Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 23 februari 1946 - Bestämning av fallförluster i vattendrag, av Hans Hartzell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 februari 1946
199
utloppet från mycket breda och grunda sektioner
till smala och djupa och är dessutom synnerligen
krokigt. Vid normala och höga vattenstånd
bildar under naturliga förhållanden
förträngningen i Huvudnäsfallet en bestämmande sektion
och vattenståndet på varje punkt uppströms
därom är beroende av vandra. Vid låga vattenstånd
och små vattenföringar förflyttar sig den
bestämmande sektionen först upp till det grunda och
breda området med holmar och skär i kröken
omkring 600 m uppströms skalan A och därefter vid
ännu lägre vattenstånd ända ut i själva Vänern.
Med tillämpning av ovan angivna
proportioneringsmetod kan man alltså med utgång från
endast tre säkra observationer inom ett
tillräckligt stort vattenståndsregister direkt i
diagramform framkonstruera fallförlusterna vid
varierande vattenstånd för huru många vattenmängder
som helst med den begränsning i fråga om
giltigheten, som ovan angivits. Man har blott att på
sätt visats i fig. 1 genom observationspunkterna
X, Y och Z dra upp snedlinjerna för samma
medelvattenstånd och på dessa avsätta de
proportionerade fallförlusterna. Finnas många
observationer utförda, vilka äro behäftade med fel i den
ena eller andra riktningen, transporterar man
lämpligen över samtliga till en viss vattenmängd
och bildar på de sålunda erhållna nya värdena
en medelkurva, som sedan kan läggas till grund
för hela kurvskaran.
Beräkningar
Vid utförandet av rena beräkningar brukar i
allmänhet tillämpas det förfaringssättet, att
såväl friktionsförluster som förluster på grund av
hastighetsändringar räknas ut sträckvis efter
avståndet mellan tvenne på varandra följande
sektioner, varvid passningsvis tillses att areor m.m.
komma att motsvara just de resulterande
medelvattenstånden på resp. delsträckor. Är det då
fråga om stora avstånd i ett vattendrag,
varierande vattenstånd vid nedströmsändan samt flera
olika vattenmängder, kan det bli ett mycket
tidsödande räknande och passande. För att komma
ifrån detta kan man lämpligen tillämpa följande
förfaringssätt.
Befintliga sektioner och vattendragets bredd i
vattenytan uppmätas vid exempelvis tre olika
vattenstånd. Själva arealmätningen sker genom
planimetrering vid ett av dessa vattenstånd,
varefter areorna vid övriga vattenstånd räknas ut
med ledning av bredden och
vattenståndsändringen; därigenom erhålles arealändringen
noggrannast. Därefter uppritas ett arealdiagram på sätt
visas på fig. 4 och ävenledes ett för vattendragets
bredd, vilket användes för bestämning av våta
perimetern. Med ledning av arealdiagrammet
indelas vattendraget i lämpligt antal delsträckor
ungefär på sätt anges i figuren och för varje
sådan delsträcka bestämmas medelareor och me-
Fig. 4. Arealdiagram
och sträckindelning.
delperimetrar m.m. och utföras beräkningar vid
samma medelvattenstånd på sträckorna för vilka
arealmätningar m.m. utförts, alltså exempelvis
för tre olika. Dessa beräkningar kunna antingen
utföras för en och samma vattenmängd i
samtliga fall eller så, att man ökar vattenmängden vid
högre vattenstånd, så att fallförlusterna ej bli
obekvämt små. Därefter uppritas för varje
delsträcka med tillhjälp av proportioneringsmetoden
kurvskaror enligt fig. 1, varefter dessa
sammansättas för hela vattendragssträckan. Fördelen med
ovan angivna metod är, att åtminstone
beträffande friktionsförlusterna ingen som helst
passning behöver förekomma. Beträffande förluster
på grund av hastighetsändringar kan man dock
icke komma ifrån en viss passning, men i
allmänhet blir det ganska få hastighetsändringar man
har att ta hänsyn till och sällan mer än en eller
annan för varje delsträcka.
v2
I övrigt anser jag Mannings formel, /1= —2
enklast och bekvämast att tillämpa. I fråga om
(v\ uM
förluster av hastighetsförändringar, fi —— J->
kan storleken av fx bli beroende av hur tätt
sektionerna äro tagna. Emellertid finner man i
allmänhet att arealstorleken mera kontinuerligt
stiger och sjunker, varför antalet i beräkningarna
ingående hastighetsändringar icke nödvändigt
behöver stiga med antalet sektioner, i varje fall icke
proportionsvis. I allmänhet kommer man till att
dessa förluster även vid förhållandevis lågt
M-värde bli ganska stora och i allmänhet synes det
lämpligt att räkna med ju~ 1,2 à 1,3 vid
hastighetsökning och icke ta hänsyn till återvinst vid
hastighetsminskning.
Äger man tillgång till endast en eller annan
observation utan möjlighet att tillämpa
direktmetoden och man sålunda är hänvisad till beräkningar
anpassas dessa enklast till observationerna så, att
man på ovan angivet sätt gör upp sin kurvskara
och därvid antar vissa koefficienter exempelvis
M<= Vi 000 och 1,3, som jag funnit passa
bäst och förenklar räkneproceduren. Man
undersöker därefter, hur observationerna passa in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
