Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 16 mars 1946 - Matarvattenbehandling och kvacksalveri, av Lennart Simonsson - Rengöring av matarvattenförvärmare, av B R
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 mars 19A6
285
Matarvattenbehandling
och kvacksalveri
DK 621.187.128
De senaste årtiondena ha medfört en jämförelsevis snabb
utveckling på det matarvattentekniska området. Orsakerna
till samt förloppet vid pannstensbildning, korrosion,
jäsning och andra skador eller störningar i driften vid
ångpanneanläggningar ha varit föremål för ett omfattande
studium, såväl här i Sverige som i utlandet, och de olika
problemen ha i ganska stor utsträckning blivit lösta.
Jämsides härmed ha effektivare metoder för
matarvatten-behandlingen utarbetats, av vilka en del bland annat
baserar sig på användningen av helt nya produkter, såsom
organiska jonutbytare, polyfosfater etc.
Samtidigt med denna utveckling har också tillkommit en
mera allmän insikt om, att det både ur praktisk och
ekonomisk synpunkt är nödvändigt med en väl skött
matarvattenbehandling vid en ångpanneanläggning. För
intresserade kunna upplysningar och råd beträffande lämplig
behandling och kontroll av matarvatten, förutom genom
en tämligen rikhaltig litteratur, erhållas från opartiska
institutioner såsom Ingeniörsvetenskapsakademiens
Ång-värmeinstitut och ångpanneföreningarna, eller också i viss
utsträckning från de större vattenreningsfirmorna och
ångpanneleverantörerna.
Trots all upplysningsverksamhet och trots den förenkling
och effektivisering av behandlingsmetoderna, som skett,
förekommer dock ännu i handeln en del "pannstensmedel",
vilka i sin art närmast äro jämförbara med gamla tiders
patentmediciner. Förutom att dessa preparat i de flesta
fall betinga ett i högsta grad oskäligt pris, är deras
inverkan som skyddsmedel oftast synnerligen tvivelaktig.
Icke sällan innehålla de också för pannan direkt skadliga
ämnen. Man blir i sanning betänksam, när man får höra
att dessa pannstensmedel användas, icke blott vid mindre,
hantverksmässigt drivna anläggningar utan också vid en
del större ångpanneanläggningar vid privata och statliga
företag.
Patentmediciner inom matarvattenbehandlingen ha
tidigare beskrivits av H Liander (Tekn. T. 1935 s. M 66) i en
artikel, som rekommenderas dem, vilka äro intresserade
att läsa om, hur långt man kan utnyttja folks
godtrogenhet och okunnighet. Här skall jag endast i korthet
beskriva tre pannstensmedel av nu nämnt slag, vilka jag
träffat på i min verksamhet under de senaste åren. I viss
mån kunna de anses vara representativa för de tre olika
grupper, som alla preparat av detta slag kunna indelas i,
nämligen oskadliga och mer eller mindre effektiva,
oskadliga och ineffektiva samt skadliga.
Det första pannstensmedlet jag skall beskriva skulle
kunna inrangeras i den första gruppen. Vid analys befanns
det innehålla ca 75 % soda, 13 % trifosfat, 2 %
natriumklorid samt ca 10 % organiska bindemedel. Det är icke
omöjligt, att man, genom att tillsätta detta preparat till
ett mot dess sammansättning passande vatten och i en
icke alltför känslig panna, kan erhålla ett utmärkt
resultat. Det är emellertid oförklarligt, varför man skall ge ut
dyra pengar på ett pannstensmedel som detta, då man
lika gärna och mycket billigare direkt kan anskaffa de i
medlet verksamma kemikalierna. Förutom den ekonomiska
vinsten vinner man då också, att man kan variera
förhållandet mellan kemikalierna på ett för det föreliggande
vattnet kanske mera passande sätt. Dessutom slipper man
den organiska substansen, som åtminstone i vissa fall kan
vara till skada för pannan.
