Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 16 februari 1946 - Rotationshastighetens nedgång hos projektiler, av Henrik Nordenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 februari 19A6
175
Rotationshastighetens nedgång
hos projektiler
Löjtnant Henrik Nordenfel/, Stockholm
Ballistiken är gammal såsom vetenskap.
Grunden lades redan av Newton som år 1687 bl.a.
framlade sin teori om den kvadratiska
luftmotståndslagen, samt av Euler, vars kinematiska
ekvationer gjort det möjligt att matematiskt
åskådliggöra den roterande projektilens rörelser.
Utvecklingen har sedan dess icke bjudit på
mycket principiellt nytt. De moderna
luftmotståndslagarna ha i stort samma utseende som Newtons
lag, dock har den kvadratiska
luftmolståndsexpo-nenten, som gäller för hastigheter under ca 240
m/s, ersatts med andra värden vid högre
hastigheter. Ett betydande framsteg gjordes av
fransmannen Darrieux, när han 1922 offentliggjorde
sina teorier om att ljudhastigheten har stort
inflytande på luftmotståndet. På denna grund
framlade Dupuis 1928 en luftmotståndslag, som
allmänt godtagits, trots att den bärande principen
ännu inte helt verifierats. Vid beräkning av hur
projektilen beter sig i luften har man inte nått
längre i enkelhet än till ett olösligt system av
kopplade differentialekvationer av tredje
ordningen. Orsaken härtill torde kunna sökas dels i att
teorierna vid behov kunnat ersättas av praktiska
försök, dels att ballistikens målsmän icke ha vetat
eller veta vad projektilens luftmotstånd egentligen
beror på.
Man kan med fog säga, att ballistiken nått
tillräckligt långt i noggrannhet vad artilleriets
skjuttabeller beträffar. Detta har skett genom en
kombination av teoretiska banberäkningar och
praktiska skjutförsök. Felen torde i praktiken
understiga de fel, som orsakas av atmosfärens och
ammunitionens ojämnheter. Men med tanke på dels
robotbomber och V-vapen, dels att flygtekniken
närmar sig för modern ballistik aktuella
hastigheter, måste utvecklingen inom denna vetenskap
töras vidare. Framstegen torde därvidlag få
komma från den aerodynamiska forskningen, eftersom
särskilda ballistiska laboratorier eller
forskningsanslag saknas, åtminstone i vårt land. Ett mera
intimt samarbete än som hitintills varit fallet
torde därvidlag gagna båda parter.
Orsaken till att Eulers ekvationer tillämpade på
Referat av uppsats i Tekniska Skrifter nr 128 (1946).
DK 531.56
en projektil icke kunna lösas är, att nästan alla
de krafter och moment, som verka på denna, äro
beroende av rotationshastighetens storlek.
Eftersom denna svårligen låter sig mätas har man
antagit den vara konstant i hela banan. Denna
approximation medför avsevärda förenklingar i
ovannämnda ekvationssystem och möjliggör ett
teoretiskt studium av projektilens rörelser. I
princip rör den sig som en roterande snurra.
Ett vapens precision och därmed dess effektivitet
beror i hög grad på projektilens stabilitet vid och
framför vapnets mynning samt följsamhet i
banan. Med stabilitet menas förmågan att
bibehålla den ursprungliga utgångsriktningen trots de
störande svängningar som i regel uppslå i
mynningen vid skottlossningen. Projektilens
följsamhet är dess förmåga att följa banans krökning och
nå marken med spetsen före. Man kan efter vissa
approximationer visa, att stabiliteten är en
funktion av rotationshastighetens kvadrat och
följsamheten en funktion av dess inverterade värde. Om
rotationshastigheten omkring projektilens
längdaxel betecknas med co är alltså
stabiliteten i= f(co2); följsamheten ’= / j
Detta innebär, att man för att få god precision
skall ha stor rotationshastighet i början av banan
och liten vid och bortom bantoppen där
krök-ningsmaximum inträffar. Det föreligger
följaktligen ett bestämt önskemål att känna hur co
verkligen varierar i banan.
Vid skjutning med luftvärnskanoner över
tättbebyggda samhällen vill man i regel undvika att
hela granater falla ned och åstadkomma
skadegörelse. Granaten måste anordnas för
autode-struktion, dvs. brisad skall inträffa i luften
automatiskt efter det att området för verkan passerats.
En tändrörskonstruktion använder sig härvid av
rotationshastighetens nedgång såsom
tidsfunktion, och granaten briserar då co nedgått till ett
bestämt värde. Givetvis kan mycket arbete och
många provskjutningar inbesparas vid eventuella
nykonstruktioner av liknande tändrör, om det
teoretiskt kunde förutsägas vilken
rotationshastighet granaten har i en godtycklig punkt i banan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
