Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 16 februari 1946 - Navigering enligt hyperbelmetoden, av Dudly Toller Bond
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.9 februari 1946
153
Navigering enligt hyperbelmetoden
Ingenjör Dudly Toller Bond, London
Det är inte mycket av det som åstadkommits
under det sista världskriget, som ännu blivit till
nytta för mänskligheten. En av de uppfinningar
som räddat och kommer att rädda människoliv,
fartyg och flygplan är emellertid
hyperbelnavige-ringsmetoden (eller ortsradio, se Tekn. T. 1945
s. 1314), som gör det möjligt för navigatören på
ett fartyg eller flygplan att i varje ögonblick veta
sin geografiska position med en noggrannhet, som
hittills icke har kunnat åstadkommas med någon
annan navigeringsmetod. Det finns för
närvarande huvudsakligen två system, som basera sig på
denna metod, det amerikanska Loran, och den
engelska Decca-navigatorn (Tekn. T. 1945 s.
1318); det är denna senare, som här närmare
skall beskrivas.
I princip bygger metoden på att kontinuerliga
radiovågor, som utsändas från tre radiostationer,
tas emot med en speciell radiomottagare, som
direkt visar positionen utan någon manuell
inställning. Radiosignalerna påverka två mätare,
betecknade den ena röd, den andra grön. Kartor eller
sjökort över det område, som ligger inom
radiostationernas räckvidd, äro övertryckta med ett system
röda och ett system gröna linjer, vilka alla äro
numrerade. Så snart man önskar veta sin position
avläser man endast de siffror, som den röda och
gröna mätaren visa, och söker upp dessa linjer
på kartan. Skärningspunkten mellan linjerna
visar då fartygets eller flygplanets exakta position.
I själva verket är det så lätt att sköta och avläsa
detta nya navigeringsinstrument, att vem som
helst kan lära sig detta på några få minuter.
Historik
Denna viktiga och revolutionerande uppfinning
inom navigeringskonsten föreslogs ursprungligen
av ingenjör W 0’Brien i Decca-bolaget i England
och den praktiska utformningen av metoden
påbörjades 1942 i samarbete mellan Decca-bolaget
och Department of Scientific Research and
Experiment i brittiska marinen. Systemet var så väl
uttänkt in i minsta detalj av 0’Brien, att de
första praktiska proven, som utfördes på brittiska
krigsfartyg på avstånd upp till 320 km, blevo en
fullständig framgång och endast några få
ytterligare förbättringar ha sedan visat sig erforderliga.
Efter de första försöken demonstrerades
metoden för ett antal högre officerare i brittiska för-
DK 621.396.93
svaret, vilka beslöto att den skulle hållas hemlig
och komma till användning vid invasionen i
Frankrike, förutsatt att marinens
forskningsofficer, som tillvaratog marinens intressen, kunde
garantera, att alla fartyg, som utrustades med
apparaturen, i mörker, dimma eller vilket slags
osiktbart väder som helst skulle kunna navigeras
från England till utvalda platser på
Normandie-kusten med en noggrannhet icke sämre än 100 m.
Denna garanti lämnades och ansågs bli ganska
lätt att uppfylla.
Några veckor före D-dagen uppställdes i största
hemlighet de tre radiosändarna, som voro
inbyggda i vagnar och lätt flyttbara, på engelska
sydkusten. Navigatörerna på fartygen instruerades i
apparaturens skötsel (vilket endast tog ca 20 min)
och allting fungerade utomordentligt
tillfredsställande under hela operationen. Framför
huvudstyrkan gingo givetvis minsveparna, vilka med
hjälp av Decca-navigatorn svepte rännor genom
minfälten med exakt bredd och i exakta kurser.
Allting fungerade enligt planen med precision och
tillförlitlighet, och många navigatörer omtalade
senare att de "icke skulle kunnat fullfölja sina
uppdrag utan det nya navigationssystemet".
Efter invasionen flyttades radiostationerna till
Belgien, där de uppmonterades för att möjliggöra
navigering i dimma och osiktbart väder för fartyg,
som voro på väg upppför Schelde till Antwerpen
med förnödenheter åt de allierade trupperna. I
själva verket behövde systemet aldrig användas
för detta ändamål, emedan
väderleksförhållandena förblevo goda, vilket är högst ovanligt.
Floden Schelde är emellertid mycket slingrande
och svårnavigabel, vilket gav rikliga tillfällen att
utföra mycket värdefulla prov över metodens
noggrannhet. Efter flera prov meddelade den
sjöofficer, som ansvarade för försöken, sådana
utomordentligt goda värden på noggrannheten, att
marinchefen beordrade ett sjömätningsfartyg till
Schelde för att kontrollera att resultaten icke
berodde på att sjöofficerens entusiasm för systemet
hade påverkat hans omdöme. Befälhavande
officerens slutgiltiga rapport konstaterade, att
maximala felet inom Schelde-området uppgick till ca
- 7 m och han rekommenderade att metoden
skulle användas för sjömätning vid
Themsen-mynningen och efter krigets slut även användas
vid minsvepningen i Nordsjön. Sjömätning i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
