Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 12 januari 1946 - Moderna metoder för framställning av bensin, av Bruno Engel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
\ TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Krackanläggning enligt Dubbs.
användes som bränsle vid alstring av det till
krackningen och destillationen erforderliga
värmet. I ett stabiliseringstorn frånskiljas de lättaste
kolvätena från krackbensiner vars utbyte
uppgår till 60 %, beräknad på den insatta gasoljan.
Den i fraktioneringstornet avskilda medeltunga
oljan, i allmänhet gasolja, cirkulerar i
kracksyste-met efter tillblandning av färsk olja.
Givetvis frågar man sig, om man icke kan slopa
den besvärliga gasoljecirkuleringen och i stället
från början inrikta krackningen så att gasolja
över huvud taget icke kan bildas. Svaret är att
krackningen då måste utföras vid avsevärt
högre temperatur, vilket medför ökad
koksbildning och således allvarliga risker för
igensättning av reaktionskamrarna. Med hänsyn
härtill är det alltså lämpligare att utföra
krackningen under relativt milda reaktionsförhållanden
och bibehålla cirkulationen av mellan
produkterna.
Den vid krackningen bildade och cirkulerande
gasoljan är givetvis mycket mera
temperaturbeständig och följaktligen svårare att kracka än den
som utgångsprodukt införda gasoljan.
Reaktionsförhållandena måste sålunda vara lämpliga för
både den införda, labila, och den cirkulerande,
stabila, gasoljan, vilket emellertid ofta medför
svårigheter. I vissa anläggningar infördes därför
den selektiva krackningen, varvid båda
produkterna krackas var för sig i skilda
reaktionskammare vid olika temperaturer och de från båda
kamrarna ledda produkterna blandas samt
fraktioneras som vid icke selektiva processer.
Förutom Dubbs-förfarandet finns ett stort
antal olika förfaranden för termisk krackning i
vätskefas, vilka emellertid icke kunna
behandlas här.
I enstaka raffinaderier utföres krackningen
enligt nonresiduum-metoden, så att endast gas,
bensin och koks, alltså inga flytande tunga
produkter, bildas. Krackprodukterna passera härvid en
eller flera koksavskiljare, vilka emellertid inta en
avsevärt större volym än de egentliga
krackaggre-gaten. Dessa förfaranden fordra givetvis ett
besvärligare arbete än övriga metoder (vilka
betecknas som residuum-krackprocesser).
Termisk krackning i gasfas
Krackningen i gasfas sker vid högre temperatur
än i vätskefas, i allmänhet över 560°C, och vid
atmosfäriskt eller något förhöjt tryck, vanligen
10 at ö, i undantagsfall upp till 35 at ö, mot ca
100 atö vid vätskefaskrackning. Gränsen mellan
gas- och vätskemetoderna är emellertid icke skarp
utan graduell, enär produkterna vid båda
förfarandena föreligga i bägge aggregationstillstånden.
Avgörande för beteckningen är endast det
aggregationstillstånd, som överväger vid reaktionen.
Den höga temperaturen vid gasfaskrackningen
medför att aromatrikare bensin med högre
oktantal erhålles än vid vätskefaskrackning, men i
gengäld är processen mycket temperaturkänsligare,
varför en ytterst noggrann driftkontroll fordras.
Det särskilt vid sekundära reaktioner uppstående
värmet måste snabbt bortledas, så att gas- och
koksbildningen ej blir för stor och
produktkvaliteten ej försämras. I likhet med den vid
vätskefaskrackning bildade medeltunga oljan cirkulerar
den vid gasfaskrackning bildade vätefattiga
återstoden i systemet.
Vid de moderna True Vapour
Phase(TVP)-processerna förhettas reaktionskammaren genom att
en viss mängd oljeånga förbrännes med en
bestämd mängd luft. Därefter passerar den
ång-formiga utgångsoljan ugnen. Ibland uppvärmes
utgångsprodukten även genom direkt kontakt med
till ca 950°C upphettade inerta gaser.
Krackprodukterna fraktioneras på samma sätt som vid de
övriga förfarandena. TVP-bensin är av bättre
kvalitet, dvs. den har högre aromathalt, högre
oktantal och bättre stabilitet än vätskefasbensin,
men i gengäld äro utbytena på grund av den
relativt stora gasbildningen lägre och
framställningskostnaderna högre.
Katalytisk krackning
En betydande roll inom mineraloljeindustrin
spela de katalytiska krackprocesserna. Dessa ha
utarbetats av fransk-amerikanaren Houdry. Vid
hans metod (fig. 4) passerar den förhettade oljan
under vanligt tryck en tjärseparator, från vilken
de lättflyktiga oljeångorna vid 450°C befordras
till en med katalysator fylld kontaktkammare, i
vilken oljans niedeltunga beståndsdelar
omvandlas till bensin och en del av de tyngre kolvätena
till gasolja. Bensin och gasolja skiljas i ett
frak-tioneringstorn. Den vid krackningen bildade
gasoljan, som utgör 30—50 % av utgångsoljan, är
emellertid så termostabil, att den icke kan
återföras till systemet för ytterligare krackning. Den
fordrar nämligen så höga kracktemperaturer, att
katalysatorn skulle förstöras. Gasoljan ledes
därför till ett särskilt aggregat för termisk krackning.
Efter blandning av de i båda stegen (katalytisk
och termisk krackning) erhållna bensinerna
erhålles ca 60 % bensin med högre kvalitet än vid
enbart termisk krackning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
