Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 26 januari 1946 - Efterkrigstekniken och husbyggandet, av H B—d - Insänt: De ekonomiska gränserna för mekaniseringen, av Erik Aug. Forsberg och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 januari 1946
j 97
utvecklingen måste drivas kraftigt framåt, om man vill
nå nämnvärt resultat. Genom att amerikanarna varit vana
vid hus utan källare och bostadsbyggandet under kriget
praktiskt taget enbart inriktats på sådana hus, förutses,
alt billiga hus efter kriget alltid komma att byggas utan
källare, grundlagda antingen på fabrikstillverkade pålar
eller plintar eller på en fukt- och värmeisolerande platta,
gjuten direkt på marken. Detta nödvändiggör bl.a. att
uppvärmningsanordning, tvättutrymme och diverse andra
utrymmen måste lyftas upp i våningsplanet, men
merkostnaderna härför kompenseras av att källaren bortfaller.
Planer på utnyttjandet av soluppvärmning på vintern och
skydd mot solstrålning på sommaren, luftkonditionering
med kalluft på sommaren osv. ha dock huvudsakligen
intresse för husbygge i trakter med varmare klimat än
Sverige och där följaktligen värmeisolerings- och tjälproblemet
ingalunda kan vara av samma betydelse som för svenska
villor.
Av nyare byggnads- och inredningsdetaljer äro många
endast aktuella för dyrare hus och i vissa fall måste man
anta, att denna reservation gäller, även om den inte
utsäges. I ett billigt hus måste materialen utnyttjas
maximalt; konstruktioner hämtade från flygplansindustrin äro
därvid tänkbara och betecknas som det mest lovande
inslaget för framtiden. Golv och tak levereras i
lådkonstruk-tion med färdigbehandlade ytor, t.ex. av pressmassor, som
äro billiga, behagliga och slitstarka. I en dyrare klass kan
man tillåta "konstruktiva utsvävningar" för att tillgodose
önskemålet om stora fönsterytor och flyttbara väggar.
Väggen kan utbildas som fristående bärverk med
mellanliggande väggblock, som isolera men inte bära. Om
väggblocken ej äro bärande kunna de tillverkas i automat •
maskiner i stället för på spikbord och därigenom bli
billiga. Väggytorna göras färdiga av lämpligt lättskött
material, konstharts, lättmetall, faner e.d., och isolering
utföres av fiberplatta, glasull, skumglas e.d. Skjut-,
vik-eller rulldörrar möjliggöra, att ett större rum delas upp i
mindre utrymmen när så erfordras. Fönstren utföras
hermetiskt hopgjutna av dubbelt eller tredubbelt glas, som
ger god isolering och lätt skötsel. Olika glas kunna
användas på sommaren och vintern för att utjämna
solstrålningen. För uppvärmning av huset förutses
strålningsuppvärmning. Slingor i golv, väggar eller tak göra
dock, att det tar tid, innan temperaturen stiger.
Värmeytor i taket ge snabbare resultat, antingen de värmas med
varmvatten eller elektriskt. Varmluftsuppvärmning ställer
sig dock billigast och anses bli den dominerande metoden
för billigare hus, eventuellt kombinerad med några
flyttbara elektriska strålvärmare. Luftkonditionering får ännu
så länge förbehållas dyrare hus, men om nya system
uppfinnas, kan den bli användbar även i billiga hus.
Dagsljuslampor och indirekt belysning med fluorescerande
takytor äro detaljer, som komma för dyrare hus.
Köket är det utrymme, som tydligen intresserar
amerikanarna mest liksom oss i Sverige. Större och bekvämare
kök med matplats för vardagsbruk är en säker
utvecklingslinje. Rikligt skåputrymme, praktiskt inrett och
försett med skjutluckor, anses som självklar standard.
Elektrisk spis, imkupa och utsugningsfläkt bli vanliga.
Diskmaskiner och avfallskvarn höra till de dyrare husen. 1
Amerika räknas ett duschrum som nödvändigare än ett
badkar, men gärna både-och. I så fall kunna de eventuellt
kombineras, dvs. man erhåller då detsamma som vårt
badkar med takdusch. En tänkbar nyhet är sänkbara
tvättställ, så att barnen bekvämt komma åt att tvätta sig.
