Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 50. 15 december 1945 - »College» för flygteknik, av Ed - Lloyd's Registers skeppsbyggeristatistik, av N Lll - Insänt: Elektronik och materialutmattning, av Börje Langefors - Rättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 december 1945
1391
högskola, men en del av de framförda synpunkterna torde
vara värda den allra största uppmärksamhet från ledande
instanser inom de olika grenarna av svenskt flyg.
Hithörande frågor äro aktuella över hela världen, även i
Sverige. Ed
Lloyd’s Registers skeppsbyggeristatistik. Under de
gångna krigsåren ha några uppgifter om
handelsskepps-byggeriet i världens länder icke lämnats av Lloyd’s.
Statistiken har nu emellertid börjat publiceras igen, ehuru för
årets 3:e kvartal blott uppgifter lämnas om under
byggnad varande handelsfartyg i Storbritannien och Irland, som
den 30 september utgjorde 387 fartyg om 1 496 243 brt.
däri blott medräknade sådana över 100 brt storlek.
Byggnadstonnaget fördelar sig på
241 ångare .................. om 818 959 brt — 54,7 %
133 motorfartyg ............. om 669 828 brt — 44,8 %
13 segel- och pråmfartyg.... om 7 456 brt — 0,5 %
Huvudparten, 377 fartyg om 1 473 253 brt, bygges för
brittisk räkning. 274 fartyg om 1 206 450 brt eller 80,6 %
av totaltonnaget klassas i Lloyd’s Register.
Till jämförelse må nämnas att närmast före
krigsutbrottet motsvarande tonnagesiffror den 30 juni 1939 voro:
189 handelsfartyg om 791 455 brt under byggnad i
Storbritannien och Irland, varav:
111 ångare .................. om 432 605 brt — 54,6 %
75 motorfartyg ............. om 357 995 brt — 45,3 %
3 segel- och pråmfartyg.... om 855 brt — 0,1 %
Den procentuella fördelningen mellan ång- och
motortonnaget då och nu är som synes föga ändrad. N Lll
Insänt
Elektronik och materialutmattning
Om en provstav utsättes för utmattningsprov med en
påkänningsamplitud, som överskrider
utmattningsgränsen, brister materialet efter ett visst antal
påkännings-cykler. Avbrytes emellertid utmattningsprovet innan
materialet brustit så har en viss del av materialets "livslängd"
förbrukats. Denna "livslängd" är beroende av
påkännings-amplitudens storlek.
Betraktar man en serie sådana delvis utmattade
provstavar som ny och bestämmer dess utmattningsgräns
finner man att denna har sänkts. Detta är fullt naturligt.
Förvånande är det däremot, att om utmattningsprovet
i stället företas med en påkänningsamplitud, som
underskrider utmattningsgränsen, så finner man, att den nya
utmattningsgränsen är högre än den ursprungliga.
Undersökningar vilka givit sådana resultat äro refererade i
"Prevention of the Failure of Metals under Repeated
Stress", utgiven av Battelle Memorial Institute, New York
1941, s. 87 ff. Där beskrives också hur sådant material,
som delvis utmattats och därigenom fått sin
utmattningsgräns sänkt genom att utsättas för varierande påkänning,
under den nya, lägre utmattningsgränsen kan återges sin
ursprungliga utmattningsgräns eller t.o.m. få en högre
sådan. Man har alltså funnit en effektiv föryngringskur
för materialet.
Dessa erfarenheter ha också sitt intresse därigenom att
de ge vid handen existensen hos vissa material av en
verklig fysikalisk utmattningsgräns och ej endast en
konventionell sådan, ty det är tydligt att varierande
påkänningar förorsaka förändringar i materialet, vilka ha olika
karaktär beroende på om påkänningsamplituden är större
eller mindre än utmattningsgränsen. Då dessa förändringar
endast konstaterats genom utmattning till brott, har ingen
praktisk fördel vunnits för bestämning av materialets
ul-mattningsgräns genom korttidsprov. Ett sätt att med
korttidsprov bestämma utmattningsgränsen genom att mäta
materialets inre dämpning har försökts. Enligt ovan
nämnda handbok skulle denna väg ej kunna leda till
målet. Som grund för detta påstående lägges det
faktum, att material med samma inre dämpning kunna
ha mycket olika utmattningsgräns. Emellertid har detta
problem angripits från en annan sida här i Sverige av
civilingenjör F Söderström (föredrag vid STF:s årsmöte
25 maj 1945).
