Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 13 april 1946 - Finlands gruvhantering, av Hreman Stigzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 april 1946
365
Finlands gruvhantering
Tekn. dr Herman Sligzelius, Helsingfors
Finland har till åtskillnad från Sverige icke
någon gammal gruvindustri. Visserligen tillverkades
med säkerhet redan på 500-talet järnföremål av
inhemska myrmalmer i primitiva jordugnar, men
detta kan icke ännu karakteriseras såsom någon
gruvhantering. Först under inflytande av
gruvindustrins väldiga expansion i stormaktstidens
Sverige började impulser för uppammandet av en
gruvhantering i Finland göra sig märkbara.
Finlands äldsta egentliga gruvföretag daterar sig
sålunda till år 1540, då Erik Fleming erhöll
inmutningsbrev på järnmalm i Lojo socken på Ojamo
rusthålls ägor. Att döma av gruvhålens ringa
storlek fick detta företag dock icke någon större
betydelse annat än som historiskt kuriosum.
Under de tvenne följande århundradena
startades ett flertal smärre gruvföretag, men några nya
betydelsefulla malmer kunde icke upptäckas. Det
första lyckade bergverksföretaget i landet
förskriver sig till år 1757, då Orijärvi gruva i Kisko
socken anlades. I över hundra år bearbetades
malmen på bly och koppar. Gruvbrytningen har senare
återupptagits och gruvan är alltjämt under arbete.
Under senare hälften av 1700-talet samt förra
hälften av 1800-talet skedde en kraftig
uppryckning av bergsbruket i Finland, och en tydlig
strävan till självhushållning gjorde sig märkbar. Ett
stort antal järngruvor anlades speciellt i landets
sydvästra delar, där man återfinner en
leptitfor-mation, vilken förmodligen bör uppfattas såsom
en finsk motsvarighet till de mellansvenska
lep-titerna. Av på den tiden betydelsefulla
järnmalmfält i landets södra delar böra nämnas Vihiniemi,
Kulosuonmäki, Haveri, Sillböle, Attu m.fl., vilka
levererade malm till finska masugnar. I
Österbotten bröts manganrik järnmalm i Vittinge och
ännu längre norrut gjordes försök till
malmbrytning i Juvakaisenmaa i Kolari socken belägen 100
km norr om polcirkeln. Detta torde ha kunnat
anses såsom ett rätt huvudlöst företag och kröntes
ej heller med någon framgång. Tenn och koppar
utvanns ur Pitkäranta malmfält, som ägdes av
ryska industrimän.
Under senare hälften av 1800-talet gjorde en
tydlig tillbakagång sig märkbar, då man kom på
det klara med, att de finska malmerna ej kunde
stå sig i konkurrensen med importerad malm,
och de gamla järngruvorna voro på grund av
ekonomiska svårigheter en efter en tvungna att ned-
DK 553(471.1)
622(471.1)
lägga driften. I stället gjordes några nya
intressanta järnmalmsfynd, såsom Jussarö i Ekenäs
yttre skärgård, Välimäki på Ladogas norra strand,
Lupikko öster om Pitkäranta samt
Porkonen-Pahtavaara i Kittilä socken i Lappland, och de
tre förstnämnda gåvo anledning till gruvdrift. Vid
tiden för sekelskiftet voro emellertid även dessa
nya företag tvungna att nedlägga verksamheten
på grund av ringa ekonomisk bärkraft.
Förmodligen på grund av kopparns starka prisfall
upphörde samtidigt även driften vid Pitkäranta
gruvor, där under senare tid utom tenn och koppar
även bly, zink, järn och obetydliga mängder
scheelit och molybdenglans utvunnits.
Gruvindustrins starka uppblomstring under
1800-talet måste tyvärr betecknas såsom
artificiell, i det att den hade åstadkommits mera med
stöd av statsmaktens strävan till självförsörjning
på bergsbrukets område än på basis av verkliga
naturliga förutsättningar. Malmerna voro i de
flesta fall små och fattiga, och skolade bergsmän
måste oftast införskrivas från Sverige. Det
ekonomiska utbytet var även för det mesta mycket
dåligt. Samtidigt med denna utveckling var en
intensiv verksamhet i gång med upptagande av
sjö- och myrmalmer, vilket mestadels bedrevs
såsom en hemindustri av ortsbefolkningen, som
sålde den upptagna malmen till närbelägna
hyttor. Då dessa till stor del nedlades vid tiden för
sekelskiftet, upphörde även denna industrigren av
sig själv. I början av detta sekel hade utvecklingen
lett därhän, att det icke fanns en enda under
arbete varande malmgruva av någon som helst
betydelse i hela landet. Under dylika
förhållanden var det icke underligt, om en rätt allmän
pessimism rådde om möjligheterna för en
inhemsk gruvhantering, och Runebergs ord om
landets fattigdom för den som guld begär
betraktades såsom en absolut sanning.
Den moderna gruvhanteringens utveckling
År 1908 hittades emellertid vid grävandet av
Kivisalmi kanal i Rääkkylä socken ett stort
kopparmalmsblock, som skulle visa sig ha en
utomordentlig betydelse för den fortsatta utvecklingen
av bergsbruket i Finland. Fil. dr Otto Trüstedt
lyckades slutligen efter två års målmedvetet
arbete påvisa malmblockets moderklyft i
Outo-kumpu i Kuusjärvi socken, 50 km från Kivisalmi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
