Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 9 mars 1946 - Skakapparat för resonanssvängningar, av Anders Björkman - Metallöverdragning av konsthartsdelar, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
\ TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Skakapparat sedd från sidan; den streckade
konturen utgör autoklav med uppvärmningsanordning.
Skakapparat för resonanssvängningar. För att
genomföra högtrycksarbeten vid K. Tekniska Högskolans
institution för cellulosateknik och träkemi erfordrades
autoklaver för mycket högt tryck (500 at). Sådana autoklaver
(t.ex. enligt Adkins) blir även vid relativt små volymer
tillsammans med sina uppvärmningsanordningar ganska
tunga. De måste emellertid kunna skakas på ett
tillfredsställande sätt. I stället för den klassiska vevstaksprincipen
har för detta ändamål resonanssvängningar använts,
åstadkomna med en excenter. Denna princip ger en mindre och
billigare apparatur och skakfrekvensen kan utan olägenhet
göras godtyckligt stor.
Fig. 1 visar skakanordningen, sedd från sidan. Mellan de
kraftiga skakfjädrarna 1 är en ram inspänd, som utom
den liggande autoklaven 2 med uppvärmningsanordning .?
uppbär en motor 4, drivande en excenterförsedd
kuggväxel 5. Tyngdkraften kompenseras av två mjuka
häng-fjädrar 6. Skakfjädrarna, den svängande massans
tyngdpunkt och excenterns axel ligger i samma plan. Av fig. 2
(apparaten sedd uppifrån) framgår, att fullständig
symmetri råder kring det längsgående vertikalplanet genom
tyngdpunkten. Genom att excentern 7 är tudelad finns god
plats för autoklavens ventilarmatur.
Om motorns varvtal sakta ökas, fås till en början en
långsam vertikal svängningsrörelse. Denna avstannar snart
för att lämna plats för en rent horisontell
resonanssvängning, som ger den önskade omskakningen. Vid ännu högre
frekvens hos excentern försvinner även denna rörelse, och
snabba vippsvängningar vidtar kring tyngdpunkten för den
svängande massan. Dessa svängningar liksom de vertikala
har avpassats så, att de ej inverkar på den avsedda
horisontella skakningen.
Effektbehovet är minimalt. Av denna anledning får det
drivande momentet vara mycket litet, även jämfört med
excenterns ringa vikt, dvs. en klen motor kan användas.
Emellertid måste kuggväxelns friktionsmotstånd
övervinnas och detta är vid starten ganska stort. Därför
användes en överdimensionerad motor, som regleras med ett
förkopplingsmotstånd så att den avgivna effekten endast
föga överstiger friktionsförlusterna. Detta är av avgörande
betydelse för skakförloppet, tv om den horisontella
skakningen väl hunnit utbildas, förmår motorn ej driva excen-
Fig. 2. Skakapparat sedd uppifrån.
tern över resonansfrekvensen. Vid en ökning av spänningen
på motorn ger effekttillskottet i stället en ökad
svängningsenergi, dvs. större amplitud, intill en gräns, som
bestämmes av bl.a. excenterns vikt.
Skakapparaten har visat sig vara mycket driftsäker och
lättskött. Den användes för två skilda autoklaver. Skak
fjädrarnas livslängd är givetvis begränsad, men de är lätta
att byta ut och billiga i inköp. Vid fjäderbrott stannar
svängningsrörelsen utan att några egentliga störningar
inträffar.
Apparaten har följande data: autoklaverna (på 1 och
0,2 1) väger 35 och 20 kg, det skakande systemets vikt är
ca 90 resp. 75 kg, excenterns moment är 10 kgcm och
motorns effekt 0,25 hk (därav utnyttjas endast en
femtedel). Vid en frekvens på 200 svängningar per minut (större
autoklaven) uppnås en "slaglängd" på 20 cm. Skakningen
sker ändock mycket mjukt och förbluffande tyst. Dylika
skakapparater för tunga föremål har börjat tillverkas
(Lorentzen och Wettres Maskinaffär) och inom kort
kommer även standardapparater i olika storlek att utföras.
Anders Björkman
Metallöverdragning av konsthartsdelar. Genom
metall-överdragning av konsthartsdelar kunna stora metallmängder
inbesparas och i vissa fall kunna även
framställningskostnaderna sänkas. Dessutom kan man understundom
tillverka sådana delar av konstharts med mindre vikt än
om de skulle utföras av lättmetall. Framställningen av
sådana metallöverdrag göres på många olika sätt. På grund
av kostnaderna använder man för detta ändamål nästan
uteslutande elektrolys- och metallsprutningsmetoder.
I båda fallen måste delarna först rengöras och avfettas,
varefter man oftast medelst sandblästring gör ytan rå och
ojämn. Numera kunna nästan alla metaller, t.o.m.
aluminium begagnas för påsprutning. Tätheten och
ledningsförmågan hos påsprutade metallöverdrag äro ej desamma
som om överdraget utförts på galvanisk väg. Gäller det
täthetens betydelse för skyddsförmågan så kan denna
höjas genom en följande impregnering med lack, som
också ökar vidhäftningsförmågan. Undersökningar lia
givit vid handen att tätheten hos påsprutade
kopparöverdrag blott belöpte sig till 56 % av tätheten hos valsad
koppar, och tätheten hos påsprutade aluminiumöverdrag
utgjorde endast 48 % av den hos valsad aluminium. Den
elektriska ledningsförmågan var hos koppar blott 12 %,
hos aluminium endast 10 % av ledningsförmågan hos
valsad tråd av resp. material. För blv stiger tätheten hos
påsprutade överdrag med tilltagande tjocklek hos skiktet
och utgör 70 % vid 0,125 mm till 90 % vid 0,5 mm
skikttjocklek av den hos valsad blyplåt. Provningar av
påsprutade metallskikt, som därpå impregnerades med lack.
gåvo mycket goda resultat. Dessa skikt visade vid ritsning
på grund av splitterfrihet även god vidhäftningsförmåga.
Också vid inverkan av växlande torr och fuktig atmosfär
samt starka temperaturväxlingar visade dessa skikt god
hållbarhet. Vid i saltångor prövade påsprutade koppar- och
zinkskikt blevo skikten mycket starkt angripna och
förstörda inom 14 dagar men vidhäftningsförmågan
påverkades ej. Vid exponering i luft var förändringen starkast
inom de tio första dagarna när det gällde zink- och
kopparöverdrag. Under de följande sex månaderna blevo
förändringarna små.
Jämte den tidigare nästan uteslutande använda
gassprut-ningspistolen användes numera ofta ocKså
elektrosprut-pistolen, i vilken två trådar av den till smältning avsedda
metallen förskjutes i spetsig vinkel emot varandra, så att
kortslutning uppstår i beröringspunkten. Vid den därvid
erhållna högsta temperaturen (1 000—5 000°C) smälter
metallen och utkastas genom en trvckluftstråle med en
hastighet av ca 300 m/s. Den höga temperaturen medför att
gasutrymmet mättas med metallånga och metalljoner
(elektroner), vilka äro nödvändiga för ljusbågens
framställning. Utnyttningseffekten är för elektrometallsprut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
