Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 24 november 1945 - Invasionshamnarna, av Pontus Melin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1298
TEKNISK TIDSKRIFT
hamnar, var och en av ungefär Dovers storlek. De skulle
tillverkas i England och i lämpliga enheter bogseras över
Kanalen. Den ena hamnen kom att anläggas vid
Arroman-ches i den brittiska sektorn och den andra inom den
amerikanska vid Vierville-sur-Mer.
Sedan planerna underställts Quebec-konferensen och blivit
godkända beslöt man den 3 september 1943 att sätta i gång
arbetena. Preliminära ritningar voro färdiga den 4 oktober,
slutgiltiga den 20 och alla detaljer ritade den 27 samma
månad. Trots att en del av utrustningen varit under arbete
i ett par år kunde man icke räkna med att färdigställa
den övriga materielen i så god tid, att man kunde utföra
prov med den eller göra ändringar med ledning av
erfarenheterna under arbetet. Det var en gigantisk uppgift för the
Ministry of Supply att skaffa eller reservera de 31 000 t
stål och materiel för 250 000 m3 betong, som erfordrades.
Dessutom var bristen på arbetskraft svår; många
yrkesarbetare måste tas från andra krigsindustrier och från
fronttjänst. I allt togos 20 000 man och 25 firmor i
anspråk, huvudsakligen inom Themsen- och
Southamptonområdena, men även på betydligt avlägsnare orter.
Hamnarna skulle bestå, som framgår av fig. 1, av tre
huvudelement: vågbrytare, flytande kajer och pontonbroar.
Vågbrytarna utgjordes av betongkasuner, konstruerade för
olika vattendjup och avsedda att sänkas när de kommit
på plats. Betongkasunerna kunde dock inte byggas för
större vattendjup än 9 m, vilket betydde, att endast ett
begränsat antal fartyg av Liberty-skeppens storlek skulle
kunna använda hamnen. Därför byggdes också stora
flytande vågbrytarelement av stål, som skulle placeras
utanför hamnen. Dessa förstördes emellertid av storm innan de
kommo fram. Då antalet bogserbåtar visade sig bli
otillräckligt för bogseringen över Kanalen ersattes en del
kasuner av äldre fartyg, som sänktes på platsen.
Betongkasunerna gjordes i sex storlekar, avsedda för
olika djup. De voro alla 62 m långa medan höjden
varierade mellan 7,5 och 18 m. Den största hade ett
deplacement av 6 044 t och den minsta 1 672 t. De voro byggda
med ett vattentätt långskeppsskott och åtta tvärskeppsskott,
varav fyra vattentäta, varigenom kasunen uppdelades i
sammanlag tio vattentäta avdelningar. Varje kasun hade
utrymme för en mindre besättning samt var utrustad med
Bofors-kanoner och pansarskydd för personalen.
Hela antalet kasuner var 146 och fördelade sig från de
största räknat: 60, 11, 25, 23, 17 och 10. Kasunerna byggdes
på ett flertal olika platser med mycket varierande resurser;
sålunda tillverkades 57 kasuner i åtta torrdockor, 18 i två
flytdockor, 42 i tolv bassänger och 23 på fyra slipar.
Bygget i bassänger var en nödfallsutväg, eftersom de
varvsresurser, som kunde tas i anspråk i södra England
för dessa arbeten, ej räckte till. Bassängerna grävdes i
Themsenstranden till ett djup av 3 m under
högvattennivån. Kasunerna kunde därför ej gjutas färdiga på
platsen, då de därigenom skulle få för stort djupgående,
utan togos ut sedan botten och nedre delen av sidorna
färdigställts, så att kasunen hade tillräcklig flytkraft, och
byggdes sedan färdig utanför bassängen. Kasunerna voro
Fig. 1. Plan av hamnen vid Arromanches.
Fig. 2. Vågbrytare av sänkta fartyg.
Fig. 3. Flytande kajdel med upplyftade pålar.
Fig. 4. Pontonbro.
försedda med bottenventiler, så att de kunde sänkas på 5
till 22 min, beroende på storlek och vattendjup.
Vågbrytarefartygen, fig. 2, voro 60 till antalet och
placerades dels vid de båda hamnarna, dels för att skydda tre
andra landstigningsplatser. De sänktes på avsedd plats med
hjälp av sprängladdningar. Totala tonnaget av dessa fartyg,
bland vilka även fanns en del äldre örlogsfartyg, var
500 000 t och sammanlagda längden av dessa vågbrytare
var 7 000 m. Ytan inom vågbrytaren vid Arromanches var
520 ha. För fartygens lossning och lastning fanns i varje
hamn ett antal flytande kajanläggningar, vilka voro
förbundna med land genom långa pontonbroar.
Dessa kajer, fig. 3, vilkas huvuddimensioner voro 18 X 61
m, hade givetvis stor flytkraft men stödde mot bottnen
med fyra pålar, en i varje hörn. Pålarna kunde
manövreras i höjdled med ett dieselelektriskt vinschmaskineri och
pressades med konstant tryck mot bottnen, så att pontonen
lyftes upp till en viss grad. På detta sätt kunde kajen
följa med tidvattnet men på samma gång stå stadigt på
bottnen. Prototypen, som bara befann sig på ritningsstadiet
i december 1942, låg på sin försöksstation i april 1943.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
