Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 2 mars 1946 - Vindtryck på kraftledningar, av Sven Sandin - TNC: 5. Frågan om -s- i sammansättningar, av J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 mars 1946
• 225
duktionsfaktorn för stolpar enligt 1933 års
normer. Kanske framgår bäst av detta diagram, att
kommitténs förslag rätt väl ansluter sig till det
vetenskapliga underlaget.
Enligt 1933 års normer ha stolparna i brottsäker
ledning fått räknas enligt klass II (för ledarna
har krävts en reduktion av den tillåtna
påkänningen, som i realiteten inneburit, att ledarna
dimensionerats enligt klass I). Erfarenheten har
icke visat, att stolparna på detta sätt blivit för
klena. I den högsta ledningsklassen enligt
kommitténs förslag äro därför vindvärdena desamma
som i den äldre klass II, medan totallasten på
ledarna är densamma som i den äldre klass I.
Motsvarande ändringar ha genomförts
beträffande de lägre klasserna i samband med att antalet
klasser minskats från sex till tre. Man får
sålunda andra proportioner mellan vind- och
islas-terna. Beroende på efter vilken klass ledningen
tidigare beräknats medför denna ändring
antingen status quo eller en minskning av
diametrarna på raklinjestolpar med upp till ca 4 %.
De ändrade relationerna mellan vind- och
islas-terna resultera samtidigt i att
knäckningspåkän-ningen något mer än hittills blir
dimensions-bestämmande i stället för böjningspåkänningen.
Sammanfattas kommitténs förslag till
kraftledningars dimensionering med hänsyn till vind, kan
i stort sett sägas, att förslaget — förutom vissa
förenklingar — medför en ur
stolpanskaffnings-synpunkt välkommen lindring för raklinjestolpar
av trä i storlinjer, medan dimensioneringen av
stolpar i övrigt och av linor icke nämnvärt påverkas.
Litteratur
1. Ergebn. aerodyn. Versuchsanst. Göttingen. 2 (1923), 3 (1927).
2. Malmer, I: Undersökningar över vindtryckets storlek. I VA llandl.
1925 nr 40.
3. Nordell, T: Maximi- och minimitemperaturer samt
vindförhållanden inom Sverige. STF Handl. 1925 nr 177.
TNC
5. Frågan om -s- i sammansättningar
Det finns knappast någon språklig fråga i TNC-arbetet
som håller sig lika envist aktuell som frågan om -s- i
sammansättningsfog. Den kan ju tyckas vara av underordnad
betydelse, men likafullt måste TNC i varje uppträdande
fall kunna ge en bestämd rekommendation hur
sammansättningen skall skrivas, och inte nog därmed utan folk
fordrar också — med all rätt — att få veta motiven för
den rekommendation som ges.
Publikationen TNC 3 behandlar detta problem på s. 8
och särskilt fullständigt på s. 27. Av de olika fall som där
dryftas skall här endast de två allra viktigaste nämnas,
men i gengäld skall för dessa vissa kompletterande
uppgifter ges.
1. Tvåledade (enkla) sammansättningar med enstavigt
substantiv som förled. Huvudregeln är här att -s- inte
skall förekomma i fogen. Endast sådana redan gängse
sammansättningar där ordböckerna fordrar -s- får bilda
undantag. När båda fallen enligt ordböckerna är möjliga
föredrar TNC den s-lösa formen, liksom även i fråga om alla
nybildade sammansättningar som inte kan återföras på
gängse fall med -s- i fogen.
Speciellt rekommenderar TNC förlederna chef-, drift-,
mått-, vikt-, alltså t.ex. chefplats, driftbyrå, måttenhet,
viktanalys. I ett par andra fall får ordets betydelse avgöra
frågan. När ordet tid innebär klockslag eller så och så
många sekunder eller timmar osv., alltså när det är fråga
om storheten tid direkt, bör ordet som förled skrivas
tid-, t.ex. tidenhet, tidpunkt, tidrymd, tidskala, tiduppgift.
