- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 76. 1946 /
347

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 6 april 1946 - Den elektriska döden, av Albert Grönberg och C E Söderbaum

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6 april 1946

347

men, som vid olika strömpassager genom kroppen
passerar hjärtat. Han fastställer, att dessa strömdelar äro
mycket små och att de, beroende på strömvägen, uppgå till
0,1—8,5 % av totalströmmen.

Freibergers mätningar på 25 levande människor har sitt
intresse, därför att mätningarna utförts med oscillograf,
varför han mycket noga kunnat följa förloppen. Han
konstaterar hudgenombrott på tunna hudpartier, såsom på
underarmarna, vid så låg spänning som 30 V, men trots
genombrottet har han kvar ett så stort motstånd som
5 000 ohm. Av intresse är hans konstaterande, att
oscillografen vid växelström tydligt visar, att strömmen ligger
15—33° före spänningen i fas. Detta betyder, att man har
att göra med ett motstånd av kapacitiv karaktär. En
mätning visade vidare, att hudens motstånd växer vid
sjunkande omgivningstemperatur. När temperaturen sänktes
från rumstemperatur till — 10cC, ökade motståndet
sålunda med 60 %. I samband härmed konstaterar han, att
hans motståndsmätningar på lik, åtminstone vid lägre
spänningar, ge för höga värden. En sammanställning av
Freibergers mätningar visar, att den kurva, som visar de
lägsta motståndsvärdena för olika individer inom
spänningsområdet 0—30 V vid växelström, uppvisar ett
praktiskt taget konstant värde av 2 000 ohm vid torra
elektroder. Med utgångspunkt från mätningarna vid lik
bedömer han emellertid, att detta motstånd vid 500 V skall
ha sjunkit till 750 ohm. Dessa uppgifter avse mätningar
mellan händerna med relativt stora elektroder. Slutligen
konstaterar Freiberger, att man vid användande av stora,
fuktiga elektroder och strömföring från huvudet till de
båda vaderna kommer ned till så lågt motståndsvärde som
300 ohm, vilket bekräftar Alvenslebens mätningar vid
avrättningar i den elektriska stolen med 2 000 V.

Olycksfallsrisker vid olika spänningar
Av de undersökningar, som blivit utförda, är det
tydligt, att man har att göra med fyra olika slag
av dödsrisker, nämligen:
skador på det centrala nervsystemet,
överhettning av kroppen,
hjärtkammarflimring,

muskelkramp, som åstadkommer kvävning.
Vad som synes vara av stor betydelse är den
skadade personens konstitutionella typ. Den av
Schridde omnämnda typen Status thymico
lym-phaticus är ju sedan länge inom medicinen känd
som en ytterst ömtålig typ. Det är sådana fall,
som bruka avlida vid narkos och även av mycket
små läkemedelsdoser av annan art. De äro också
tydligen mycket känsliga för elektrisk ström.

Då det gäller att ta ställning till de olika
teorierna för dödssättet, är det givetvis mycket svårt
att få objektiva hållpunkter för sin uppfattning.
Elektrochockbehandlingen synes emellertid ha
visat, att centrala nervsystemet är mycket
motståndskraftigt mot elektricitet. Obduktionsfynden
visa i en hel del fall, att även hjärtat, i varje fall
under vissa omständigheter, kan vara mycket
motståndskraftigt.

Överhettningsrisken är påtaglig. Vid
strömpassage genom kroppen utvecklas en värmemängd,
som är proportionell mot tiden och motståndet
samt strömstyrkans kvadrat.

Tröskelvärdet för hjärtkammarflimmer ligger
vid växelström ungefär vid 100 mA och
tröskelvärdet för muskelkramp ligger vid samma ström-

slag vid 10 mA. Inom området 10—100 mA skulle
man alltså i första hand ha att räkna med risk
för kvävningsdöd på grund av att vederbörande
fastnar och därvid kramp uppstår, som efter
några minuter kan medföra kvävning. Ovanför
100 mA skulle i stället risken för
hjärtkammarflimmer förefinnas, men vid mycket stora
ström-styrkor, storleksordningen 20 A, har man att
räkna med en reaktion i motsatt riktning, så att
t.o.m. ett inträffat flimmertillstånd kan genom
strömpåverkan hävas.

Teorin om andningskrampen förklarar på ett
begripligt sätt det plötsliga andningsstilleståndet.
Den ger vidare en förnuftig förklaring till de
många gånger så utomordentligt goda resultaten
av den konstgjorda andningen, vilket är viktigast.
Den stödes av obduktionsfynden, som, enligt en
så erkänd kapacitet som Ivratter, visa på en
kvävningsdöd.

För att i praktiken lätt kunna komma till rätta
med ett olycksfall, behöver man, förutom denna
allmänna orientering om de olika slagen av
dödsrisker, även en närmare analys av hur dessa
dödsrisker fördela sig på olika spänningsområden.
Man kan då med stor fördel skilja mellan
högspänning och lågspänning, men man får då icke,
såsom i vanliga fall, dra gränsen vid 250 V
spänning till jord, utan man får tänka sig en grov
gräns mellan ca 500 och 700 V. Ovanför denna
gräns komma vi sålunda i det följande att tala
om högspänning och under densamma om
lågspänning.

Dödsrisker vid högspänning

Vid högspänning har man att göra med relativt
stora strömstyrkor, som passera kroppens olika
delar. Dessa strömmar förorsaka uppvärmningar,
vilka kunna bli ödesdigra för kroppens celler och
vätskor. Det kan bli cellsprängningar, koagulering
och rent av kokning. Vid avrättning i den
elektriska stolen använde man först 2 000 V, men då
man på detta sätt endast fick fram värmeverkan
i kroppen, kunde det förekomma, att fångarnas
hjärtan fortsatte att slå även en stund efter
strömpassagen. Man fick då övergå till en
strömbehandlingsmetod, som medförde, att
hjärtverksamheten upphörde. Man gick under en kort stund
ned med spänningen till 250 V.

För att belysa, hur förhållandena ställa sig vid
högspänningsolycksfall, skola två exempel
anföras.

I det ena fallet råkade en arbetare med handen
komma i beröring med ena fasen på en 20 kV
ledning med direktjordad nollpunkt. Ungefär vid
armbågen berörde han ett jordat föremål.
Strömmen kom sålunda i huvudsak att gå fram genom
underarmen. Endast en helt obetydlig strömstyrka
passerade genom fötterna och cementgolvet.
Strömstyrkan blev så stor, att det på 15 A
inställda momentanverkande reläet löste ut den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:31:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1946/0359.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free