Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 3 november 1945 - Aluminium i ställverk, av Henry Wallgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 19A5
1197
växelström. Klämplattorna måste vara mycket
styva och pressytan maskinbearbetad för att
uppnå jämnt tryck på kontaktytan.
Skruvförbindning aluminium—koppar
I heltorra rum kunna de två metallerna skarvas
på samma sätt som vid skarvning aluminium—
aluminium. Vid övergång från aluminium till
koppar bör kopparn icke förtennas, enär tennet
icke ger varaktig god kontaikt mellan aluminium
och koppar.
Utomhus måste faran för korrosion förhindras
genom att beröringsytan mellan metallerna göres
luft- och vattenfri. Härför användes lämpligen en
bimetallplåt, benämnd Cupal, i övergångsytan
mellan aluminium—koppar. Beröringsytan mellan
aluminium och koppar är därvid skyddad mot
fuktighet. Det är enbart vid den smala
snittkanten på plåten som frätning kan ske, men detta
förebygges genom att kanten efter montaget
stry-kes med ett lämpligt lack.
Strömövergången mellan koppar och aluminium
i Cupalblecket är den bästa möjliga, nästan som
vid koppar—koppar. Cupal har använts i flera år
för detta ändamål med god erfarenhet.
Cupal-plåtarna bruka ha en tjocklek av 0,5, 1 eller 2
mm. Kopparbeläggningen skall vara 30 i % av
totala tjockleken.
Expansionsskarvar
Liksom vid koppar måste böjliga förbindelser
användas vid aluminiumskenor för stora längder
och vid anslutning av apparater för stora
strömstyrkor. Man bör härvid observera att aluminium
har en längdutvidgningskoefficient, som är 1,35
gånger kopparns, vilket alltså gör användningen
av expansionsskarvar vid långa längder desto
nödvändigare.
Expansionsskarvarna göras av böjliga
aluminiumband om 0,5—1 mm tjocklek i erforderligt
antal. Banden buntas ihop vid ändarna med
skenor eller också svetsas de vid ändarna till
massiva ledare.
Bearbetbarhet
Bockningen av aluminiumskenor med normala
tvärsnitt kan ske med stor lätthet i kallt tillstånd.
För skenor, som i kallt tillstånd skola bockas i
max. 180° vinkel, kan den minsta
krökningsradien för tjocklek 3—10 mm sättas 2 gånger
skentjockleken. Om mindre radie erfordras eller
om skenorna skola bockas på högkant, värmes
skenan med blåslampa tills den är tillräckligt
varm att brunfärga en träflisa, som strykes över
ytan. Aluminiumskenor bockas lättare än
kopparskenor.
Korrosion
Skenor av ren aluminium, som äro fullt fria
från yttre invalsning av koppar- eller järnpartik-
lar, äro korrosionsbeständiga även utomhus.
Armaturdelar av zink, krom eller kadmium bilda
ej något galvaniskt element med aluminium.
Dimensionering av aluminiumskenor
med hänsyn till strömbelastning
Specifika motståndet hos aluminium är 1,6
gånger kopparns specifika motstånd, varför en
aluminiumskena måste utföras med 1,6 gånger
så stor area som kopparskenan för att erhålla
samma motstånd.
Vid dimensionering av skenorna i elektriska
anläggningar fäster man vanligen ej så stort
avseende vid spänningsfallet och effektförlusten, utan
väljer ledningsarean med hänsyn till
uppvärmningen, varvid förhållandet blir ett annat.
Om man för en skena med rektangulär sektion
räknar med att arean ökas, under det att profilens
tjocklek bibehålles oförändrad, kan man anta att
kylytan blir i det närmaste proportionell mot
ledararean. Man kommer då till att
aluminiumskenans area skall göras K 1,6=1,27 gånger
kopparskenas area för att temperaturstegringen
skall bli densamma. För aluminium- och
kopparskenor av samma dimensioner blir omvänt
aluminiumskenans strömkapacitet 79 % av
kopparskenans.
Dessa värden gälla endast under förutsättning
av samma värmeavgivning från de båda ytorna
och strängt taget endast för likström. Vid
växelström har man även att beakta tillsatsförlusterna
genom strömförträngningen. Dessa
tillsatsförluster äro ungefär proportionella med materialets
ledningsförmåga, varför de äro mindre i en
aluminiumskena än i en kopparskena med samma
tvärsnitt. Förlusterna växa åter kvadratiskt med
tvärsnittets area, vilket blir till aluminiumskenans
nackdel, om skenorna dimensioneras för samma
motstånd.
Vid bestämningen av tillåten belastning för en
ledare bestående av flera parallella skenor blir
förhållandet ännu mera komplicerat. Vid likström
komma skenorna inne i paketet att bli varmare
än de yttre skenorna genom att avkylningen här
är sämre. Vid växelström tillkommer den
omständigheten att de inre skenorna till följd av
den magnetiska induktionen komma att föra
mindre ström än de yttre skenorna (detta
gäller självfallet såväl koppar- som
aluminiumskenor) .
Vidare spelar ytans beskaffenhet en större roll
för avkylningen än man kanske i allmänhet
tänker sig. Värdena i litteraturen variera givetvis
något; för en skena anges vid 30°C
temperatur-stegring en ökning i strömstyrkan av 20—30 %
för målad skena i förhållande till blank skena.
För svartmålad skena anges 33 %. Vid ett prov,
som nyligen gjorts på Asea med belastning
av aluminiumskenor, sjönk temperaturstegringen
från ca 30° till 20°G då skenan målades med van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
