Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 13 april 1946 - Finlands gruvhantering, av Hreman Stigzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 april 1946
369
Sovjetunionen, och därmed hade landet förlorat
sin kanske värdefullaste malmtillgång.
Såsom tidigare nämnts stod den OY
Vuoksen-niska AB tillhöriga Mätäsvaara gruva färdig att
uppta produktionen, då vinterkriget utbröt.
Frontlinjen sträckte sig i omedelbar närhet av gruvan,
varför den maskinella utrustningen skyndsamt
evakuerades till tryggare delar av landet. Under
mellankrigsperioden installerades maskinerna
ånyo, gruvan länspumpades, och i slutet av år
1940 upptogs produktionen. Malmen utgjordes av
starkt tektoniserade molybdenglansförande
partier av granitiska bergarter, och malmarean kunde
uppskattas till ca 10 000 m2. Ovanför 50 m har
malmen brutits i dagpallar, i kratrar samt i
längs-och tvärgående magasin. Numera ligger
brytningen i huvudsak på 100 m nivå och sker normalt i
magasin. Malmen tappas i 5 t Granby-vagnar och
uppfordras i skip genom ett snedschakt till den
underjordiska grovkrossen, varifrån den på ett
ändlöst band ledes till anläggningarna i dagen.
Produktionen har maximalt uppgått till ca 750
t/dygn men ligger nu betydligt lägre på grund av
svårigheterna med kraftförsörjningen samt att
tillredningsarbetena legat efter, vilket får anses
som karakteristiskt för hela landet, då brytningen
överallt övermåttan forcerats under krigsåren.
MoS.-halten i råmalmen har i allmänhet varit
mycket låg men torde numera stigit till ca 0,3 %
tack vare att brytningen gjorts mera selektiv.
Är 1935 hade Vuoksenniska-bolaget inlett
undersökningar av Haveri gruva i Viljakkala socken,
där järnmalm brutits i mitten av 1800-talet.
Härvid framgick att den järnmalmen beledsagande
oregelbundna kisbreccian innehöll brytvärda
mängder koppar, guld och silver, av vilka guldet
ekonomiskt spelade den största rollen.
Järnmalmen var däremot av intet värde. Gångarten
utgjordes av amfibolit. Efter ett års
byggnadsverksamhet inleddes produktionen i mars 1942.
Malmen bröts till en början i magasin men brytes
numera enbart i en stor krater och uttappas på
50 m nivå. Vertikalschaktet är avsänkt till 120 ni.
och på 100 m nivå pågå tillredningsarbeten.
Produktionen uppgår maximalt till 260 t/dygn
råmalm och härur tas i flotationsverket ut ett
ädel-metallförande kopparkiskoncentrat. Ehuru
guld-halten är endast några gram per ton är det den
som möjliggjort en lönande exploatering av
fyndigheten.
OY Vuoksenniska AB:s anläggningar i Imatra
evakuerades icke under kriget trots frontens
närhet, delvis beroende på att den maskinella
utrustningen var betydligt tyngre och svårhanterligare
än det bredvidliggande kopparverkets. Järnverket
arbetade hela tiden med full kapacitet. På grund
av Outokumpu gruvas stegrade produktionskraft
kunde ej längre alla de erhållna kisbränderna
smältas i Imatra. Vid den nödvändiga
utvidgningen beslöt bolagsledningen att uppföra en stor,
modern masugn i Äbo med en kapacitet om ca
200 t/dygn tackjärn. Härvid räknade man även
med import av järnmalm och koks och hoppades
att genom ytterligare senare utvidgningar av
denna anläggning slutligen helt kunna tillgodose
landets allt mer stigande behov av tackjärn. År
1943 igångkördes masugnen men redan på
vårvintern 1945 måste produktionen upphöra på grund
av att koks ej längre kunde erhållas.
Tillgången på järnmalm till masugnen var på
grund av importsvårigheter hela tiden knapp, och
delvis därför, men även för höjande av
manganhalten i tackjärnet, inleddes i bolagets egen regi
en kampanj för upptagande av sjö- och
myrmalmer, vilka visade sig innehålla avsevärda
mängder mangan. Sålunda upptogos sjömalmer,
vilka t.ex. innehöllo 20 % järn och lika mycket
mangan. För en intensifiering av verksamheten
anskaffade bolaget bl.a. ett modernt
mudderverk.
Utom ovannämnda gruvor har i Bergstekniska
Byrån L A Levantos regi under kriget gjorts
försök till utvinning av blyglansgångarna på
Pet-samo-kusten, men dessa ledde ej till några
nämnvärda resultat, innan området måste avträdas.
I det likaså avträdda Pitkäranta hade anrikning
av gamla avfallshögar inletts år 1944.
Malmletningsverksamheten har även under
krigsåren varit mycket livlig. Den har delvis lett
till rätt goda resultat, vilka dock icke ännu hunnit
bära någon frukt.
Ometalliska mineral
Kalksten bröts före kriget i Pargas, Ihalainen,
Ojamo, Ruskeala och Förby samt i ett flertal
mindre fyndigheter. I Pargas och Ihalainen, det
senare beläget i Willmanstrand, brytes kalkstenen
i pallar i väldiga dagbrott, och tillgångarna äro
mycket stora. I Ruskeala dolomitiska
kalkstensbrott var brytningen delvis anlagd på
underjordisk kammarbrytning, och fyndigheten blev vid
fredsslutet 1940 ävensom vid vapenstilleståndet
1944 på ryska sidan 0111 gränsen. I Ojamo och
Förby är brytningen däremot helt anlagd på
underjordisk brytning. Speciellt Ojamo kalkgruva i
Lojo socken har mycket av intresse att bjuda
gruvingenjörerna. Brytningen skedde tidigare i
stora kamrar men har numera helt omlagts till
skivpallbrytning. Anläggningarna äro
genomgående anlagda på stordrift och fullt moderna. Som
exempel därpå kan nämnas, att "stigorter" med
90 cm diameter borras med stålsand. Inom
kalkindustrin har under det senaste året en betydande
tillbakagång skett beroende på svårigheterna att
erhålla stenkol.
Bland övriga fyndigheter för nyttiga mineral
kunna nämnas Paakkila antofyllitasbestbrott i
Tuusniemi socken, pegmatitbrotten i Kuortane
och Eräjärvi socknar, kvartsitbrottet i Nilsiä
socken samt kaolinfyndigheterna i Puolanka socken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
