Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 4 maj 1946 - Klystroner och magnetroner, av Gunnar Svala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 maj 19U6
453
gripa ett axiellt, fokuserande magnetfält för att
minska strålens spridning efter styrsträckan*.
Praktiska utföranden och driftegenskaper
Fig. 7 visar en typisk amerikansk klystron för
10 cm våglängd, en helmetallkonstruktion där
re-sonatorernas väggar utgöra en del av
vakuumkärlet. Varje resonator är försedd med två
kopplingsslingor, så utbildade, att de omfatta en liten
del av magnetfältet i resonatorerna; man har
alltså induktiv koppling. Kopplingsslingorna sitta
i ena ändan av små hylsor med mittledare
avsedda för anslutning av koaxialledningar.
Givetvis äro hylsorna försedda med vakuumtäta
glas-genomföringar. De rika anslutningsmöjligheterna
göra röret användbart både som förstärkare och
oscillator. I det senare fallet förbindas de båda
resonatorerna med en koaxialkabel, som ger den
nödvändiga återkopplingen och vars längd
avpassas med hänsyn till den önskade
fasvridning-en eller, uttryckt på annat sätt, så att
svängningsområdena förläggas till önskade spänningar.
För den som inte är van att handskas med
hål-rumsresonatorer kan det måhända förefalla
egendomligt att högfrekvensspänningar på
hundra-eller tusentals voit kunna uppstå mellan gallren
i klystronen, samtidigt som man har ett enda
metalliskt och väl ledande hölje, där några
högfrekventa svängningar givetvis ej uppträda på
utsidan. Det må då erinras om, att det här ej är
fråga om spänningar i vanlig bemärkelse
(potentialer) utan snarare fältstyrkor, vilkas
linjeintegraler utefter elektronbanorna uppträda som
spänningar. En rent fysikalisk bild av
fenomenet får man om man tänker sig en trådslinga
i ett varv omkring ena benet på en enfas
kärn-transformator med ändarna mitt i fönstret. Mäter
man "spänningen" mellan trådslingans ändar
med en voltmeter ger denna inget utslag om
mätsladdarna innesluta transformatorbenet.
I den aktuella klystronen ha resonatorerna
hopfogats till en cylindrisk kropp, vars ändytor
utgöras av veckade membraner. Mitt i varje
membran sitter det ena av de båda gallren i resp.
styr-och belastningssträckorna. Vid styrkretsens
gallerinfästning har fastlötts en med en fläns
försedd rörstump, som förbinder klystronens
centralkropp med elektronkanonen, vars uppgift
framgår av namnet, och som omfattar en indirekt
upphettad, plan, cirkulär katod, omgiven av en
vanligen negativ styrelektrod
(fokuseringselek-trod) varmed elektronstrålens strömstyrka och
tvärsnitt kunna regleras. Elektronstrålens
tilledningar äro över vakuumtäta genomföringar
anslutna till en rör sockel.
I centralkroppens andra ända är den ävenledes
flänsförsedda kollektorn infäst. Den är invändigt
koniskt avsmalnande, enligt fabrikanters
uppgift i form av en elektronfälla avsedd att hindra
primär- eller sekundärelektroner att återvända
till belastningssträckan och där absorbera energi.
Detta är i och för sig en nödvändig egenskap hos
kollektorn, men den gradvisa minskningen i
hålrummets area tjänar närmast till att fördela
elektronerna jämnt utefter kollektorns längd för att,
genom de utvändigt anbragta kylflänsarna, få en
så effektiv utstrålning som möjligt av den vid
elektronernas nedslag utvecklade värmeenergin.
Genom att fästa in de båda yttre flänsarna i
förhållande till den på centralkroppens mitt
befintliga flänsen i en särskild inspänningsanordning,
försedd med fininställning, kan de båda
gallerspalternas längd varieras, varigenom avstämning
av kretsarna åstadkommes. Förändringar i
galleravstånden påverka nämligen i huvudsak endast
"kapacitansen i kretsen". Avstämningen är
mycket kritisk beroende på de höga Q-värdena;
därtill kommer att vid en frekvens av 3 000 Mp/s och
ett galleravstånd av 2 mm en frekvensändring av
10 kp/s (ungefärligt stationsavstånd på
mellan-våg) motsvaras av en förskjutning av ca 0,013 /t,
dvs. storleksordningen 1/50 ljusvåglängd!
1 fig. 8 återges arbetskurvor för den beskrivna
klystronen. I detta fall är kopplingen mellan
kretsarna mycket fast, varför de diskreta
spänningarna ersatts med relativt vida
svängningsområden. Därmed följer emellertid överstyrning
(x > 1,84) och låg uteffekt. Bättre verkningsgrad
uppnås genom minskning av återkopplingen eller
snedstämning av styrkretsen, men då bli
svängningsområdena snävare eller osymmetriska. Av
* Bröderna Varian kallade sina svängningskretsar rumbatroner
(plats för rytmiska svängningar), en benämning som bör undvikas,
då den lätt ger den oinvigde den felaktiga uppfattningen, att det är
fråga om ett elektronrör (jfr klystron, magnetron och thyratron etc.).
Fig. 7. Genomskärning av tyjrisk kommersiell klystron av
amerikansk tillverkning, A10-R (våglängd 10 cm, maximal
avgiven effekt 20 W); de ungefärliga dimensionerna kunna
uppskattas genom jämförelse med sockeln (vanlig
amerikansk octal).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
