Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 16 februari 1946 - Automatisk positionsindikator för flygplan, av G G - TNC: 4. Hållfasthetsnomenklatur, av J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
\ TEKNISK TIDSKRIFT
Automatisk positionsiudikator för flygplan. En
apparat, som väsentligt bidragit till de allierades framgångar
i flygkriget mot Japan, är den automatiska positionsindi
katorn (API). Instrumentet ger kontinuerliga uppgifter om
latitud och longitud under flygning. Det har konstruerats
av Bendix Aviation Corporation i samarbete med det
amerikanska armé- och marinflyget. Instrumentet har tidigare
flyktigt beskrivits i Tekn. T. 1945 s. 727. Nu ha följande
detaljer offentliggjorts om dess funktion och konstruktion.
Instrumentet visar kontinuerligt flygplanets kurs, den
flygsträcka, som tillryggalagts i förhållande till luften (air
mileage), samt flygplanets longitud och latitud "i
förhållande till luften". För att ur dessa värden få flygplanets
verkliga flygsträcka samt latitud och longitud måste man
införa korrektioner för vindriktning och vindhastighet,
dvs. avdrift.
Longitud, latitud och flygsträcka avläsas på var sitt
räkneverk. Dessa inställas vid starten på startplatsens
position och kunna sedan korrigeras, så fort flygplanets
position kan bestämmas med andra hjälpmedel.
API-instrumentet kan också användas för mätning av
vindavdriften genom bestämning av skillnaden mellan
"luft"-posilionen, som visas på instrumentet, och den
verkliga positionen, bestämd genom markobservationer. Denna
mätning av avdriften är noggrannare än den som erhålles
genom optisk avdriftsmätning, ty den senare metoden ger
endast momentana avdriftsvärden, under det att
API-instrumentet ger medelavdriften under längre tid.
Instrumentet får sina impulser dels från ett pitotrör, dels
från en induktionskompass. Pitotröret ger på vanligt sätt
det dynamiska trycket, som är beroende av hastigheten.
Det dynamiska trycket motverkas och uphäves av ett
annat reglerbart tryck, som alstras i en hjälpapparat.
Mätvärdenas uppdelning i longitud- och latitudvärden
sker med en anordning, som liknar den välkända
integreringsanordningen med en kula, som radiellt förskjutes
längs en roterande cirkulär skiva. Motoraxeln driver i
själva verket två skivor, en för longitud och en för latitud.
Skivorna driva genom friktionen kulorna, vilkas avstånd
från skivornas centrum inställes av signalerna från
kompassen och alltså äro funktioner av kursvinkeln. Kulorna
driva var sina cylindrar, som äro direkt växlade till resp.
räkneverk för longitud och latitud.
Använt på rätt sätt ger detta instrument föraren
synnerligen värdefulla upplysningar om hans position. Det kan
dock icke anses vara en automatisk navigatör och är ej
heller konstruerat som sådan. Det är avsett för militärplan
och sköter hjälpligt navigatörens arbete, då denne är
upptagen t.ex. av bombfällning eller strid. I trafik och på
långdistansflygning fyller den knappast någon uppgift,
eftersom positionen då säkrare kan bestämmas med andra
instrument. G G
TNC
4. Hållfasthetsnomenklatur
För något över ett år sedan hade hos TNC samlat sig en
påfallande mängd insända frågor rörande benämningar
och beteckningar för hållfasthetslärans begrepp. Det gällde
såväl verkligt centrala begrepp som mera periferiska, och
det blev alltmera tydligt att hela nomenklaturområdet
behövde genomgås i ett sammanhang. TNC tog då
initiativet till ett kommittéarbete, vilket snart nog kom till
stånd och vari 15 representanter för såväl vetenskap
som industri och standardiseringsväsen tog verksam del.
Slutresultatet underställdes Kungl. Vetenskapsakademien,
Kungl. Mynt- och Justeringsverket och
Ingeniörsveten-skapsakademien före publicering. Endast den senare hade
anmärkningar att framställa, och till dessa liksom till
andra önskemål som under mellantiden inkommit har
hänsyn tagits i möjlig mån av ett arbetsutskott som på nytt
gått igenom förslaget.
