Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 3 november 1945 - Standardisering av elektronrör, av Nils Lundqvist - Brittiska televisionskommittén, av O N - Insänt: Tidsstudiefrågan, av John R Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 1945
1211
Valve Manufacturers’ Association, arbetar redan med
frågan om standardisering av de mekaniska dimensionerna.
Vid standardiseringen av elektronrör kommer det att bli
nödvändigt att fastställa icke endast de data, som det är
• önskvärt att mäta, utan även mätmetoderna.
Standardiseringen bör kanske även omfatta vad man skulle kunna kalla
rörets sekundära data. Rör med skenbart lika huvuddata
kunna variera inom vida gränser beträffande de
sekundära data, beroende på skillnader i utförandet vid olika
fabriker. Det finns emellertid en ekonomisk gräns för det
antal mätningar, som kunna utföras på varje rör, och som
regel kunna endast de data kontrolleras, vilka hänföra
sig till den funktion för vilken rören äro avsedda. Det
är knappast skäligt att begära att tillverkaren skall mäta
ett rör för alla de kopplingar som en skarpsinnig och listig
konstruktör kan hitta på att använda röret i vid sidan
om dess normala funktion. (Wireless World april 1945.)
Nils Lundqvist
Brittiska televisionskommittén, som under Lörd
Han-key’s ordförandeskap arbetat sedan september 1943, har i
mars 1945 avgivit sin rapport till parlamentet. Kommittén
föreslår, att det före kriget utnyttjade 405-linjers systemet
icke omedelbart överges utan i stället utbygges, så att
förutom London snarast även sex större landsortscentra förses
med televisionsprogrammet via kabel- eller radiolänkar.
Man bör emellertid med hänsyn till storbildsprojicering i
biografer snarast inrikta utvecklingen mot ett nytt system
på ca 1 000 linjer. För att göra övergången mindre
kännbar för apparatinnehavarna böra de två systemen köras
parallellt en tid. För att finansiera televisionen föreslår
kommittén en licens på £ 1 för mottagare i hemmet och en
speciell licens för biografmottagare. Frågan om
reklamprogram lämnas tillsvidare öppen. En permanent
rådgivande kommitté bör tillsättas för att leda utvecklingen i
fortsättningen (Wireless World, april 1945). O N
Insänt
Tidsstudiefrågan
Jag har med intresse läst de sakkunniga inläggen i
debatten om tidsstudier och som gammal arbetsledare i
fabriker för flytande tillverkning önskar jag härmed
framföra mina synpunkter på saken. Dessa synpunkter äro
grundade på de erfarenheter jag samlat, ej enbart i
Sverige utan även som arbetsledare i andra länder, i
synnerhet Tyskland och USA.
Tidsstudierna äro bara ett element i rationaliseringen
men ett synnerligen viktigt sådant. Vid omläggning från
hantverk till fabrikation måste ju t.ex. ackorden beräknas
och kontrolleras efter den åtgångna normaltiden som
passar normalarbetaren. Vid flytande tillverkning på band
eller annan tvångsmatning av produkten äro tidsstudierna
nödvändiga för uppdelning av operationerna i tempon och
för beräkning av arbetstakten. Denna senare beräkning
och planering tarvar mycket kunniga ingenjörer —
fantasifulla och uppfinningsrika, ty det gäller då att veta,
vilka metoder som äro de mest lämpliga, om maskiner
eller människor skola utföra detaljen, om jiggar, fixturer
eller specialmaskiner skola användas.
En blunder vid planeringen av en operation kan kosta
mycket, ej enbart för produktionen utan även i fråga om
ackordsättningen. Har t.ex. ett ackord fastslagits och löpt
några år, är det synnerligen svårt att göra ett ingrepp i
arbetssträngen utan omläggning av metoden. Det är
självklart, att en flytande tillverkning alltid har svaga
punkter (tempon). Arbetarna och fabriksledningen känna ju
till var på bandet de befinna sig, det s.k. spilltidsmaximum,
många gånger beroende på en alltför effektiv maskin eller
arbetare eller på en väl inarbetad arbetsgrupp. I USA
skulle man i ett sådant fall utan vidare öka arbetstakten
genom att öka genomloppstiden på transportbandet. Detta
är omöjligt i Sverige. En del fabrikschefer tror då, att
nu är tiden inne för rationalisering genom en billig
"tidsstudieingenjör" som mellanhand, vilken skall tjäna som
buffert för arbetsledningen när ackordet skall omarbetas,
produktionen ökas, arbetare omplaceras m.m. Det är ej
underligt om arbetarna reagera och bli irriterade när de
tvingas ifrån sina vanor genom ett så klumpigt
tillvägagångssätt. I regel kommer fackföreningen med i leken och
arbetskonflikten står för dörren.
