Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 26 januari 1946 - Insänt: De ekonomiska gränserna för mekaniseringen, av Erik Aug. Forsberg och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 januari 1946
j 99
enligt Liljeblad
x,= fl-/(6) +b-f(b)
V = f(p)+pf(p)
(F 3)
(L 4)
där x ;= kostnaden,
x
g = — i= kostnaden per tidförtjänstenhet.
Nu vill jag ärligt medge, att när jag grep mig an med
problemet i fråga, betraktade jag det helt och hållet ur
den enskilda verkstadens praktiska synpunkt. "Hur långt
skall jag under givna förutsättningar beträffande
arbetslöner, maskinkostnader m.m. driva mekaniseringen för att
få billigaste produktionskostnader?" Jag har att räkna med
en viss lönenivå och vissa kostnader för de maskiner m.m.,
som jag bestämmer mig för att använda. Ingen torde
bestrida, att detta problem är fullt reellt och mycket viktigt.
Ingen torde heller förneka, att om funktionen b är känd
för det ögonblick, då valet skall ske, och den tid framåt,
för vilken valet kan antas gälla, så ger ekv. (F 3) en
fullständig möjlighet att lösa problemet. Jag har i min
avhandling visat, hur problemet löses, och vilket resultatet
blir. Det visar sig, alt den optimala mekaniseringsgraden
är beroende av arbetslönen så, att stigande lön fordrar
stigande mekanisering. Detta är ju i full överensstämmelse
med sunt förnuft och bruklig praxis.
Utgår man från ekv. (L4), finner man självklart intet
beroende på arbetslönen a. Däremot finner man, att vid
viss form på funktionen f(p) ett kostnadsminimum
inträffar vid visst värde på p. Funktionerna f(b) och f(p)
kunna ju båda anses som uttryck för "teknikens
ståndpunkt". Jämförelsen mellan Liljeblads och min uppfattning
visar alltså följande: vi äro överens om, att
kostnadsminimum existerar. Däremot anser Liljeblad, att delta
minimums läge är beroende endast av teknikens ståndpunkt,
under det att jag anser minimums läge vara beroende av
såväl teknikens ståndpunkt som den vid företaget i fråga
utgående arbetslönens storlek.
När vi sedan dra våra slutsatser, var och en ur sin
ekvation, få vi ytterligare några resultat. Vi äro ense om, att
ökade arbetslöner ej kunna kompenseras genom ökad
mekanisering. Härom säger jag på s. 589, kursiverat: ’’Det
bästa resultat, som vid en viss arbetslön över huvud taget
kan åstadkommas, är alltså alltid sämre än det bästa, som
kan åstadkommas vid en lägre lön."
Liljeblad skriver: "Den förmodan man ofta ser att en
höjning av den allmänna lönenivån alltid skulle kunna
kompenseras med ökad mekanisering är alltså felaktig."
Vi synas även vara ense om, att intet orsakssammanhang
förefinnes mellan arbetslön och mekaniseringsgrad. Själv
uttalar jag detta på s. 588 kursiverat. "Något orsaksbundet
samband mellan mekaniseringsgrad och arbetslön finnes
ej." Liljeblad yttrar sig mera försiktigt men i sak
likvärdigt: "Som nyss nämnts..., men att därifrån göra några
slutsatser om ett inneboende orsakssammanhang mellan
arbetslön och mekaniseringsgrad vore tydligen förkastat."
Som synes äro vi i åtminstone två viktiga frågor fullt
«nse.
Innan jag går vidare ber jag än en gång få understyrka,
att, när jag började min undersökning, jag hade det rent
praktiska problemet för ögonen, hur under givna
förutsättningar beträffande löner vid ett visst givet företag och
prisläge i öppna marknaden för den produktionsattiralj
jag komme att använda mekaniseringsgraden mest
ekonomiskt borde väljas. Härom säger jag på s. 591 kursiverat:
"När man vid en viss tidpunkt skall välja
mekaniseringsgraden är man dock bunden av vad som i det givna
ögonblicket finnes att välja på pius vad man eventuellt själv
kan uppfinna." Jag är övertygad om, att om problemet
ges denna till tid och rum begränsade avfattning, Liljeblad
gärna medger, att den optimala mekaniseringsgraden beror
på arbetslönen. Eller t.ex., att det ej är självklart, alt
exempelvis en tändsticksfabrik i Indien bör ha samma
maskinutrustning som en sådan i USA.
