Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 13 april 1946 - Finlands gruvhantering, av Hreman Stigzelius - Hur atombomben kommer till och verkar, av J Tandberg - Lättlegeringar, av Einar Öhman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
TEKNISK TIDSKRIFT
Dessutom finns ett stort antal obetydliga
pegmatit-, gångkvarts- och grafit-fvndigheter, vilka
tidtals varit under arbete.
Gruvhanteringens utvecklingsmöjligheter
Såsom av det ovanstående framgår har
bergsbruket i Finland under inverkan av de ständigt
stigande konjunkturerna under det senaste
decenniet utvecklats i anmärkningsvärt hög grad.
Bristen på skolade fackmän har givetvis varit
synnerligen kännbar, och därför grundades år 1937
en bergsteknisk studieriktning vid Tekniska
Högskolan i Helsingfors.
Nu framträder frågan, huruvida landets unga
gruvindustri skall visa sig livskraftig även under
sjunkande konjunkturer, och därvid kunna olika
synpunkter framföras. Pessimisten kan lätt
påvisa, att några gruvor, vilka nu äro under arbete,
ej skola visa sig konkurrenskraftiga några år
efter kriget, och hävdar att landets knappa
kapitaltillgångar ej tillåta upptagande av nya gruvor
på nu kända och ekonomiskt tvivelaktiga
fvndig-heter. Dessutom anser han, att landet redan är så
väl genomletat, att några nya goda malmfynd ej
mera komma att göras, varför gruvhanteringen är
dömd att sakta dö sotdöden. Optimisten anställer
helt andra synpunkter på saken. För tio år sedan
funnos två malmgruvor; nu finnas sex, av vilka
kanske fyra skola överleva en eventuellt
kommande depression. Dessutom ha flera
malmanledningar möjligheter att utveckla sig till goda
gruvföretag, vilket för landets uppfyllande av
krigsskadeståndsleveranserna kan anses nära nog som en
nödvändighet, ty fordringarna på vår tunga
industri äro vid dessa mycket stora. Bland
järnmalmstillgångar med aktuellt värde kunna sålunda
nämnas Otanmäki i Vuolijoki socken, Vähäjoki i
Ter-vola och Kärväsvaara i Kemijärvi socken. Det är
möjligt att den förstnämnda fyndigheten inom
kort kommer att brytas i relativt stor skala.
Dessutom finnas de på grund av sitt geografiska läge
icke för närvarande tillgängliga Juvakaisenmaa i
Kolari och Porkonen-Pahtavaara i Kittilä. Även
Jussarö järnmalmsfält har vissa
framtidsmöjligheter. Att landet icke är ens nöjaktigt
malmgeo-logiskt genomletat framgår av att stora
magnetiska störningsområden såsom Otanmäki och
Vähäjoki först under de senaste åren observerats.
Stora delar av berggrunden är helt jordbetäckt
och kan ej alls bedömas vid en snabb fältgeologisk
orientering. Sålunda upptäcktes först i slutet av
1930-talet ett stort område söder om Ule älvs
utlopp, vilket bestod av 0,5 km mäktiga sedimentära
avlagringar. Den senaste utvecklingen på
geofysikens och geokemins områden tillåter oss hoppas,
att systematiska förnyade undersökningar av
landet skola ge rika resultat. Den bergsingenjörskår,
som nu skolas inom landet, skapar även en
tidigare saknad förutsättning för en ytterligare
utveckling av bergsindustrin. Den skall med unga
krafter och nya idéer bryta sig väg genom
svårigheterna.
Huruvida pessimisten eller optimisten har rätt
får framtiden utvisa.
Litteratur
Hultin, T: "Historiska upplysningar om bergshanteringen i
Finland under svenska tiden." Medd. Ind.-Styr. Finland, h. 26.
Helfors 1897.
Lainé, E: "Piirteitä Suomen vuoritoimen historiasta 19-vuosisadan
ensipuoliskolla. 1. Rautateollisuus 1808—1831." Helsinki 1907.
Geologiska Kommissionens Bulletiner.
Geologiska Kommissionens Geotekniska Meddelanden.
Vuoriteollisuus — Bergshanteringen 1943—1944 h. 1—6.
Hur atombomben kommer till och verkar, av Gösta
S ten vin k el. Natur och Kultur, Stockholm 1946. 202 s., ill.
8 kr.
Här föreligger den första (och hittills enda) utförliga
svenska behandlingen av det stora fysikaliska, tekniska
och militära problemet. Framställningen är fullt saklig
och vederhäftig. Förf. är icke allenast fysiker och
pedagog, han är även en god stilist.
Några inledande kapitel ge orientering i de avsnitt av
atomfysiken, som äro nödvändiga för en riktig förståelse
av fortsättningen. Förf. visar sig här vara en skicklig
pedagog, som lämnar klart besked utan att man märker
någon pekpinne. På basis av den amerikanska rapporten
(recenserad i Tekn. T. 1945 s. 1433) har förf. byggt upp
en lättläst framställning av metoderna för separering av
isotoper, vidare talar han om plutonium och dess
utvinning, om atomenergins tekniska utnyttjande och om
atombomben själv. Ett rikt illustrationsmaterial, hämtat även
från andra källor än den amerikanska rapporten, visar
bl.a. bilder från de tre atombombexplosionerna
(Alamo-gordo, Hiroshima, Nagasaki) före, under och efter
händelsen.
Av speciellt värde är förf:s utredning om skyddsmedel
mot bomben och hur skyddsrum och bebyggelse böra
inrättas med hänsyn till atombombens enorma
strålningsverkan. Han är härvid avgjort optimistisk i sina
synpunkter och låter sig varken förskräckas eller duperas.
Synpunkterna på civil användning av atomenergin äro av
aktuellt intresse. Boken avslutas med ett referat av den
märkliga patentansökan av Joliot, von Halban och
Kor-warski, som med prioritet från den 3 maj 1940 kungjordes
i Sverige den 3 november 1945. Uppfinningen avser
anordning för utvinning av atomenergi. Det är — med beaktande
av vissa små knep — samma uranmila eller stapel, som i
Amerika blev använd för framställning av plutonium och
som gav ifrån sig enorma värmemängder, alldeles som
uppfinnarna avsett, fastän de ej kände till plutonium eller
avsågo att framställa detta ämne.
Den mycket intressanta och innehållsrika boken är värd
all uppmärksamhet från såväl fysikaliskt och tekniskt som
militärt håll. Jag har ej noterat något störande tryckfel
eller sakfel i hela boken. ./ Tandbery
Lätt legeringar, av Carl Benedicks och Helgie
Lüf-quist. Bonniers, Stockholm 1945. 245 s. 14 Jtr.
Lättmetallerna — aluminium och magnesium — samt
deras legeringar har under de senare åren fått en alltmer
stegrad betydelse. Kännedomen om dessa material och
deras egenskaper torde bland de flesta tekniker vara
relativt otillfredsställande, och det är säkerligen i känslan
härav, som professor Benedicks och bergsingenjör
Löi-quist givit sig in på arbetet att skriva en bok om
lättlegeringar. Enligt en anmälan på omslagets baksida vänder
sig det föreliggande arbetet till ingenjörer av skilda slag,
som ej erhållit metallografisk fackutbildning, till
verkmästare och arbetare med kunskapsbehov och till andra med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
