Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 1 december 1945 - Navigationsmetoder inom militärflyget, av Gustav Norén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1314
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Antennanordningar vid Adcock-pejling.
bl.a. på att flygplanet måste utrustas med
impulstillsatser.
Adcock-systemet består i princip av fyra
vertikala antenner ordnade i hörnen av en kvadrat
samt en hjälpantenn centralt placerad för
sidobestämningen. I detta system elimineras
rymd-vågens störande inverkan så att felet endast blir
några grader och resultatet är fullt
tillfredsställande. Adcock-systemet användes vid såväl
långvåg, kortvåg som ultrakortvåg. Antennerna
utföras antingen som H- eller U-antenner, fig. 2.
Uppställningsplatsen för antennerna är, speciellt
för långvåg, av stor betydelse och då
antennanläggningen kunnat placeras på ur radioteknisk
synpunkt god plats, bli pejlresultaten mycket
stabila och säkra.
Under krig måste man räkna med att den ena
parten vidtar alla tänkbara åtgärder för att
vilseleda den andra. Detta kan ske genom
frekvensväxling mellan rundradiostationer, som sända
rundradioprogram, allt i avsikt att vilseleda
ra-dionavigeringen. Varje part blir därför tvungen
att helt sörja för att deras flygplan kunna
navigeras till det uppsatta målet. Någon hjälp av
marksikt kan man ej räkna med på grund av den
totala mörkläggningen. Man har därför blivit
tvungen att utarbeta system och hjälpmedel, som
kunna vägleda flygplanet till önskad plats obe-
roende av marksikt och väderleksförhållanden.
Detta gäller såväl för anflygning mot målet som
hemflygning och landning i dåligt väder.
De system, som utvecklats, kunna ur
funktionssynpunkt indelas i två huvudgrupper. Den ena
gruppen innefattar system, som arbeta med
normal vågutbredning, den andra gruppen innefattar
system, som utnyttja ekoradioprincipen.
Till den första gruppen hör:
Ortsradio (OR, engelska benämningen Gee) även
känd under benämningen hyperbelnavigering.
Detta system grundar sig på att hyperbeln utgör
den geometriska orten för en konstant skillnad.
Om man utsänder impulserade signaler från två
skilda sändare I och II på samma frekvens,
komma signalerna att träffa flygplanet efter en
viss tid beroende på avståndet från sändarna, fig.
3. Om flygplanet förflyttar sig med bibehållen
konstant tidsskillnad, sker denna förflyttning
utefter en hyperbellinje. För att emellertid få en
ensidig bestämning av skillnadsvärdet, måste
impulseringen ske ined en viss tidsskillnad mellan
sändarna. Speciella kartor finnas med
hyperbel-skaror inritade, där varje linje representerar en
viss konstant tidsskillnad, fig. 3. För att man
emellertid skall kunna bestämma sin ort erfordras
ytterligare hyperbelskaror, som skära de första
skarorna. Dessa erhållas genom att anordna
ytterligare en sändare III, vars impulsering sker med
annan tidsskillnad. Sändningen sker på omkring
7 m våglängd, varför flygplanet måste gå på allt
större höjd, ju större avståndet är från
markstationen. I flygplanet har man en specialmottagare
med katodstrålar för bestämning av
tidsskillnaden, dvs. för bestämning av utefter vilken
hyperbellinje som flygningen sker. Man avläser på
katodstrålröret sändarnas I, II och III impulser
på den tidsmarkerande skalan, vars tidskonstant
Fig. 3. Karta med
ortshyperbel-nät för ortsradio.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