Förleden tids- används däremot lämpligen när "historisk"
tid avses, t.ex. tidsanda, tidsbild, tidstypisk, tidsålder, eller
när tolkningen "med avseende på tid" skall skiljas från
"av tid", t.ex. i sådana uttryck som tidsvariationen
(tidsintegralen osv.) av en ström, till skillnad från tidvariation,
som betyder variation av tid. Likaså används s-formen om
tids- ställes i motsats till rums- eller dylikt, t.ex.
tids-adverb. — När ordet bord betyder möbeln, det tekniska
föremålet, bör det som förled heta bord-, t.ex. bordben,
bordkant, bordlampa, bordskiva, bordyta. Däremot är
bords-lämpligt skrivsätt när meningen är: till bords, måltids-, t.ex.
bordsbön, bordsgäst, bordskniv, bordsservis, bordssmör.
2. Treledade sammansättningar med enstavigt substantiv
som mellanled. Här skall ett -s- i sista fogen insättas under
förutsättning att ett betydelsevillkor och ett formvillkor är
fyllda. Betydelsevillkoret består däri att de båda första
lederna i sammansättningen skall framstå som intimare
förbundna, så att de tillsammans bildar förled gentemot
slutleden, t.ex. likströmsbrytare, av likström och brytare,
men: oljeströmbrytare, av olja och strömbrytare.
Formvillkoret är att mellanleden (substantiv) skall vara obetonad
och att den redan i fri form skall vara enstavig och sluta
på konsonant eller konsonantgrupp som inte innehåller
s-eller sj-ljud; om detta villkor inte är fyllt kan inga enkla
regler ges, men i sådana fall som aeroplanvinge (betonad
mellanled), folkskollärare (i fri form tvåstavig mellanled),
insjöfisk, plåtaskfabrikation, är det tydligt att -s- i sista
fogen inte gärna kommer i fråga. Hur slutleden börjar
spelar principiellt ingen roll. Likströmssystem skall skrivas
med -s- lika väl som likströmsbrytare.
Är de båda villkoren fyllda uppträder -s- i slutfogen
påfallande regelmässigt. Det heter brännvinsglas trots att det
lika tydligt måste heta vinglas utan -s-, och likaså kan
riktigheten av ordet järnring, utan -s-, inte anföras som
skäl emot formen gjutjärnsring, ty så måste ordet skrivas.
Det skall heta flygplansmotor; när detta ord skrives utan
-s- föreligger säkerligen påverkan av ordet aeroplanmotor.
Andra exempel är: björnskinnsmössa, blåbärssaft,
elfenbenskula, fotbollsplan, inköpstvång, jämviktsberäkning,
landsvägsdamm, oljudsplåga, omsorgsfull, stenkolsgruva,
talspråksform, underarmsbrott, uttalsregel, valnötskärna,
ångbåtsresa, övergångsställe osv. osv. Alla dessa exempel
är sådana där -s- försvinner om första småleden tas bort,
såsom man lätt kan kontrollera. Den som inte har riktig
känsla för denna karakteristiska detalj i vårt språk är
förmodligen påverkad av engelskan eller något annat
tungomål med från svenskan avvikande vanor.
Ett par undantag skall nämnas, där -s- i sista fogen trots
allt inte förekommer. Det ena fallet är trekant-,
fyrkant-osv., t ex. trekantfil, fyrkanthål, sexkantmutter;
förklaringsgrunden får man nog söka i inflytande från tyskan.
Det andra fallet är ord slutande på -sågblad. I ett sådant
fall som cirkelsågblad är det naturligast att tänka sig
huvudlederna cirkel och sågblad — sågblad format som
cirkel — varav följer s-lös form, medan ordet
maskinsågs-blad naturligare uppdelas i maskinsåg och blad. I de flesta
andra fall är båda uppdelningssätten ungefär lika rimliga,
t.ex. klyvsåg(s)blad, som är sågblad för klyvning, eller
blad i klyvsåg (såg för klyvning). För enkelhetens skull
måste TNC tolerera samma form i fråga om -s- för alla
dessa ord, och har då efter ganska stor tvekan valt den
s-lösa formen, som tydligen föredras av de allra flesta
tekniker. Orden maskinsågblad, handsågblad m.fl. får
alltså godkännas. J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
