Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 1 december 1945 - Navigationsmetoder inom militärflyget, av Gustav Norén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 december 194-5
1317
rad strax utanför flygfältet något åt sidan i
landningsbanans förlängning. Anläggningen består av
två system, det ena indikerar att flygplanet håller
kurs, det andra att flygplanet följer den ideala
landningskurvan. Varje system har sitt
katodstrålar, som vardera betjänas av två man.
Värdena rapporteras genom en femte man per
ultra-kortvågstelefoni till flygplanet, som under hela
landningsförloppet får uppgifter och order att
vid behov korrigera sin kurs. Man säger, att man
talar ner flygplanet. Erfarenheten från detta
system, som kallas GCA, är mycket god och har
möjliggjort landning under sådana
väderleksförhållanden, där landning i annat fall måste ha ansetts
vara absolut omöjlig. Flygplanet behöver ingen
speciell utrustning, vilket måste anses som mycket
betydelsefullt.
I större flygplan, vilka äro utrustade med
eko-radiohöjdmätare, användes vanligen denna som
extra säkerhetsåtgärd.
För vägledning i flygleder använder man
radio-fyrar med för bestämda riktningar anordnade
riktantenner med relativt smala sektorer. Dessa
fyrar ha hittills varit anordnade för långvåg men
tendensen är övergång till ultrakortvåg med
kortare avstånd mellan sändarna än vid långvåg.
Endast då terrängförhållandena omöjliggöra
användande av ultrakortvåg, skall man t.v. behålla
långvåg.
Under kriget framkom även en anordning, som
hade till uppgift att ge flygplanet en bild av den
underliggande terrängen. Denna anordning består
av en centimetervågs-sändare för
impulssändning, försedd med roterande antennsystem med
reflektor, som åstadkommer en mycket smal
stråle, vilken sveper över underliggande terräng.
När strålen träffar vertikala ytor, reflekteras
dessa och tas emot i flygplanet och resultatet kan
avläsas på ett katodstrålrör soin en reliefbild,
fig. 9. Antennen roterar med en hastighet av 24
r/m och bilden uppstår på skärmen genom att
strålen radiellt går ut från centrum mot periferin
och indikerar de erhållna reflexerna. Då
bildskärmen är belagd med en långvarigt
éfterlvsan-de massa, erhålles en kvarstående bild på skär-
Fig 10.
Riktad antenn
för
H2S-systemet.
men. Svårigheten har varit att få denna
efterlysande massa tillräckligt effektiv utan att samtidigt
den delen av skärmen, som just bestrålas, ger ett
alltför bländande ljus. På de första skärmarna,
som kommo i praktiskt bruk, hade man icke
tillräckligt fluorescerande skärmar med god
efter-lysningstid, varför den erhållna bildsektorn
endast var 30—40°, dvs. ljusbilden på den övriga
delen av skärmen hann slockna, innan nästa
impuls kom.
Systemet går under det engelska täckordet H2S\
det amerikanska täckordet är PPI (plane position
indicator). Anordningen, fig. 10, är för närvarande
skrymmande och tung; vikten uppskattas till 250
à 300 kg. Antenn är anordnad i en kupol av
plastiskt material under flygkroppen. För
handhavande av anläggningen erfordras 2 à 3 man. Under
kriget användes anläggningen på följande sätt.
Före ett uppdrag avspanas de tänkta
målområdena av särskilda spaningsflygplan, försedda med
H2S-anläggning, varvid katodstrålrörets bild foto-
Fig. 9. Ekoradiobild av underliggande
terräng; t.h. motsvarande terräng på
kartan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