Söderström har funnit, att vid vissa
påkänningsampli-tuder växer inre dämpningen med antalet
påkännings-cykler, medan vid mindre amplituder dämpningen avtar
med antalet cykler. I förra fallet skulle, när dämpningen
nått maximalt värde, materialet brista, i senare fallet bör
aldrig brott inträffa. Man skulle således kunna avgöra
om en viss påkänningsamplitud är större eller mindre än
utmattningsgränsen genom att bestämma inre dämpningen
två gånger och dessemellan underkasta materialet ett
begränsat antal påkänningscykler med ifrågavarande
amplitud. Här skulle således finnas en metod att på relativt kort
tid fastställa ett materials utmattningsgräns.
Det kan antas, att jämsides med förändringar i
materialets mekaniska dämpning inträffa förändringar i
materialets elektriska och magnetiska egenskaper. För en tid
sedan visade i Stockholm en engelsk firma några
apparater för viss materialundersökning med hjälp av
elektronik. En av dessa apparater, bestående av två spolar, vilka
träddes över provstyckena och vilka spolar inkopplats i
brygga, gav utslag på en katodstråleoscillograf när det
ena provstycket skilde sig från det andra. Denna skillnad
kunde därvid härröra från olika kemisk sammansättning,
olika termisk behandling eller olika tidigare mekanisk
belastning. Det förefaller troligt att också olika
utmattningsgrad hos materialet skulle framkalla sådan obalans i
bryggan, att utslag erhålles. Man skulle således här ha en
apparat, med vilken bekväm bestämning av
utmattningsgränsen kunde utföras utan materialets förstörande och
på kort tid.
Den andra apparaten sände en högfrekvent ström genom
ett provstyckes ytskikt. Innehöll detta ytskikt sprickor
påverkades motståndet därav och sprickdjupet kunde
mätas. Då utmattningsfenomenen i stor utsträckning bero
av provstyckets yta, bör också en sådan apparat kunna
användas för värdefulla undersökningar beträffande
utmattningsfenomen. Måhända kan till exempel det elektriska
motståndet i ytan visa sig också variera med
utmattningsgraden. Det vore t.ex. intressant att se om också en
"för-yngringskur" sådan som ovan beskrivits kunde följas i en
sådan apparat.
Då det är troligt, att en del svenska företag och
institutioner inköpt apparater av de nämnda typerna, vore det
värdefullt, om även utmattningsundersökningar kunde
utföras i dessa. I så fall torde flera än jag med intresse
avvakta publicering av resultaten.
Till slut skulle jag vilja låta fantasin löpa i väg ett slag
och framkasta en möjlighet till praktisk användning av
det ovannämnda. På flera håll användas i dag
maskindelar, vilka påkännas över utmattningsgränsen och efter
en viss tid bytas. En verkstad, som utför dylik service,
kunde med en elektronik-anordning för bestämning av
utmattningsgränsen kontrollera när en viss maskindel
skulle vara "pensionsmässig". Men ännu mera — i stället
för att pensionera individen i fråga kunde man skicka
denna till en rekreationsort inom verkstaden. Där
underkastas den en föryngringskur, mer effektiv än någon
läkare ännu kan åstadkomma med en människa. Ty med
en påkänningsamplitud mindre än utmattningsgränsen,
"vibrering", återfår materialet helt sin ungdom och
spänst. Proceduren övervakas ävenledes med
elektronikapparater. Börje Langefors
Rättelse. I uppsatsen Djupdykning med syntetiska gas
blandningar i Tekn. T. 1945 står s. 176, sp. 2, r. 16:
4 % och resten kväve, skall vara: 4 % 02 och resten
kväve; r. 5 nedifrån: 6 % Oa, skall vara: 4 % 02.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
