Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 19 januari 1946 - Elektroniska temperaturregulatorer, av Wll - Kemisk svetsning, av S Hl - Standardisering av gängor för skruvar, av Bn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 januari 1946
j 71
Fig. 1. Schema för elektronisk temperaturregulator.
Elektroniska temperaturregulatorer. Elektroniken har
nu införts i temperaturregleringstckniken och härigenom
har man erhållit en metod som ger en snabbare och
exaktare reglering än någon annan regleringsprincip. Systemet
arbetar "utan kontakt" och möjliggör momentan inverkan
av den minsta förändring i förhållandena och ger
omedelbar reglering.
Regleringskretsen innehåller ett enkelt, robust relä, som
kan inkoppla eller urkoppla elektriska motorer,
magnet-ventiler, elektriskt uppvärmda element osv. Kretsen
innehåller ett elektronrör, arbetande som högfrekvensgenerator
och som alstrar en ström som går genom två parallella
"pick-up"-spolar (se schemat i fig. 1). Dessa spolar äro
monterade på en arm, som kan ställas på önskad
temperatur, spänning, ström eller annan reglerad
variabel. Svängningsenergin i kretsen minskas då metallfanan,
som är fästad på systemvisaren, införes mellan spolarna
genom att den reglerade variabeln ändras. Detta gör att
reläet bryter kontakten. En rörelse av fanan i
storleksordningen 0,1 mm förbi den utvalda regleringspunkten
åstadkommer omkastning av kontakterna. Regulatorn är
således mycket känslig och ger en synnerligen god
reglering inom mycket snäva gränser. Principen kan givetvis
tillämpas även vid reglering av andra storheter. Wll
Kemisk svetsning. En ny kemisk substans för lagning
av spruckna motordelar, t.ex. kylarläckor samt sprickor
i cylinderblock och cylinderlock, som kunna uppstå genom
överhettning eller frysning, har framkommit i USA som
ersättning för mekanisk svetsning. Substansen hälles helt
enkelt i kylaren och cirkulerar med vattnet, tills den
inifrån bildar en hård beläggning i sprickan, som genast tätar
läckan och dessutom är hållbar (Chem. & Ind. jan. 1944).
S Hl
Standardisering av gängor för skruvar. Den vanliga
skruven är en av de mest betydelsefulla mekaniska
uppfinningar, som mänskligheten gjort. De allra tidigaste
skruvgängorna framställdes för hand i trämaterial. Först
på 1500-talet, när trät undanträngdes av metallerna som
konstruktionsmaterial, började även skruvar av metall att
skäras mer allmänt. I början av sagda århundrade
föreslog Lionardo da Vinci flera olika anordningar för
skärning av skruvar, och år 1578 beskrev Jacques Besson en
föregångare till den nutida gängskärningssvarven.
Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet
utvecklade Henry Maudslay svarven till en precisionsmaskin,
helt byggd av järn. Han införde flera nyheter, t.ex.
verktygets rörelse vinkelrätt mot svarvens längdriktning, vidarp
en ledarskruv, som drevs från spindeln med hjälp av
kugghjul, varigenom godtyckliga gängstigningar kunde
erhållas. Arbetet på en större precision fullföljdes av
Joseph Whitworth, som dessutom nedlade ett stort
intresse på standardiseringen av gängor. I ett meddelande
till Institution of Civil Engineers skrev han år 1841: "Stora
ölägenheter uppstå till följd av de olika gängor, som oljka
tillverkare använda. Tillhandahållandet av delar för
reparationer blir därigenom både dyrt och bristfälligt.
Svårigheten att bestämma den exakta stigningen, särskilt när den
ej är en jämn bråkdel av en tum, förorsakar stort bryderi.
Dessa olägenheter skulle man undvika, om man fastställde
en viss gänga för varje diameter. Härigenom skulle det
även bli överflödigt med den stora samling av gängverk
tyg, som de olika verkstäderna nu måste hålla. Man skulle
komma ifrån det slöseri med skruvar och muttrar, som
nu förekommer. Utvecklingen inom maskinindustrin under
de senaste åren tenderar att öka föreliggande olägenheter
och man tvingas slutligen till att övergå till något annat
system."
Vid denna tid använde varje tillverkare sin egen
gängstigning och gängprofil. Problemet att åstadkomma någon
enhetlighet i England var stort nog utan att man siktade
längre. Man sysslade vid denna tid ej med någon
internationell standardisering. Whitworth inriktade sig på att
snabbt nå fram till ett praktiskt användbart resultat. Han
insamlade från ett antal ledande engelska verkstäder
uppgifter över använda gängor och konstruerade med ledning
härav sina standardgängor, vilka erhöllo en vidsträckt
användning. Dessa gängor hade rundad botten och topp.
Vinkeln mellan gängflankerna bestämdes till 55°. Dessa
gängor användas än i dag med beteckningen BSW (British
Standard Whitworth). Under tiden hade i USA en annan
gängstandard framkommit baserad på förslag från
amerikanaren Sellers, som var ordförande i Franklin Institute
år 1864. Enligt hans åsikt skulle svårigheter förefinnas vid
skärandet av gängor med 55° flankvinkel, dessutom är det
svårt alt få god passning med rundningarna i topp och
botten. Han föreslog därför en vinkel av 60° och avplattad
form vid gängornas topp och botten. Delta förslag
resulterade i den nu gällande United States (Sellers) standard
för gängor (USS). Således finns det nu två olika
standardsystem för vanliga maskingängor baserade på tummått,
förutom särskilda fingängor och specialgängor. Ett tredje
gängsystem på metrisk grund har slutligen antagits i flera länder.
Snabba framsteg i transportmöjligheterna, en stor
utvidgning av den internationella handeln och en ständig
ökning av de mekaniska hjälpmedlen i det dagliga livet
framtvinga inte endast en likformighet i fråga om gängor
i de enskilda länderna utan pockar även allt kraftigare
på lösningen av frågan om en internationell standard för
gängor. Utsikten att uppnå en dylik standard är ännu
ganska liten på grund av de svårigheter, som de olika
måttsystemen medföra. En kompromiss som endast tar sikte
på tumgängor synes dock mer möjlig att åstadkomma.
Behovet av en sådan kompromiss ha erfarenheterna från de
två världskrig under vilka England och USA kämpat sida
vid sida visat. Möjligheten att nå fram till en gemensam
engelsk och amerikansk gängstandard diskuterades vid
konferenser mellan representanter för England, USA och
Kanada 1943 och 1944. Ytterligare en konferens har hållits
av Institution of Mechanical Engineers i London i juni 1945
och en liknande hölls i Kanada hösten 1945.
Genom dessa konferenser har man fått klart för sig vilka
stora olägenheter, som uppstå genom användningen av
flera gängsystem, och samtidigt sett, vilka frågor, som
måste lösas, innan en gemensam standard kan fastställas.
Sålunda konstaterade Lörd Woolton vid sammanträdet i
London, att den bristande överensstämmelsen mellan
engelska och amerikanska gängor hade kostat de allierade
100 M$ under det sista kriget. Det är tydligt, att varje
kompromiss mellan de små skiljaktigheterna i de två
gängsystemen kommer att medföra stora kapitalutlägg.
Sett ur denna synpunkt gäller det att finna en praktisk
lösning, så att fördelarna med ett förenhetligande äro
större än det erforderliga kapitalutlägget och de kostnader
en driftstörning i produktionen medför. Bortsett från de
ekonomiska synpunkterna är det nödvändigt att noggran!
överväga de rent tekniska fördelar det ena eller det andra
föreslagna systemet uppvisar. Man får härvid ej offra en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