Jag föreställer mig, att de egentliga och principiella
diver-genserna mellan Liljeblad och mig uppträda när det blir
frågan om de övriga konsekvenser jag dragit ur min
ekv. (F3). Det är väl här Liljeblad anser, att jag lockats
in på irrvägar. Det kan vara skäl undersöka, hur det
förhåller sig med dessa förvillelser. När jag ur ekv. (F3) på
rent matematisk väg undersökt villkoret för en vändpunkt
för kostnaden x, ansåg jag den vetenskapliga
noggrannheten fordra, att jag kontrollerade, om etl minimum eller
maximum var för handen. Mitt sunda förnuft sade mig
givetvis, att det måste vara frågan om ett minimum men
det anses ju tillåtet och kanske rent av önskvärt att
komplettera den direkta åskådningen med en objektiv analys.
Det visade sig då — till min slora överraskning — at l rent
matematiskt sett såväl maximum som minimum kunde
förekomma, och att ett synnerligen enkelt kännetecken
fanns, för vilket som var för handen. Om nämligen
funktionen
<p(b) =
m- /"(&)
[f’(b)]<
var > 2 förelåg ett minimum, men om den var < 2 ett
maximum. Vad ett kostnadsminimum betyder är ju lätt
att inse men det är kanske något svårare att föreställa sig
innebörden av ett kostnadsmaximum. Jag gick därför,
fortfarande på rent matematisk förutsättningslös grund,
vidare och kom då till den slutsatsen, att <p (b) < 2 skulle
motsvara vad jag kallat ett "ekonomiskt perpetuum
mobile".
Om jag rätt fattat Liljeblads mening, är det den
omständigheten att jag ansett mig böra undersöka
förutsättningen för och innebörden av ett dylikt tillstånd, som ger
honom anledning till att anse mig ha råkat in på irrvägar.
Jag vill då först och främst påpeka, att om jag förirrat
mig, detta icke beror därpå, att jag i motsats till
Liljeblad ej ansett omkostnaderna proportionella mot
arbetslönen. Nämnda grundanmärkning, som Liljeblad
framställer mot min utredning, må gälla vad den kan. På
frågan om läget av en vändpunkt för kostnaden har
anmärkningen inflytande; enligt Liljeblad är läget oberoende
av men enligt mig beroende av arbetslönen. Men för
frågan om existensen av en vändpunkt och denna vändpunkts
karaktär av minimum eller maximum saknar Liljeblads
anmärkning varje betydelse. Vid Liljeblads utgångspunkt
lika väl som vid min kan en vändpunkt för kostnaden
finnas, och i båda fallen kan denna vändpunkt vara
antingen minimum eller maximum. I båda fallen beror det
på beskaffenheten av funktionen / (p) resp. / (b), vilket
som blir händelsen. Min förirring hade alltså varit lika
möjlig om jag antagit Liljeblads utgångspunkt och kunde
därför ej ha undvikits genom ett dylikt val. Det är alltså
oriktigt när Liljeblad förbinder mina förirrelser med ett
"beklagligt misstag i Forsbergs utgångspunkter".
Nej, orsaken till vad Liljeblad anser vara förirringar på
min sida ligger på ett helt annat plan.
Jag har fortsatt den matematiska undersökningen utan
någon som helst förutsättning angående beskaffenheten
av funktionen f (b). Jag har funnit villkoret för att
kostnaden skall vara minimum eller maximum. Jag har
påpekat, att erfarenhet visat, att under nuvarande
förhållanden endast minimum kommer i fråga. Men jag har avstått
från att yttra mig om möjligheten eller omöjligheten av,
att förhållandena kunde ändra sig så, att maximum kunde
uppträda. Detta därför att jag ej sett någon objektiv och
förutsättningslös möjlighet att avgöra denna fråga. Jag
kunde givetvis ha förklarat, att jag ansåg
maximimöjlig-heten [alltså <p (b) < 2] strida mot sunda förnuftet och
alltså vara orimlig. Mitt uttalande skulle då ha blivit;
"Funktionen f (b) måste vara sådan, att <p (b) > 2; annan
beskaffenhet av f (b) är orimlig." Jag har emellertid av —
kanske överdriven — vetenskaplig nitälskan avhållit mig
från dylikt ståndpunktstagande och lämnat åt läsaren att
själv göra sina reflexioner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
