
träkolet emellertid funnit flera andra
användningsområden.
Träkol i olika former har bl.a. under krisen
kommit till användning som bränsle i industrier
och bostadsfastigheter som ersättning för fossila
bränslen. Sålunda eldas vissa stokeranläggningar
och pannor av Reka-typ nu med småträkol som
ersättning för antracit, cementindustrin får en
stor del av sitt bränslebehov i form av
träkols-stybb och stubbugnskol har tilldelats vissa andra
viktiga industrier som bränsle. Ett försök, som
startades några år före krisen, ett genom
begjut-ning av träkol med sulfitlut få ett bränsle som
under fredstid kunde konkurrera med koksen,
slog däremot mindre väl ut.
Sedan gammalt har träkol, företrädesvis av alved,
ingått som beståndsdel i svartkrut, och Gyttorp
använder för sin tillverkning bl.a. träkol
framställt av Ramnus frangala, som skalas före
kolningen. Detta blir givetvis ett dyrbart kol, som
kostar mer än dubbelt så mycket som vanligt träkol.
Tillverkningen av kolsvavla, som fått ökad
betydelse genom sin användning i
silkecellulosa-och cellullindustrin, kräver träkol. Fordringarna
på detta träkol ställas mycket högt, varför
tillverkningen måste ske under kontroll av
fackkunniga tekniker. För att det i och för sig mycket
goda bokträkolet från Skånska Ättiksfabriken
skulle bli fullgott för kolsvavlaframställning
ansågs det sålunda nödvändigt att tillkalla
utländska experter. För tillverkningen av kolsvavla åtgå
rätt betydande kvantiteter träkol. Den nuvarande
förbrukningen torde röra sig om ett par
hundratusen hektoliter per år.
Av betydligt mindre omfattning är användningen
av brännvinskol, dvs. träkol som användes till
filtrering vid brännvinstillverkningen.
Framställningen av sådant träkol är emellertid rätt säregen
i det kolningen sker vid fullt lufttillträde,
varigenom den mesta veden brinner upp. Slutligen
kan jag nämna, att träkol även användes till
hönsfoder. Skånska Ättiksfabriken hade före kriget en
viss export för detta ändamål till England av
trä-ikolsgryn med bestämd styckestorlek, och även
på den inhemska marknaden ha konsumerats
mindre kvantiteter sådant hönsfoder.
Slutligen vill jag som skogsman konstatera, att
användningen av träkol, sedan man kommit över
vissa på ett tidigt stadium i utvecklingen
förekommande rovhuggningar för |kolning kring de
mellansvenska bruken, varit till god hjälp för
skogsvården. Till kolning användes ju numera
nästan uteslutande sådan ved av klenare
dimensioner, som bör tas bort ur bestånden, för att
dessa skola få sin rätta hyfs och utveckling. Ur
skoglig synpunkt är därför en fortsatt
användning av träkol inom landet med därav följande
ökade avsättningsmöjligheter för gallringsvirket
ett framträdande önskemål, då skötseln av
skogarna härigenom underlättas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
