Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 13 april 1946 - Magnetkisens kristallstruktur i svenska järnmalms- och sulfidförekomster, av Gustaf T Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 april 1946
383
Magnetkisens kristallstruktur
i svenska järnmalms- och sulfidförekomster
Fil. dr Guslaf T Lindrolh, Bispberg
Bland mineral, som varit föremål såväl för de
klassiska mineralogernas och kristallografernas
som de moderna kristallstrukturforskarnas
särskilda intresse, intar magnetkisen en
framträdande plats. Även hos anrikningsingenjören har
magnetkisens förhållande vid flotationsprocessen
väckt ett visst intresse. Känt är mineralets
varierande "1’lytegenskaper" och dess i allmänhet
"tröga" karaktär i detta avseende; ett förhållande
som vid selektiv flotation av koppar-, bly- och
zinkmalmer är en fördel men däremot kan bli
ett svårt problem, om det gäller att genom flota
tion av en magnet kisfö rande järnmalmsslig befria
denna från svavel.
Det var ett dylikt problem, som förde mig in på
ett studium av magnetkisens natur i svenska
järnmalms- och sulfidförekomster. Undersökningen
har lämnat synnerligen intressanta resultat, som
torde kunna bidra till en förklaring av
magnetkisens säregna förhållanden vid flotation,
ävensom vid vittring.
Ett minerals "ytaktivitet" torde, åtminstone till
viss grad, vara en funktion av dess inre struktur,
med andra ord av dess kristallgitter. Då
föreliggande undersökning visat, att kristallstrukturen
hos magnetkis, bildad under geologiska
förhållanden, avviker från den struktur, som förut var
känd hos syntetiska magnetkisen synes en väg
kunna öppnas till förklaring av magnetkisens
förhållande i fysikalisk-kemiskt hänseende. Ej
mindre än tre olika "grupper" av magnetkis ha
nämligen utskiljts genom föreliggande undersökning.
Äldre undersökningar av magnetkisens natur
Allt sedan 1804, då den första analysen1 på
magnetkis utfördes, och i den följande tidens
talrika kemiska analyser" ligger en strävan att
karakterisera mineralet genom en kemisk formel.
Denna "formel" blev, som känt. relativt
varierande; man fick nöja sig med att instänga
sammansättningen mellan vissa gränser i en formel
Fen Sn+i, där n angavs3 kunna växla mellan 5 och
14. Medelvärdet ansågs kunna anges3 med FeaiS12,
hållande 38,5 vikt-% eller 52,1 atom-% svavel.
I drusrum i meteorit upptäcktes på 1880-talet4
ett mineral, som erhöll benämningen troilit, vilket
L)K 548.7 : 553.435 : 553.3U485)
ansågs äga sammansättningen FeS, alltså med
50 atom-% svavel. Fastän mineralet till det yttre
företedde en hexagonal kristallform, erinrande
om magnetkisens kristallhabitus, dröjde del
länge, innan något samband ansågs föreligga
mellan de nämnda mineralen. Ännu så sent som 1922
bestred en amerikansk forskare5 ett samband och
höll före, att troilit vore ett från magnetkis genom
färg och frånvaro av ferromagnetism skilt
mineral.
Tiden från 1912, karakteriserad inom
strukturforskningen framför allt av Laue’s epokgörande
upptäckt av röntgenstrålars interferens i
kristall-gitter samt W H och W L Braggs arbeten6,
uppvisar en rik forskning inom
"magnetkispro-blemet". Amerikanska forskare7 visade bl.a., att
den varierande sammansättningen hos syntetisk
magnetkis beror på temperatur och tryck hos
svavelfasen i det system, där magnetkisen bildas.
Då mineralets specifika vikt minskar
kontinuerligt med stigande svavelhalt, ansågs magnetkis
kunna tydas som en fast lösning av svavel i FeS,
eller med andra ord troiliten bildar den ena
ändpunkten i "legeringsserien" Fe„Sn+i.
En annan åsikt5 sökte däremot hävda, att
magnetkis visserligen kunde uppfattas som en fast
lösning eller legering men av FeS i en hypotetisk
sulfid: FeS ’ Fe2S3, vilken på grund av analogin
med magnetitens kemiska formel, FeO • Fe203,
förorsakade magnetkisens ferromagnetiska
egenskaper.
Först genom Laue’s ovan berörda upptäckt samt
W H och W L Braggs arbeten inom
röntgen-kristallstrukturforskningen kunde frågan om
magnetkisens kristallstruktur föras fram mot
sin lösning. Detta skedde dock först på 1930-talet.
År 1923 hade G Aminoff9 fastställt
kristallstrukturen hos nickelin eller röd nickelkis (fig. 1), och
1925 visade N Alsén1 att magnetkis tillhör samma
kristallstrukturgrupp (tabell 1), den
dihexagonal-bipyramidala: D46a — C/mmc. Alséns antagande att
svavelatomer skulle substituera järnatomer och
vice versa i magnetkisens gitter skulle emellertid
visa sig icke hållbart.
År 1930 framförde Lawes10 den åsikten, att
magnetkisens "S-överskott" (1—2 vikt- % över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