Om ett annat pannstensmedel, som för närvarande synes
ha fått en viss spridning, reklamerar man, att det "har
tillkommit efter många års arbete och med benäget
bistånd av vetenskapliga institutioner såväl i Danmark som
i utlandet". I en reklambroschyr för preparatet ståtar man
också med ett av broschyrens författare grovt valtolkat
intyg från Chalmers Provningsanstalt. I samma broschyr
meddelas att preparatet "avlägsnar gammal stenbildning
och förhindrar nybildning av sten . . . motverkar
(korrosions) frätning... avlägsnar rost och förhindrar
rostbildning" samt slutligen "ger pannan nytt liv"!
Preparatet utgöres av en mörkbrun, ganska tjockflytande,
alkalisk vätska innehållande ca 45 % torrsubstans. Då
vätskan betingar ett pris av mer än 3 kr/kg får man alltså
betala närmare 7 kr/kg för torrsubstansen. Som jämförelse
kan nämnas att de vanligaste kemikalierna, som användas
för att förhindra pannsten, nämligen soda och
trinatriumfosfat för närvarande kostar 25 resp. 75 öre/kg.
En närmare undersökning av preparatet visade, att det
bland annat innehåller en mindre del kalcium, vilket ju
måste anses vara en synnerligen överraskande
beståndsdel i ett pannstensmedel. Dess omreklamerade
korrosionsskyddande verkan kan utan vidare reduceras till noll och
intet värde. På grund av sin alkalitet kan preparatet
möjligen tänkas ha en viss skyddande verkan mot
pannstensbildning i pannor med lågt tryck. Det är dock att märka,
att den höga halten av organisk substans alltid medför risk
för skumning i pannan. I pannor med högre tryck måste
man bestämt avråda från preparatets användning. Risken
för skumning är ju här särskilt stor och dessutom innebär
en användning av preparatet här ingen som helst garanti
mot pannstensbildning. Det kan för övrigt påpekas, att
metoden att förhindra pannstensbildning genom tillsats av
organiska ämnen i kolloidform är mycket föråldrad och
redan för många år sedan övergivits. Tvärtom strävar man
i den moderna matarvattenreningstekniken efter att i
största möjliga grad minska halten organiska beståndsdelar
i matarvattnet resp. pannvattnet.
Det tredje pannstensmedlet utgöres liksom det ovan
beskrivna av en vätska. Denna är ljusgul, grumlig och starkt
alkalisk samt har en tydlig lukt av fotogen.
Torrsubstans-halten är endast 56 g/1 och består till ca 50 % av organisk
substans. I övrigt består torrsubstansen till en stor del av
alkalisilikat! Ett dylikt preparat kan utan vidare sägas
vara farligt att använda i en ångpanna. En höjning av
sili-kathalten i vattnet verkar nämligen direkt befrämjande på
bildningen av silikatpannsten, vilken är en av de svåraste
pannstensarterna.
Av det sagda framgår, att det finns alla skäl att se upp
med vad man köper för preparat för
matarvattenbehandlingen. Icke annat än enkla och väl definierade kemikalier
böra användas som tillsatser till ett matar- eller
pann-vatten. Några trollmedel, som på något mystiskt sätt
skulle ge bättre resultat än dessa, finnas nämligen icke.
Särskilt med tanke på de stora värden, som kunna stå
på spel vid en olämplig matarvattenbehandling, vill jag
till slut rikta en enträgen uppmaning till alla dem, som
ansvara för ångpanneanläggningarnas skötsel, att i alla
tvivelaktiga fall rådfråga de inledningsvis nämnda
institutionerna eller firmorna. Lennart Simonsson
Rengöring av matarvattenförvärmare. För att få bort
pannsten och andra avsättningar i matarvattenförvärmare
användes med fördel starkt utspädd saltsyra. Risken för
att järndelarna skola angripas av syran undvikes genom
tillsats av lämpliga organiska ämnen (inhibitorer).
Pann-stenen får ej innehålla alltför mycket gips.
Vid tillämpningen av denna metod låter man en pump
driva saltsyran runt genom förvärmarrören. Pumpen måste
härvid vara försedd med ett insugningsfilter, som hindrar
det lossnade slammet att tränga in i pumpen. Efter
rengöringen avtappas saltsyran och systemet spolas ur först
med kallt vatten och sedan helst också med varmt
matarvatten (Elektr.-Wirtsch. 1944 h. 7). BR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
