Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 16 februari 1946 - Navigering enligt hyperbelmetoden, av Dudly Toller Bond
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.9 februari 1946
155
B och från D. Om mottagaren, som uppmäter
fasskillnaden mellan radiovågorna från A och B,
samtidigt kan mäta fasskillnaden mellan dem som
utsändas från B och D, kan man även fastställa
på vilken hyperbellinje hörande till gruppen BD,
som mottagaren befinner sig. Skärningspunkten
mellan de båda hyperblerna utvisar tydligen
mottagarens exakta position.
I praktiken kan man icke använda samma
frekvens för de tre sändarstationerna, enär de då
icke kunna skiljas från varandra i mottagaren, så
att fasskillnaden mellan dem två och två kan
uppmätas. Denna svårighet undvikes på följande
sätt. Om vi betrakta fig. 3, där i praktiken
använda frekvenser angivits, framgår att den mellersta
eller huvudstationen sänder kontinuerligt med 85
kp/s (ca 3 530 m). Denna sändning tas emot vid
D, där den multipliceras med 4/3, motsvarande
frekvensen 113,33 kp/s (ca 2 650 m), vilken får
styra hjälpsändaren D. Sändningen på 85 kp/s
tas emot även vid A, där den multipliceras med 3/2
till frekvensen 127,5 kp/s (ca 2 350 m), som
användes för styrning av hjälpsändaren A.
Denna metod, att använda den från
huvudstationen mottagna signalen för att åstadkomma
hjälpstationernas frekvenser, fastlåser fullkomligt
fasförhållandena, men tydligen kan på detta sätt
icke kontrolleras, om någon oavsiktlig
fasförändring förekommer mellan styranordningen och
sändarens antenn. För att förhindra icke
önskvärda fasförändringar i sändarna användes en
anordning, bestående av en liten envarvig
ramantenn, placerad 2—3 m från hjälpsändarens
antenn. Den av ramen mottagna signalen överföres
genom en kabel till drivanordningen och påverkar
en fasdiskriminator, som styr ett reaktansrör,
varigenom en automatisk kompensering erhålles för
fasförändringar i sändarens avstämningskretsar,
exempelvis på grund av temperaturvariationer
eller på grund av att antennen svänger i vinden.
HUVUD SANDAR £
De tre frekvenserna 127,5, 85 och 113,5 kp/s tas
samtidigt emot på en enkeltrådsantenn i flygplanet
eller på fartyget. I mottagaren förstärkes varje
frekvens för sig i en särskild förstärkare såsom
visas i fig. 3. Frekvensen 127,5 kp/s multipliceras
med 2 och 85 kp/s med 3, vilket ger tvenne
signaler med samma frekvens, 255 kp/s. Resultatet blir
precis detsamma som om frekvensen 255 kp/s (ca
1 176 m) hade sänts ut från båda sändarna A och
B. Frekvensen 113,3 kp/s multipliceras med 3 och
85 kp/s med 4 vilket ger två andra signaler med
lika frekvens, i detta fall 340 kp/s, vilket är
samma resultat som om stationerna B och D hade
sänt direkt med 340 kp/s (ca 885 m).
På ett sjökort eller en karta kunna vi nu upprita
två system av hyperbelkurvor mellan de platser
AB och BD, där sändarna placerats, vilka
hyperb-ler äro orten för punkter med konstant
fasskillnad. Mellan A och B ligger frekvensen 255 kp/s
(våglängden 1 176 m) till grund för hyperblerna;
mellan B och D frekvensen 340 kp/s (våglängden
885 m). Genom att mäta fasskillnaden mellan de
båda signalerna med frekvensen 255 kp/s och
mellan de med frekvensen 340 kp/s kunna vi fastställa
på vilken hyperbel i varje system vi befinna oss
och skärningspunkten mellan dessa änger
givetvis vår position.
Fig. 4 visar ett exempel på hur ett Decca-system
med en huvud- och tre hjälpsändare ser ut. På
grund av den starkt förminskade skalan har
endast var tionde hyperbellinje kunnat utritas. I
själva verket finnas tio stråk mellan varje utritad
hyperbel och varje stråk delas av mätarens visare
i 100 delar. Precisionen i Decca-systemet är
således mycket hög.
Ofta är det till fördel, om navigering med full
noggrannhet kan ske i alla riktningar runt
stationerna. Detta låter sig göra, om man som här
använder en huvudstation i mitten och runt denna
tre hjälpstationer med 120° mellanrum. För ett
sådant system användes en mottagare för fyra
frekvenskanaler och med tre mätare, en röd, en
grön och en blå. Sjökorten förses då med
hyper-belskaror mellan huvudstationen och var och en
av hjälpstationerna. Man kan då utvälja den
kombination av stationer, som ger största
noggrannhet och det motsvarande paret mätare, antingen
rödjgrön, grönjblå eller blåjröd.
En möjlighet att utnyttja Decca-systemet vid
navigering är att utvälja en hyperbelkurva, som
går genom destinationsorten, och uppsöka denna
på så stort avstånd som möjligt samt styra efter
denna, så att motsvarande mätare står stilla på
den inställning som svarar mot denna hyperbel.
Man använder med andra ord denna mätare som
en höger-vänster indikator för styrningen. Den
andra mätaren kommer icke att stå stilla utan
kommer att röra sig. Då den visar numret på den
andra hyperbeln, som går genom
destinationsorten, är man framme vid målet.
Fig. 3. Kopplingsschema för Decca-navigatom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