Av ovanstående framgår att de amerikanska
utvecklingslinjerna knappast kunna sägas vara revolutionerande.
De innebära närmast, att man går vidare med det som
redan tänkts. Revolutionen kommer först då denna
standard blir så billig, att den hör till varje nybyggt hus
och därigenom avlastar husmoderns arbete. Det är det
som är målet i Amerika liksom i Sverige (Archit. Rec.
1945 h. 5). H B—d
Insänt
De ekonomiska gränserna för mekaniseringen
Det är nu så länge sedan min artikel i detta ämne
publicerades (Tekn. T. 1931 s. 585), att jag är övertygad om, att
de flesta som ha läst direktör Liljeblads artikel i Tekn. T.
1945 s. 969 och möjligen komma att läsa detta svar, för
länge sedan glömt bort innehållet i min uppsats och ej
längre ha den tillgänglig. Jag blir därför tyvärr tvungen
att uppta utrymmet med referat och citat ur min artikel
i större utsträckning än vad som skulle ha varit
erforderligt, om jag kunnat förutsätta, att den ännu varit i
någorlunda färskt minne.
Innan jag upptar de allmänna frågor, som utgöra
huvudparten av både Liljeblads och min artikel, anser jag mig
böra beröra en — ej till huvudsaken hörande men i sig
själv ganska viktig — detaljfråga, som Liljeblad något
vid sidan om saken fört fram.
Såsom allmänt uttryck för bearbetningskostnaden (alltså
oavsett material) har jag anfört ekvationen
x>=at + bt (FI)*
där ai= arbetslönen per tidsenhet (timme),
b = (maskin) omkostnaderna per tidsenhet,
t i= arbetstiden.
Denna ekvation återges av Liljeblad, som därvid
betecknar b som en konstant. Så vitt jag kunnat finna, har jag
icke betecknat b som en konstant men väl som en
koefficient. Att det ej kan vara frågan om en verklig konstant
framgår ju tydligt av, att jag senare bildar funktionerna
f(b) och <p(b). I verkligheten är b en variabel, som likt
alla andra variabler under vissa givna förhållanden (t.ex.
vid en viss verkstad vid en viss tidpunkt) kan anta ett visst
värde. Denna anmärkning är tillkommen mera för
ordningens skull, då jag ej tror, att Liljeblad förbisett nämnda
självklara förhållande utan endast råkat använda uttrycket
"konstant" i en mycket relativ bemärkelse. Liljeblad
fortsätter emellertid med referens till ekv. (F 1): "I detta
sammanhang är emellertid ett sådant betraktelsesätt otillåtligt.
Det har för övrigt visat sig, att det är en olämplig metod
redan inom verkstadsindustrin." Det är detta av mig
kursiverade påstående, som framkallar min gensaga. Liljeblad
framhåller, att omkostnaderna i sista hand i all huvudsak
bestå av arbetslöner, och att därför
omkostnadskoefficienten bör vara proportionell mot arbetslönen.
Bearbetningskostnaden blir då
x = at + pat (L 2)
där p är ett mått på mekaniseringen.
Det synes omedelbart, att denna formel just är den allra
äldsta självkostnadsformeln, där omkostnaderna helt
enkelt räknades som en viss procent på aibetslönen;
"omkostnadsprocenten" är här tydligen 100 p. Om jag fattat
Liljeblad rätt menar han alltså, att — oavsett de större
sammanhang, till vilka vi senare återkomma — formeln
(F 1) vid praktiskt bruk för självkostnadsberäkning inom
verkstadsindustrin skulle ha visat sig olämplig, under det
att den gamla formeln (L 2) skulle ha visat sig lämplig
eller i varje fall mindre olämplig. Jag måste medge, att
denna uppfattning på det högsta förvånar mig. Jag förbiser
naturligtvis ej inflytandet av prisstegring och andra
komplicerande faktorer; till dessa kan ju hänsyn tas vid
beräkning av omkostnadskoefficienten b med utgångspunkt
från de vid en viss tidpunkt faktiskt föreliggande
förhållandena. Man får då säkerligen mera tillförlitliga resultat,
än om man endast förlitar sig till, att i längden omkost-
* För enkelhetens skull betecknar jag ekvationerna med de
nummer de ha i resp. uppsatser samt bokstäverna F och L, refererande
till min och Liljeblads uppsats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
