Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 10 november 1945 - Skifferoljeverket vid Kvarntorp, av Sven Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i O november i 945
1215
Svenska Skifferolje AB konstituerades den 13
januari 1941. Redan vid 1941 års lagtima riksdag
beslöts att utöka programmet till 28 000 m3/år olja.
Vid den tidpunkt, då bolagets planeringsarbete
påbörjades, dvs. i januari 1941, hade man vunnit
en bättre kännedom om de svenska
oljeskiffer-förekomsterna, än vad som stod
Marinförvaltningen till buds, då kinnekullverket anlades
1939. Genom de arbeten, som Sveriges Geologiska
Undersökning under mellantiden bedrivit, hade
det blivit klart, att de oljerikaste skiffrarna vore
att söka inom Närkes sydöstra skifferområde.
Bolaget kunde alltså från början begränsa sitt
intresse till denna trakt. Skifferfyndigheten ligger
här på norra sidan om en i öst-västlig riktning
framstrykande förkastning och har skyddats mot
erosion genom att urberget söder om
förkastningen har höjt sig. Fyndighetens
längdutsträckning utgör mellan 20 och 30 km. Skifferlagret,
som har en mäktighet av ungefär 16 m, ligger
icke fullt horisontellt utan lutar svagt mot söder.
Det är överlagrat av ett kalkstenstäcke.
Utsträckningen i norr och söder varierar i allmänhet
mellan 2 och 3 km. I en nord-sydlig sektion ger alltså
skifferfyndigheten följande bild: längst i norr,
där skiffern går i dagen, börjar den med en
kil-formig spets, mot söder ökar skiffermäktigheten
successivt till ungefär 16 m. Här kommer den
överlagrande kalkstenen in, först som en tunn kil
men därefter med successivt tilltagande
mäktighet mot söder, tills slutligen den vid
förkastningen uppstigande urbergsgrunden bryter av
hela den sedimentära lagerserien. Kalkstenstäckets
största mäktighet torde icke överstiga 20 m. Det
kan vara lämpligt att bibehålla i minnet denna
allmänna bild av fyndigheten, då dessa
grundläggande geologiska fakta på visst sätt
bestämma, vilka metoder, som böra komma till
användning på olika delar av fyndigheten. Efter studier
över bl.a. variationerna i jordtäckets tjocklek
beslöt man sig för att placera anläggningen på
egendomen Kvarntorp ca 8 km öster om Kumla.
Sedan denna egendom förvärvats, igångsattes
arbetena i april månad 1941.
Utvinningsmetoder
Om frågan beträffande verkets förläggning på
detta sätt blev ganska lätt att lösa på geologiska
indikationer, så var i stället uppgiften att välja
den lämpligaste metoden för oljeutvinningen så
mycket mera invecklad. Den svenska bituminösa
skiffern eller, som den vanligen kallas,
alunskiffern, är ett marint sediment. Den består
därför av ett ytterligt finkornigt bergartsmaterial.
Den innehåller emellertid dessutom, inbäddade i
detta lerslam, organiska rester av animaliskt och
vegetabiliskt ursprung. Om man upphettar en bit
sådan skiffer i en retort utan lufttillträde
(Fischer-provet), börjar den vid ungefär 325° temperatur
genom pyrolys av de organiska beståndsdelarna
att avge kolvätehaltiga gaser och fortsätter
därmed upp till ungefär 500°, då avgasningen är
avslutad. I skifferbiten, som nu benämnes
skifferkoks, återstår ännu en del brännbara
beståndsdelar i form av kol. Om man tillvaratar gaserna
och kyler ned dem till vanlig temperatur,
utkon-denseras en råolja, men dessutom återstår en viss
kvantitet icke kondenserbar gas, som är
brännbar. Av skifferns värmevärde, som vad
kvarntorpsskiffern beträffar ligger något över 2 000
cal, återstår efter avgasningen drygt hälften i
skifferkoksen, medan något mer än en fjärdedel
återfinnes i oljan och något mindre än en fjärde
del i den icke kondenserbara gasen. Av skifferns
svavelinnehåll, som uppgår till nära 7 %,
kvarstanna ungefär två tredjedelar i koksen, medan
en tredjedel i form av svavelväte övergår i gasen
och efter oljans utkondensering huvudsakligen
återfinnes i den icke kondenserbara gasen.
Ugnsmetoder
När kvarntorpsverkets första utbyggnadsetapp
planlades, var det i huvudsak tre olika ugnstyper,
som kunde komma i fråga, nämligen Berghs ugn
en kanalugn av ungefär den typ, som använts vid
vissa av skifferoljeverken i Estland, samt en
re-tortugn av den gamla skotska typen. Verket kom
slutligen att omfatta alla tre typerna och jag
skall här försöka ånge, varför så blev fallet.
Jag börjar därvid med Berghs metod. Denna
hade, som redan nämnts, kommit till användning
vid Marinförvaltningens anläggning på
Kinnekulle, Kinne-Klevaverket, som vid denna
tidpunkt var i det närmaste färdigbyggd. I Berghs
ugn sker oljeavdrivningen medan skiffern
passerar ned igenom ett vertikalt retortrör av
ungefär 2 dm diameter och 2 m längd, vilket retortrör
upphettas utifrån. Destillationsgaserna avledas
på vanligt sätt till ett kylsystem, där de tyngre
kolvätena utvinnas i form av olja, medan de lättare
förbli i gasform. Det för processens
genomförande erforderliga värmet erhålles på så sätt, att den
ur retortrörets nedre ända nedfallande
skifferkoksen genom tillförd luft förbrännes och
rökgaserna få passera omkring retortröret. På detta
sätt tillgodogöres skifferns bränslevärde på ett
utmärkt sätt. Den icke kondenserbara gasens
betydande värmeinnehåll kan tillgodogöras för
ångalstring, för alstrande av elektrisk kraft eller
för annat ändamål. Den bortgående fasta pro
dukten är praktiskt taget utbränd och benämnes
skiffeiaska. Retortrören äro sammanbyggda till
enheter om fem stycken med gemensam
påfyllningstratt. Fjorton sådana enheter äro samman
byggda till ett ugnsblock. Av det sagda framgår,
att Bergh-ugnen ur värmesynpunkt är
självförsörjande och t.o.m. ger ett värmeöverskott. Den
kan alltså utan vidare användas självständigt i en
skifferoljeanläggning.
Detta är däremot icke fallet med de båda andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
