Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 30 mars 1946 - De partiellt arbetsföras utnyttjande i industrin, av Hans Thorelli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
TEKNISK TIDSKRIFT
som ett försök av arbetsgivaren att förtjäna på
att anställa den partiellt arbetsföre, än den
eventuella avunden över att ban får för hög inkomst.
Att arbetsgivaren får extra kostnader för verktyg
oeh andra specialanordningar, ökad övervakning
och upplärningskostnad glömmer
arbetskamraterna lätt bort. Inom Arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen har inan hållit före att
procenten partiellt arbetsföra måste bli så låg att man
ansett sig kunna rekommendera helt normala
ackordssatser och om möjligt så nära normala
timlöner som möjligt. Detta kan naturligtvis ej
drivas så långt att även t.ex. 50-procentiga
invalider skulle få full timlön. Det gäller ju att få in
så många partiellt arbetsföra som möjligt i det
normala förvärvsarbetet och detta får
naturligtvis ej motarbetas genom för långt gående
rekommendationer i denna riktning.
Om vid hemarbetet normala verkstadsackord
tillämpas, medför det enligt min mening stora
fördelar i så många fall att det inte bör förkastas
därför att de kan missbrukas i enstaka fall. En
sida av saken är naturligtvis den bostadssociala,
ty det är klart att om folk är trångbodda, är det
ej lämpligt att tränga in ett verkstadsarbete, som
i de flesta fall tar en del plats och alltid skräpar
ned något. Denna sida av saken kommer
Yrkesinspektionen så småningom att intressera sig för.
Vid minskning av arbetsstyrkan får i regel de
sist anställda sluta först. Om en partiellt arbetsför
inte kan prestera ett tillnärmelsevis normalt
arbete, ligger det nära till hands att ban borde
avskedas först. Ä andra sidan har de partiellt
arbetsföra svårare att skaffa sig nya anställningar, och
ur den synpunkten vore det önskvärt att ge dem
ett visst företräde att kvarstanna i arbetet. Den
enda riktiga lösningen av problemet torde väl
vara att behandla de partiellt arbetsföra på
samma sätt som övriga arbetare och avskeda
dem efter anställningsålder, skicklighet och
uppförande.
Fig. 8. Malmö Läderfabriks verkstad för partiellt
arbetsföra.
För de partiellt arbetsföra, som ej orka arbeta
hela dagen, är deltidsarbete naturligtvis en
lösning, men då bör helst t.ex. två personer svara
för att en viss arbetsplats ständigt är besatt.
Ett av de partiellt arbetsföras viktigaste problem
är skolningsfrågan och omskolningen. Det kan
här icke bli fråga om sådan yrkesutbildning som
leder till full kompetens som yrkesarbetare utan
en mycket kortare t.ex. ett halvt till ett och ett
halvt år. Jag har satt mig emot tanken att ge
så många parielit arbetsföra som möjligt sådan
utbildning, då det finns så många enkla
tempo-arbeten. som de kan utföra och som kan läras
på kort tid. Dels kostar skolningen stora
summor och dels riskerar man att skapa neuroser och
göra människor avvogt inställda mot samhället
om de får offra ekonomi och lång tid för att lära
sig ett yrke, som de sedan eventuellt icke kan få
sysselsättning i eller soin de kanske ej passar för.
Jag menar naturligtvis i detta sammanhang inte
sådan utbildning eller hellre träning, som ges på
Vanföreanstalten, eller den arbetsträning, som
behövs för att få vissa asociala och neurotiker alt
finna sig till rätta med regelbundet arbete. Man
skall i stället utbilda partiellt arbetsföra efter i
huvudsak samma linjer som normala arbetare,
dvs. försöka utröna deras anlag, vad de har lust
till och detta framför allt i yrken, där det finns
utsikter till att skaffa dem arbete; huvudsaken
är alltså inte att schablonmässigt utbilda så många
partiellt arbetsföra som möjligt. För övrigt räcker
för närvarande inte läroanstalterna till för sådan
utbildning, men man får därför icke öka ut dem
alltför mycket enbart för detta klientel.
Ett efter min uppfattning synnerligen lovvärt
initiativ har tagits av direktör Wilhelm Barlike
i Malmö Läderfabrik, som har inrett en särskild
verkstad i en rymlig och ljus vindsvåning inom
sitt fabrikskomplex, där de partiellt arbetsföra
får komma och gå som de vill och kan. De får
normala ackord, men under upplärningstiden får
de en något lägre timpenning än den normala.
Så småningom kan de placeras ut i den normala
driften. Detta är enligt min uppfattning den allra
bästa lösningen, men dels kostar det en del att
inreda en dylik verkstad dels fordras av
arbetsledning och företagsledning särskilt intresse för
klientelet.
Som jag antydde i inledningen finns det många
arbetstimmar att få ut av de partiellt arbetsföra,
men det fordras ofta personal, medel, tid och
framför allt ett ganska stort intresse och verklig
förståelse för att i vissa fall lösa dessa problem.
För övrigt tror jag att det lönar sig för den
enskilda företagaren att skaffa de partiellt
arbetsföra sysselsättning och därigenom bidra till att
förbättra statens, dvs. vår gemensamma ekonomi,
och samtidigt förhjälpa den partiellt arbetsföre
till en ps}rkiskt och ekonomiskt
människovärdi-gare tillvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