Om en gammal metod går dåligt eller börjar bli
omodern, skall den naturligtvis ändras så, att omläggningen
blir en ekonomisk förbättring för företaget men även i
huvudsak med oförändrade inkomster för den enskilde
arbetaren. Detta går endast genom omarbetning av
arbetsmetoden, såsom att lägga huvudvikten på nykonstruktioner
av hjälpmedlen, dvs. en bättre mekanisering av arbetet.
Här i Sverige måste vi lägga mera an på rationalisering
av hjälpmedlen för produktionen än på arbetarens
maximalprestation. I utlandet är det mången gång tvärtom.
Där planeras arbetstakten teoretiskt efter givna normer,
eller särskilt skickliga arbetare tränas upp till stor
färdighet och bli ett föredöme för andra eller gälla som
"effekt-likare" för hela arbetsgrupper. Alla arbetare äro ej
"teknisk-musikaliska" och jämnheten i en flytande
tillverkning kan därför endast åstadkommas genom lämpliga
mekaniska medel.
Jag tror att arbetsstudier så som de bedrivas på en del
fabriker äro en konjunkturföreteelse, mer eller mindre
kopierade från utlandet, där krigsindustrin ej tagit hänsyn
till vare sig fackföreningarnas ställning eller
arbetarementaliteten. I en mindre fabrik mötte jag en gång en hel
skock med studiemän som nyss lämnat skolan. Var och
en hade fått en bestämd uppgift; den ene skulle t.ex.
konstruera och uppfinna en krympningsmaskin för tyger,
därför att just detta tempo i arbetsserien hade för stor
spilltid. En annan skulle försöka jämka ihop några
tempon för att minska arbetsstyrkan och därmed nedbringa
ackordet. En tredje hade till uppgift att studera
arbetsgången på en symaskin utan att själv ha försökt hantera
denna maskin under sin relativt långa anställningstid. En
fjärde skulle studera förmännens göranden och låtanden
osv. I den här stilen går det på många håll. Ledningen
tycks tydligen ej ha fattat arbetsstudiernas primära uppgift.
Vid statliga verk, där tidsstudierna kommit till i
besparingssyfte, kan man påträffa arbetsstudieavdelningar, som
själva i sin tur behövde studeras i besparingssyfte. Jag
känner till ett fall då en ung ingenjör flyttades från en
skrädderiverkstad, där han bedrev arbetsstudier, till ett
varv såsom chef för arbetsstudieavdelningen utan att ha
den minsta förutsättning för ett dylikt arbete. Här mer
än annorstädes behövs "rätt man på rätt plats".
Ett av våra största företag med en stor
arbetsstudie-avdelning har numera ändrat denna avdelnings arbete,
vilket i huvudsak nu består av förkalkylation av
ny-inkomna order.
En gammal fabrikation behöver ej tidsstuderas över hela
linjen, en van arbetsledare vet var spilltidscentra befinna
sig och det ingår i hans och förmännens ordinarie arbete
att studera utjämningsmetoder och skapa nya hjälpmedel
för en friktionsfri lösning med åsyftad ekonomisk
förbättring som tillfredsställer alla parter. I stället för
arbetsstudieavdelningar på sådana platser skulle jag vilja
rekommendera konsultativa experter för en
engångskostnad, ty man kan ej hålla på att rationalisera ständigt.
Tidens lösen på alla områden är mekanisering och
flytande arbete, om ett lands industri och handel skall
kunna bestå i internationell konkurrens. Oavsett vilka
sociala eller politiska åsikter som äro rådande, kan inget
hämma mekaniseringen, utan denna skall bli en arbetets
tjänare och ej tvärtom. John R Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
