Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 3 november 1945 - Aluminium i kraftledningar, av O David Zetterholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1190
TEKNISK TIDSKRIFT
att en helaluminiumledare i runt tal väger bara
hälften så mycket som kopparledaren. Diametern
på linan ökar naturligtvis på grund av den
minskade ledningsförmågan och därför ökar
vindbelastningen på stolparna. Enligt det nya
normförslaget räknas stolparna bara för vind på
is-belastade linor och måttliga skillnader i
lindiameter få därför mindre betydelse.
Även om helaluminiumledarens vikt är låg, så
är det i alla fall tillsatslasten i form av is ocli
vind, som är bestämmande för uppspänningen
och för spännvidd och stolphöjd. För
helalu-minimumledare komma därför aluminiets låga
hållfasthet och stora förlängning att spärra
användbarheten. Man blir hänvisad att använda
sådana linor bara för mindre spännvidder och för
relativt stora areor.
För att eliminera olägenheterna med
helalumi-niet har man gått två vägar. Den ena är att legera
metallen, då hållfastheten kan höjas avsevärt; den
andra är att öka hållfastheten genom att använda
en stålkärna innanför det strömförande
aluminiumhöljet: att alltså övergå till
stålaluminium-lina.
De legeringar, som det här är fråga om, äro
legeringar av aluminium, magnesium och kisel, t.ex.
Aldrey och Aludur. Brotthållfastheten går upp
till 30—35 kp/mm2, men ledningsmotståndet är
ca 10 % högre än aluminiets. I trakter med
mycket stark rimfrost ha legeringarna fått
användning, särskilt i Schweiz och Tyskland och vi ha
med gott resultat provat en sådan lina i norra
Sverige. En nackdel hos legeringarna säges vara
att de korrodera starkt i saltmättad luft, men
någon erfarenhet härav ha vi inte haft.
Det andra sättet att eliminera
helaluminiumledarens olägenheter är att använda
stålaluminium-lina. Den som först kom på idén att så att säga
armera aluminiumlinan var amerikanaren Hope
år 1908. Numera är denna lintyp den mest
förekommande, när det är fråga om att använda ren
aluminium som ledarinetall. En undersökning,
som gjordes i somras, visade, att t.o.m. för
distributionsledningar med spänning upp till 20 kV,
är det mera ekonomiskt att använda
stålaluminium än helaluminium. För större spännvidder
Fig. i. Samband mellan
dragkraft och töjning hos
en stålaluminiumlina.
Fig. 2. Tvärsnitt hos stålaluminiumlinor av olika
dimensioner för spänningar upp till 200 kV.
och högre spänning äro fördelarna med
stålalu-minium ännu mera framträdande.
I de vanligast använda stålaluminiumlinorna är
höljet icke att betrakta såsom en död extralast.
Tvärtom arbeta alla delar av tvärsnittet
tillsammans för att bära upp linans egen vikt och de
tillsatslaster, som linan blir utsatt för. Av
diagrammet i fig. 1 framgår hur arbetsfördelningen
utfaller för en lina med 7 lika tjocka trådar ocli
där kärntråden är av stål. För mindre dragkrafter
deltar aluminiet proportionsvis mera än för större^
beroende på att aluminiumkurvan blir flackare
vid större töjning. Vid töjningen 0,1 % tar
aluminium ca 57 % av belastningen, vid 0,4 % ca
51 %. Siffrorna gälla för 15° temperatur hos
linan; vid andra temperaturer blir fördelningen
något annorlunda.
För klena tvärsnitt användas mest sjutrådiga
linor med förhållandet 1: 6 mellan stål och
aluminium. För större tvärsnitt måste man övergå
till linor med två lager eller flera. Vid större
spännvidder och högre spänningar (t.ex. 200 kV)
användas ofta tre lager aluminium och en
sju-trådig stålkärna (fig. 2). För linjer med ännu
högre spänningar måste lindiametern ökas. För
en sådan linje har man utanpå två lager ståltrådar
slagit 54 aluminiumtrådar, varigenom
ytterdiametern blir 42 mm och arean ekvivalent med ca
400 mm" koppar. En speciallina, som på försök
har använts på vissa håll, har ett spel mellan
kärnan och höljet för att uppnå en viss
självdämpning i linan vid vertikalsvängningar av vind.
I en lina, som består av mer än ett lager trådar,
skall varje efterföljande lager ha olika
slagriktning. I allmänhet bestämmer man sig för att ytter
-lagret skall vara högerslaget, dvs. slaget i en
höger-vriden spiral. Vid slagningen händer det då och då.
att en aluminiumtråd brister. Skarvning får då
utföras med elektrisk svetsning eller
autogensvets-ning med lämpligt flussmedel. Hur många
skarvar, som kunna tillåtas, kan givetvis diskuteras.
För svenska förhållanden fordras att
stålkär-nan utförs seghärdad med en brotthållfasthet på
130—140 kp/mm2. I motsats till
aluminiumtrådarna får den icke skarvas. Tråden varmförzinkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
