Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 6 april 1946 - Den elektriska döden, av Albert Grönberg och C E Söderbaum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 april 1946
351
ta? Han bör naturligtvis i första hand skaffa sig
en uppfattning om vilken typ av elektrisk skada
det kan vara fråga om. Härvid kan han få en
viktig ledtråd av de uppgifter, som den tekniska
sakkunskapen kan lämna, särskilt angående den
sannolika strömstyrkan vid olycksfallet. Ligger
styrkan hos den genom kroppen passerade
strömmen mellan 10 och 100 mA, bör han räkna med
en muskelkramp som orsak till
andningsstille-ståndet. Ligger strömstyrkan över 100 mA, är
misstanken på hjärtkammarflimmer väl grundad.
Är det däremot fråga om strömstyrkor upp emot
20 A, skall det, enligt uppgift, ej uppkomma
hjärtkammarflimmer, även om strömmen
passerar hjärtat. Läkaren bör vidare försöka få en
uppfattning om storleken av det tidsmoment,
under vilket den skadade varit utsatt för den
elektriska strömmen.
Att den konstgjorda andningen under alla
omständigheter bör fortsätta och bedrivas med
största energi är av alla auktoriteter omvittnat.
Jelli-nek visar talrika exempel på fall, som sannolikt
hade kunnat räddas, om man med tillbörlig energi
bedrivet den konstgjorda andningen.
Frågan om vilka läkemedel, som skola komma
i fråga, har också sitt stora intresse. C K
Drin-ker18 har behandlat denna fråga. Det gäller ju att
i det enskilda fallet avgöra, om man skall använda
ett läkemedel, som speciellt stimulerar andningen
eller cirkulationen. Man får då avgöra, om det är
andningsmekanismen eller blodcirkulationen, som
är den mest angripna. Gäller det att stimulera
andningscentrum, kommer stryknin, picrotoxin,
metrazol (ett preparat med kamferliknande
verkan), coramin, koffein eller lobelin i fråga. I regel
är det så, att de gängse doserna, enligt Drinker,
äro för små, medan de större, verksamma doserna
verka förgiftande. Det bästa synes, enligt Drinker,
vara koffeinet. Han uppger sig emellertid ha
ganska liten kännedom om coraminets verkan.
Såvitt man kan förstå av den mångåriga erfarenhet,
som nu finnes av coraminet vid de medicinska
avdelningarna, är detta ett mycket gott såväl
re-spirationsförbättrande som
cirkulationsförbättrande medel. Det har också den goda egenskapen,
att det ej gärna framkallar förgiftning även i
mycket stora doser. Lobelinet synes, enligt Drinker,
icke ha infriat de löften det från början gav om
ett gott stimulans för respirationscentrum. Den
erfarenhet, som emellertid i detta avseende
föreligger från barnbördsavdelningarna, där lobelinet
i stor utsträckning ges för att häva
andningsstille-stånd hos nyfödda, talar för att lobelinet är ett
ganska verksamt medel. Drinker är mycket
skeptisk på alla gängse läkemedel men anser, att om
något skall försökas, så skall det vara något salt
av koffein (koffeinnatrium benzoat), givet
intravenöst. Han påpekar, att vid dålig cirkulation bör
man vara försiktig med att ge adrenalin
intra-kardialt, enär det kan vara fråga om ett
hjärtkammarflimmer, i vilket fall adrenalinet
säkerligen endast verkar förvärrande. Drinker
rekommenderar en intensifierad specialforskning efter
ett verksamt stimulans för andningscentrum. Han
framhåller också det värdefulla i en förbättrad
undervisning för de yngre läkarna, då det gäller
elektrisk olycksfallslära.
Sedan allt är gjort, som göras kan i det akuta
skedet av olycksfallet, kommer frågan om
lokalskadornas behandling. Såvitt man kan finna
gäller alltjämt Jellineks riktlinjer för dessa
behandlingar. Han håller mycket styvt på, att
behandlingen bör vara konservativ. Allt aktivt
ingripande, såsom ampution m.m., bör undvikas. De enda
fall, vid vilka ett aktivt ingripande naturligtvis är
nödvändigt, är vid blödningar och vid ökat
hjärn-tryck.
De elektriska brännskadorna kunna givetvis
behandlas som vilka brännskador som helst. Här
har ju kriget lämnat viktiga erfarenheter. Man
kan i detta sammanhang peka på den moderna
chockbehandlingen med plasmatransfusion etc.
Om nekroser uppkomma, böra dessa icke
avlägsnas med hjälp av sax och pincett, utan man
Fig. 9. Spontan amputation av en arm, som blivit sönderbränd i en 10 000 V anläggning (enl. Jellinek10); t.v. omedelbart
efter olycksfallet; i mitten efter 4 veckor, når armen mumifierats; t.h. efter 8 veckor, när den sönderbrända armen bortstötts_
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
