Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 5 januari 1946 - Nya katodstrålrör och katodstråloscillografer, av E Lundgren - Brittisk ekoradio, av O Norell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
\ TEKNISK TIDSKRIFT
hjälp av den inbyggda vibratoromformaren.
Effektförbrukningen är ca 15 W. Katodstrålröret ger en mycket skarp
bild trots sin litenhet. En förstärkare och en dämpsats
finnas för anpassning av den tillförda spänningen.
Förstärkaren har en maximal förstärkning av 400 gånger
och rak kurva inom 50—10 000 p/s. Den inbyggda
vippgeneratorn kan arbeta inom frekvensområdet 20—25 000 p/s.
Oscillografen har dessutom ett extra uttag för
anbringande av extra enheter, t.ex. en enhet med ett
katodstrålar, varigenom en möjlighet till granskning av två förlopp
finns. En direkt jämförelse av kurvoina kan dock ej ske
utan optiska anordningar.
Genom sina små dimensioner kan oscillografen komma
mycket nära störningskällor. Katodstrålröret är därför
noggrant skärmat.
Ett par exempel på nya användningsområden för
oscillo-grafer kan nämnas. Man kan med fördel undersöka
egenskaper och förluster hos olika järnsorter. Det erfordras
ännu rätt stora forskningar innan metoderna äro
genomarbetade. Mätningarna utföras nu vanligen som
jämförelse-mätningar med ett känt prov.
Man kan med fördela använda oscillografen för
undersökningar av kablar. Man utsänder korta impulser och
registrerar de inkommande reflexerna och kan därav bilda
sig en god uppfattning av kabelns egenskaper (Electronics
dec. 1944; Proc. Inst. Radio Eng. juni 1945; Electronic
Engng febr. 1945). E Lundgren
Brittisk ekoradio. Det finns ingen som med rätta kan
göra gällande att han uppfunnit ekoradion. Den är en
produkt av den internationella vetenskapen. Lag av
ingenjörer ha i skilda länder utarbetat sina
ekoradiokonstruk-tioner efter i stort kända principer. Det får dock anses
klarlagt, att det var England som först hade ett
ekoradiosystem i praktisk drift.
Redan i december 1935 hade nämligen fem
ekoradiostationer för luflbevakning upprättats på Englands ostkust,
och sedan dessa varit i drift några år uppfördes ytterligare
femton stationer på ost- och sydkusten. Vid Frankrikes
fall hade denna bevakningskedja, Chain Home (CH),
utbyggts att täcka även sydvästra och västra kusten av
England. Nu offentliggjorda tekniska data är av stort intresse.
Varje station mäter avstånd, riktning och flyghöjd.
Mätnoggrannheten är ej stor jämförd med vad de nyaste
systemen kunna prestera, men räckvidden är imponerande.
Den kan uppgå till 300 km vid mätning mot
flygplanformationer på hög höjd, och för en bevakningsanläggning av
denna art är ju räckvidden det primära. Våglängden
ligger mellan 10 och 13 m. Avståndsmälningen göres med
impulsmetoden, varvid impulsefekten (Pi) ursprungligen
var 200 kW men sedermera ökades till icke mindre än
800 kW! Genom att impulsfrekvensen är låg (fi =25 i/s)
blir emellertid trots den relativt stora impulsbredden (ti =
= 10—15 jws) medeleffekten icke fullt 0,5 kW.
Sändar-antennen utgöres av en dipolmatta av horisontella dipoler
i ca 115 m höga master (fig. 1). Dipolerna är grupperade
för att ge ett smalt vertikaldiagram medan däremot hori-
Fig. 2. Vid CH-systemet "belyses" ett relativt vidsträckt
område framför de fast inriktade sändarantennerna.
sontella strålningsdiagrammet är brett så att det av
sändaren "belysta" området framför sändarantennen blir
vidsträckt (fig. 2). Som mottagarantenn användes ett par
korsade horisontella dipoler, vilka kombinerats med en
gonio-meter för att på traditionellt sätt ge bäringen för den
inkommande vågen, dvs. ekot. Höjdbestämningen kräver
särskilda mottagningsantenner. Dessa utgörs av
horisontalpolariserade dipoler i två grupper uppsatta på olika
höjd i ett 80 m högt trätorn. Genom höjdskillnaden få
grupperna något olika vertikaldiagram, förskjutna i
förhållande till varandra på sätt som fig. 3 visar. Ett flygplan
ger upphov till olika starka ekosignaler i de två
antennsystemen. Ett goniomelersystem för uppmätning av
styrkeförhållandet ger därför ett mått på den elevation a, i
vilken planet synes. Med kännedom om avståndet är det
lätt alt omräkna elevationen till flyghöjd.
Höjdbestäm-ningar enligt denna metod blir entydiga trots sidoloberna i
vertikaldiagrammen, emedan de i praktiken
förekommande elevationerna är så små att endast huvudloberna
utnyttjas. CH-systemet har dock sina svagheter. Dessa
sammanhänger med den relativt långa våglängd som
användes. Antennsystemens verlikaldiagram har sina maxima vid
en elevation «o, som är proportionell mot förhållandet
Å/A mellan våglängden och systemets höjd över mark. Vill
man ha hög känslighet för små elevationer bör sålunda
h\X vara stor, dvs. höjden skall vara stor och våglängden
liten. För CH-systemet är h/X endast ca 8, varför lågt
flygande plan kan upptäckas först på relativt korta av-
Fig. 1. Ekoradiostation (CH-system) i England 1935.
Fig. 3. Höjdbestämning vid CH-systemet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