Sammanställningen upptar ca 200 termer med fullständiga
definitioner, fördelade på följande avsnitt: 1. Allmänna
begrepp, 2. Allmän provningsnomenklatur, 3. Allmänna
indexbeteckningar, 4. Grundläggande storheter, 5.
Formändring, 6. Spänning, 7. Slagseghet, 8. Hårdhet, 9.
Moduler, koefficienter, faktorer m.m., 10. Nomenklatur för
beräkning av konstruktioner och konstruktionsdetaljer. —
I första avsnittet uppräknas sådana allmänna
egenskapsnamn som hållfasthet, seghet, sprödhet, till skillnad från
namnen på de storheter med vars hjälp egenskaperna
kvantitativt uttryckes, t ex. brottgräns, brottöjning
("förlängning"), slagseghetstal, vilka ingår i senare avsnitt.
Förslaget står i god överensstämmelse med motsvarande
begreppsbestämningar i SIS’ stålnormer (SMS-2002) av år
1937. Den mest påfallande skillnaden är att termen
"elasticitetsgräns" fått utgå, emedan den förutsätter möjligheten
att mäta en gräns vars existens är tvivelaktig. I stället har
införts termen resttöjningsgräns, definierad som den
spänning som ger en viss kvarstående töjning. — Termen
"absolut brottgräns" har ersatts med verklig
brottspänning. — Utmaltningsnomenklaturen har behandlats vida
mer ingående än i stålnormerna. Utmattningslast, ett
storhetsbegrepp tillämpligt för konstruktioner eller provstavar
vid utmattningsprov med periodiskt varierande krafter,
uttryckes som en konstant kraft ± en kraftvaritionsamplitud,
vilken kombination nätt och jämnt kan uthärdas utan
brott efter ett visst uppgivet antal belastningsperioder.
Motsvarande spänning, utmattningsgränsen öu (inte Ow),
definieras på motsvarande sätt, med sju olika
tillämpningsfall. — För att i beteckningen skilja brottgräns från
böjspänning har i förra fallet stort B valts som index i
stället för b. — övriga ändringar är mindre väsentliga.
I förhållande till TNC 1, Internationella
bokstavsbeteckningar, märker man också vissa olikheter. Den mest
besvärande är att storheten kraft, i TNC 1 betecknad F, fått
alternativbeteckningen P, som i tillämpningen t.o.m. getts
företräde. Detta är en eftergift för praxis som man än så
länge måste tolerera. Vidare har beteckningen h, som i
TNC 1 används för brinellhårdhet, fått den allmännare
betydelsen hårdhetstal, medan specialfallet brinellhårdhet
betecknas Hß- — Den storhet som brukar betecknas W
kallas i TNC 1 för "motståndsmoment", där efterleden
-moment måste sägas vara tämligen omotiverad. I stället
innehåller förslaget termen böjmotstånd. —
Kontraktions-tal har i stället för y. fått beteckningen v (med som
reserv).
En ändring i förhållande till stålnormerna och TNC 1
som inte gjorts, men som haft vissa förespråkare utanför
kommittén, är att slopa ordet spänning som synonym till
påkänning. Kommittén har inte funnit tillräckligt starka
skäl för en sådan ändring.
I övrigt kan tilläggas att förslaget vid sidan av
böjmotstånd definierar dess motsvarighet vid vridning,
vridmotstånd, Wt■ Vidare förekommer termerna böjstyvhet och
vridstyvhet, uttryckande förhållandet mellan kraftmoment
och formändring, samt formstyvhet som är ett gemensamt
namn för böjstyvhet/elasticitetsmodul och
vridstyvhet/skjuv-modul. Dessa storheter är i de enklaste formfallen lika
med motsvarande (yt) tröghetsmoment. — Andra nyheter
måste av utrymmesskäl förbigås här.
Var och en som har intresse av att granska det
fullständiga nomenklaturförslaget före dess publicering, kan
erhålla en stencilkopia därav efter hänvändelse till TNC,
Västerås. Sådan begäran bör insändas så fort som möjligt,
helst före den 1 mars, och kritik eller anmälan om kritik
måste vara TNC till handa före den 1 april i år.
Kommittén eller dess arbetsutskott kommer att ta all rimlig
hänsyn till denna kritik före arbetets utgivning. j w
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
