Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 25 maj 1946 - Vad väger mest inom byggnadsvärlden: ekonomisk vinning eller yrkesstolthet? av Ragnar Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 maj 1946
511
i dem. Att jag icke är ensam om denna åsikt,
vittnar det initiativ om, som Svenska Arkitekters
Riksförbund tagit, och som resulterat i den nya
samarbetskommittén för byggnadsfrågor, där all
byggnadsteknisk sakkunskap är representerad.
Jag hoppas, att denna kommitté skall lyckas lösa
beskrivningsfrågan, så att klara och distinkta
riktlinjer för fastställande av fordringar på
material och arbete skola erhållas, medförande
avsevärda besparingar i fråga om byggnadskostnader
och minskat antal tvistigheter mellan byggherre
och entreprenör.
Det egendomliga med förhållandena inom
byggnadsvärlden är, att nästan vern som helst anser
sig kompetent att diskutera, kritisera och
genomföra vilka byggnadsobjekt som helst. För en
person med stark vilja, parad med energi och
fräckhet samt med talets gåva möter det, trots
obetydliga förkunskaper och föga praktik, vanligen
inga hinder att göra sig hörd och få sina avsikter
förverkligade. Den svenska flatheten förnekar sig
nämligen aldrig. Han blir utan några egentliga
förberedelser specialist på spekulationshus, och
han kastar sig in på det stora lotteriet
entreprenadverksamheten. Han lär sig nog också en hel
del inom byggnadsfacket men tyvärr icke
byggnadsvetenskapens grunder utan fastmera dess
avarter, som han blir specialist på och utnyttjar för
sina egoistiska intressen. Han kan på detta sätt
skaffa sig en förmögenhet medan de som få hans
byggnader att förvalta, känna sig föga
tillfredsställda. Men någon form av yrkesstolthet är den
mannen icke värd att hysa. Han hejdas också
numera åtminstone delvis i sina strävanden av
Statens Byggnadslånebyrå, som på ett
förtjänstfullt sätt tvingar åtminstone de statslånande
byggnadsföretagen att vid uppförande av
bostadsbyggen hålla en standard, som till synes garanterar
stat och kommun en med hänsyn till rådande
förhållanden på material- och arbetsmarknaden
relativt god byggnadskropp.
Samarbetet beställare-entreprenör
Ett mera intressant kapitel gäller förhållandet
mellan beställare och entreprenör. Här om
någonsin accentueras striden mellan vinstbegär och
yrkesstolthet med fel och förtjänster på båda
sidor. I fråga om entreprenören tänker jag därvid
icke blott på det rena byggnadsfackets
representanter utan även på värme- och sanitets- samt
el-entreprenörerna. Sett från den sidan, jag
företräder, är det intressant att konstatera den reaktion,
som inkomna anbud på ett större
entreprenad-arbete kunna göra på mina medarbetare. Ibland
blir det ett spontant uttalande: "Kan vi inte
komma ifrån den där entreprenören", och på ett
nekande svar följer: "Ja, men då måste vi ha en
hård kontrollant." I andra fall kommer ett
uttryck av belåtenhet: "Nu behöver vi faktiskt inte
besvära oss med att ha någon kontrollant alls."
Allt efter som man blir van vid olika
entreprenörer och deras sätt att räkna, att arbeta, att skriva
räkningar, inställas automatiskt kontrollen och
räkningsgranskningen efter denna erfarenhet,
som då icke blott gäller entreprenören utan även
platsledningen, alltså verkmästaren. Det är inte
tu tal om, att ett onormalt vinstbegär måste mötas
med hårdhet, medan en framträdande
yrkesstolthet gör samarbetet lätt och behagligt. Det skulle
inte vålla mig någon svårighet att räkna upp
byggmästare och firmor, för vilka det tydligen
verkar osmakligt att komma fram med yrkande
om ersättning för arbeten, vilka — visserligen
otydligt formulerade i anbudshandlingarna —
dock måste förutsättas tillhöra entreprenaden. Å
andra sidan är det heller inte svårt att ånge
firmor, där tendensen går den rakt motsatta vägen,
och där vid anbudens avfattande framför allt tas
hänsyn till blottorna i kontrakt,
arbetsbeskrivningar och ritningar samt kalkyleras med, vad
detta kan inbringa i extraförtjänst. Därtill
kommer arbetenas kvalitet, där en väsentlig skillnad
föreligger entreprenörerna emellan. I det
avseendet måste man också skilja på två olika slag av
entreprenörer, nämligen å ena sidan de, där
arbetets kvalitet beror på verkmästaren och hans
sinnelag, och å andra sidan de, där direktiv
lämnas från entreprenörens högsta ledning, som
också genom besök på platsen följer med arbetets
utförande. Tyvärr får man nog säga, att det
förstnämnda alternativet är allt för ofta
förekommande. Även detta kan man emellertid så småningom
genom vaksamma kontrollanter komma
underfund med.
Det är under sådana förhållanden ingalunda lätt
att vid entreprenadförfarandet ställa en prognos
om, vilket anbud som kan tänkas ge det för
beställaren förmånligaste resultatet. Bedömandet
bör nämligen grundas icke blott på de väntade
kostnaderna vid valet av olika entreprenörer utan
även på förväntningarna i fråga om arbetenas
kvalitet och tiden för byggnadsarbetets
genomförande. Detta bedömande är vanligen sådant, att
det icke utan vidare kan införas i ett
upphandlingsprotokoll, och därmed uppstå, när det
gäller statens arbeten, stora svårigheter att med
nuvarande entreprenadförfarande i full utsträckning
utnyttja erfarenheterna från föregående
entreprenader vid valet av entreprenör för ett nytt
arbetsobjekt. Ändå svårare blir det emellertid för en
byggnadskommitté, som har tillsatts för ett
enstaka byggnadsobjekt och som helt utan
sakkunnigt inslag eller med en — som det ofta blir —
partiskt inställd sakkunnig i sin krets, har att
besluta i frågan om blivande entreprenör. Där kan
det lätt bli ett lotteri, och ett mycket olyckligt
lotteri, om en olämplig entreprenör får hand om
arbetet.
Att en utpräglad yrkesstolthet kan göra sig så
starkt gällande, att anbudsgivaren till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
