Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 5 januari 1946 - Brittisk ekoradio, av O Norell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 januari 1946
ring — Identification Friend-Foe (IFF). Vid B i fig. 6
syns den cylinderparaboliska reflektorn titi en
ekoradio-kikare på centimetervågor. Antennen kan vridas med hjälp
av en motor, och troligen är den tillhörande mottagaren
utrustad med PPI. Denna anläggning är då en marin
motsvarighet till de flygburna H2S-anläggningarna (Tekn. T.
1945 s. 1313). På katoskopets skärm ser man sålunda
kringliggande fartyg och kuster skalenligt inritade. En
dylik ekoradiokikare är naturligt nog värdefull då det
gäller att nattetid hålla en konvoj samlad och riktigt
grupperad, när ett stridsläge skall överblickas eller enbart
vid navigering i mörker eller dimma. För eldledning
användes bl.a. system av den typ som fig. 8 visar. Den
matade antennen i de olika delsystemen sitter i centrum
på en cylindrisk reflektor och framför sitter på en stav
åtta direktorer. Flera system krävs för att möjliggöra
noggrann mätning av bäring och elevation. Fig. 9 visar
ett mindre antennsystem, även det av direktortyp
(Yagi-antenn), troligen avsett för avståndsmätning efter optisk
inriktning för närluftvärn. En större eldledningsekoradio
är en invecklad anläggning, som betjänas av specialutbildat
folk. Fig. 10 visar hur de skilda katoskopen för bäring,
avstånd och elevation har placerats vid olika
betjäningsplatser i en väl skyddad central, och på fig. 11 syns
motsvarande tre katoskop och tre man tillhörande en
transportabel amerikansk luftvärnsekoradio.
Antennsystemet utgöres här av tre "dipolmattor" med reflektortrådar.
Till slut visas för jämförelse ett tyskt "Messfunkgerät" av
typ Riesen-Würzburg (fig. 12).
För att fylla de höga anspråken på mätnoggrannhet,
tvingades man använda allt kortare våglängder.
Energiutstrålningen kunde då bättre kontrolleras och dirigeras
utan att därför antennsystemen blev alltför skrymmande.
De första nattjaktplanen hade utrustats med en
skrymmande ekoradio av modifierad CHL-typ, de moderna
utrustningarna var mindre och gav noggrannare
mätvärden. Den korta våglängden förde även med sig den
fördelen, att man fick reflexer även från mycket små
föremål, t.ex. från ett ubåtsperioskop, som nätt och jämnt
stack upp ur vattnet. De PPI-utrustade
ekoradioanläggningarna fick större "upplösningsförmåga", bildernas
detaljrikedom ökades. Det viktigaste var dock att fiendens
ekoradiovarnare icke fungerade inom det nya högre
frekvensområdet. Härigenom kunde viktiga flyg- och
flottanfall genomföras utan "ekoradiotystnad" och utan att
för den skull överraskningsmomentet gick förlorat. Bästa
exemplet härpå är måhända den allierade striden mot de
tyska ubåtarna, en strid, som till stor del utkämpades i
laboratorierna. Ubåtarna saknade i början
ekoradiovarnare. När de nattetid gick upp till vattenytan för att
ladda sina batterier upptäcktes de av de allierades med
ekoradio utrustade korvetter och spaningsplan. Först när
bomberna började falla märkte de faran — och då var
det för sent. Mot slutet av 1942 hade tyskarna emellertid
utrustat sina ubåtar med effektiva ekoradiovarnare, som i
god tid röjde en annalkande ekoradioförsedd fiende. Ubåten
hann som regel dyka och undgå upptäckt tack vare dessa
varningsmottagare. De allierade tonnageförlusterna
började åter stiga oroväckande. Genom att efter hand övergå till
ekoradio på centimetervåg återvann emellertid britter och
amerikaner sitt försprång. Tyskarnas
varningsanläggningar fungerade ej för dessa höga frekvenser, och innan de
hunnit utrusta alla sina ubåtar med nya mottagare hade
de allierade säkerställt sin seger i "slaget om Atlanten".
Mycket arbete och mycken forskning krävdes för att den
här antydda utvecklingen mot allt högre frekvenser skulle
kunna äga rum. Den traditionella radiotekniken kom till
korta och en helt ny teknik med nya konstruktionselement
och nya mätmetoder måste utvecklas. Ett intimt
samarbete kom tidigt till stånd mellan England och Amerika.
Ett viktigt, rent brittiskt bidrag till utvecklingen var den
hålrumsmagnetron, som konstruerades av en grupp veten-
j 21
Fig. 11. Amerikansk ekoradiostation för eldledniny.
skapsmän vid Birminghams universitet. Tack vare denna
kunde man inom centimetervågsområdet åstadkomma
impulseffekter av samma storlek som inom
metervågsom-rådet. En modern luftkyld hålrumsmagnetron ger t.ex.
inom frekvensområdet 9 425—9 525 Mp/s (ca 3 cm) en
impulseffekt på inte mindre än 450 kW! Vid dessa
frekvenser kan man uppnå god energikoncentration vid
utstrålningen med hjälp av paraboliska antennreflektorer;
redan en parabolreflektor med 35 cm diameter ger sålunda
i strålningsriktningen en skenbar effektökning på ca 1 000
gånger. På mottagarsidan uppnås en motsvarande
känslighetsökning med hjälp av reflektorn. Speciella mottagarrör
har även utvecklats (klystroner, Lighthouse-rör) och för de
högsta frekvenserna användes såsom blandare en modern
upplaga av den gamla välkända kristalldetektorn (t.ex.
detektor IN 22), svängningskretsarna utförs såsom
hålrums-resonatorer och feederkablarna ersätts med vågledare.
Principerna för ekoradion är dock i stort oförändrade.
Impulsmetoden är den vanliga metoden för avståndsbestämningen,
och riktningsbestämningen sker såsom vid de första anlägg
ningarna, antingen med PPI eller genom pejling med hjälp
av två riktantenner med något olika inriktning (Wireless
World, sept., okt., nov. 1945). O Norell
Fiy. 12. Tysk ekoradioanläyyniny av typ "Hiesen-Wiirzbury’’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
