Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 10 november 1945 - Skifferoljeverket vid Kvarntorp, av Sven Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1214
TEKNISK TIDSKRIFT
tillgångarna av bituminösa skiffrar innehålla
avsevärt mera olja än de nu kända oljefälten.
Statsgeolog N Sundius har ur litteraturen
sammanställt tillgångarna av skiffer med en halt av
4 % olja och funnit, att de innehålla ungefär
26 000 Mt olja.
Inom Sverige förekomma bituminösa skiffrar
på ett flertal ställen. Deras oljehalt är emellertid
i allmänhet så låg, att de icke kunna komma i
fråga för oljeframställning. Om man begränsar
sig till skiffrar med mer än 4 % olja, så finner
man dessa endast inom tre områden, nämligen
på Kinnekulle, i vissa delar av Närke samt i
Östergötland. På Kinnekulle förekommer skiffern
i form av ett hela berget genomskärande,
praktiskt taget horisontalt lager, vars bruttomäkighet
inklusive inlagrade kalkstensbankar växlar
mellan 3 och 7 m. Dess medeloljehalt uppges till
4,8 bortsett från orstensinblandningar, och
den totala tillgången uppskattas till 500 Mt. 1
Närke förekommer bituminös skiffer inom två
områden, det ena beläget söder och sydost om
Örebro mellan Kumla i väster och Hjälmaren i
öster, det andra beläget väster om Örebro vid
Lanna, Latorp och Garphyttan. Även i Närke
äro skifferlagren nästan horisontella. Deras
oljehalt uppgår i det sydöstra området till 5,5 à
6.5 % och i det nordvästra till ca 4,8 %.
Mäktigheten varierar mellan 10 och 19 m och den totala
tillgången uppskattas till ca 1 500 Mt skiffer,
vilken kvantitet vid torrdestillation beräknas ge
ca 80 Mt olja. I Östergötland, där de geologiska
förhållandena emellertid äro något mera
ogynnsamma för brytning, i det att skiffern delvis
befinner sig på betydligt större djup än på de
andra ställena, uppskattas medeloljehalten till
4 %. Mäktigheten varierar mellan 5 m och 20 m
och den totala tillgången uppskattas till icke
mindre än ca 6 000 Mt.
Även de svenska skiffrarna ha sedan lång tid
tillbaka lockat uppfinnare och industrimän att
försöka sin lycka. Redan på 1870-talet existerade
ett skifferundersökningsbolag. På grund av den
låga oljehalten lyckades man dock icke att uppnå
något tillfredsställande ekonomiskt resultat.
Arbetet tog emellertid fart igen under det första
världskriget, då ett flertal nya försök kom till
stånd, bl.a. i Lannaområdet samt på Kinnekulle.
Efter krigets slut svalnade intresset åter, då det
fortfarande visade sig omöjligt att med den
svenska oljeskiffern som råvara konkurrera med den
importerade oljan.
Intresset försvann dock icke alldeles. Inom
Marinförvaltningen såg man problemet icke endast
ur ekonomisk utan även ur försvarsberedskapens
synpunkt. Med marinens ökade beroende av
oljan som drivmedel ansåg man det vara
utomordentligt viktigt att få fram en åtminstone
tekniskt tillfredsställande metod att ur de svenska
oljeskiffrarna utvinna användbara oljeprodukter.
Sedan Marinförvaltningen år 1932 inköpt en äldre
skifferoljeanläggning vid Kinnekulle, har på
denna plats ett banbrytande arbete utförts under
ledning av bergsingenjör Sven V Bergh. Denne
hade redan tidigare funnit en i sitt slag genial
lösning av problemet att konstruera en ugn,
lämpad för oljeutvinning ur de relativt fattiga
svenska skiffrarna, vilken konstruktion helt
skilde sig från tidigare typer. Vid Kinnekulle
uppfördes en mindre försöksanläggning, vilken vid
krigsutbrottet varit i drift under åtskilliga år.
Genom Marinförvaltningens förutseende och
Berghs tekniska arbete ägde man alltså i vårt
land tillgång till en oljeutvinningsmetod, som var
prövad i driftskala och därför utan alltför stora
osäkerhetsmoment kunde användas för en större
produktion.
När försörjningssituationen för flytande
bränslen på hösten 1939 började te sig alltmera osäker,
logos problemen om utvinning av olja ur de
svenska skiffrarna ånyo upp till diskussion. Ett
livligt intresse visades från våra uppfinnares sida
och ett flertal nya uppslag såg dagen. Givetvis
togs också frågan omedelbart upp av de
myndigheter, som hade att svara för vår försörjning
under krigsåren. De ekonomiska utsikterna tedde
sig emellertid fortfarande föga lockande. Några
privata initiativ till startande av en svensk
skifferoljeindustri kommo därför icke till stånd, utan
den industriella utveckling, som blev erforderlig,
kom att äga rum i statens regi och efter
föranstaltande av försörjningsmyndigheterna.
Marinförvaltningen begärde och erhöll redan
på hösten 1939 medel för uppförande av en
anläggning vid Kinnekulle. Den var avsedd för en
årlig produktion av 10 000 t råolja och uppfördes
belt naturligt efter Berghs system. Efter en del
försöksarbeten kom anläggningen i kontinuerlig
drift på sommaren 1941.
Industrikommissionen, som före
Bränslekommissionens tillkomst den 1 juli 1940 hade
ansvaret även för en del bränslefrågor, upptog
problemet om en svensk skifferoljeframställning på
våren 1940. Arbetet fortsattes inom
Bränslekommissionen, som på hösten samma år framlade ett
förslag i frågan. Detta förslag innebar bl.a., att
ett statligt bolag skulle bildas med uppgift att i
första hand åstadkomma en viss oljeproduktion
men som dessutom borde få sig anförtrott att
genom fortsatta forskningar och
experimentarbeten så långt möjligt klarlägga
skifferoljepro-blemets tekniska och ekonomiska möjligheter i
vårt land. Om storleken av den oljeproduktion,
som borde eftersträvas, uttalades i skrivelsen, att
man så småningom borde syfta till att få en
inhemsk oljeproduktion ur skiffer av 100 000 m3/år.
Av vissa skäl ansågs det dock, att den första
utbyggnaden endast borde avse en årsproduktion
av 14 000 m3. Skrivelsen föranledde proposition
och beslut vid 1940 års urtima riksdag, varefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>