Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 8 juni 1946 - Organiska jonbytare och deras användning i den analytiska kemin, av Olof Samuelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 6. Utbytesiso planer vid olika form på skiktet.
svårigheter kan man i stället nöja sig med
kontrollanalys med ökad skiktvolym.
Om jonbytaren innehåller föroreningar t.ex.
rostflagor, som kan vara fallet vid tekniska
produkter, är det lämpligt att före användningen
laka ut dessa med stark saltsyra. När jonbytaren
införes i jonbytarröret, göres detta lämpligen i
en uppslamning i vatten. Under inga
omständigheter får man införa ett torkat preparat i röret,
ty vid fuktning erhåller man en svällning, så att
jonbytaren fastnar i röret. Man får på detta sätt
ett ojämnt filterskikt, som endast med svårighet
genomsläpper lösningen.
Som redan nämnts användes vid de första
försöken en tratt av den typ, som brukar användas
vid kadmiumreduktorer. Den använda metodiken
visade sig vara tillfredsställande vid sådana
analyser, där endast små provmängder och små
tvättvattenmängder erfordras. Vid analyser, där stora
tvättvattenmängder kräves, t.ex. vid
fosfatanalyser, blir tvättningsproceduren emellertid ganska
tidskrävande. Därför infördes en förändring, så
att provlösningen kontinuerligt förtränges med
vatten. Fig. 7 visar de använda apparaterna. Före
försöket skall röret vara fyllt med vatten till
punkten A. Provlösningen nedföres vanligen med
pipett så, att röret fylles till punkten B. Volymen
ovanför provlösningen påfylles med vatten från
en sprutflaska. Under dessa operationer är
behållaren C borttagen. Man sätter sedan på
behållaren C, som innehåller tvättvatten, och kranen D
öppnas. Till sist öppnar man kranen E, så att en
lämplig filtreringshastighet erhålles. När
provlösningen och tvättvattnet passerat, regenereras på
vanligt sätt med syra. Filterskiktet bör hela tiden
vara fyllt med vätska, så att kanalbildningar
undvikes.
Principiellt är det naturligtvis riktigare att köra
provlösningen nedifrån och upp genom skiktet
än i motsatt riktning. Härigenom undvikes
konvektioner orsakade av olikheter i specifika
vikten. Förträngningsförloppet kommer härvid mera
att närma sig det ideala. I fig. 8 återges en
mikroapparat, där denna princip är tillämpad. För att
avlägsna den luftkudde, som finns i röret, blåser
man i gummislangen, så att vätskepelaren stiger
upp genom kapillären. Denna mikroapparat har
nyligen använts för undersökning av en del
rubidium- och cesiumsalter. 15 ml av olika
syralösningar med en koncentration av ca 0,01 ekviva-
lenter per liter neutraliserades med
rubidium-resp. cesiumkarbonat. Lösningarna filtrerades
genom skiktet, varefter tvättades med 15 ml
vatten. Tiden för filtrering och tvättning var ca 10
min. Filtrat pius tvättvatten kokades upp ocli
efter kylning titrerades med 0,05 normal NaOH
mot metylrött. Försöksresultaten återges i tabell 6.
Filterskiktets höjd var 40 mm och dess diameter
6 mm. Jonbytaren var pulvriserad, så att den
passerade en sikt ined maskvidden 0,3 mm.
Bland användningsmöjligheter, som hittills inte
har blivit belysta och för övrigt inte heller varit
föremål för mera ingående undersökningar, vill
jag först än en gång erinra om Kullgrens försök
att anrika koppar i sulfitcellulosa. På liknande
sätt kan man med fördel använda jonbytare på
konsthartsbasis. Metoden är i många fall avgjort
att föredra framför avdunstning av stora
mängder vatten. Arbeten på detta område pågår.
Även för inbördes separering av olika katjoner
kan utbytare av den här använda typen komma
i fråga. Som redan nämnts erhålles vid en
sulfon-syrajonbytare med låg normalitet i
micellarlös-ningen ingen skillnad i upptagningen mellan
olika envärda joner. En jonbytare med en
koncentrerad micellarlösning ger emellertid en viss
differentiering, så att adsorberbarheten är större
t.ex. för ammonium- än för natriumjoner. Om en
lösning av natriumklorid och ammoniumklorid
får passera ett jonbytarskikt, erhålles också en
differentiering25. Betydligt lättare sker emellertid
separeringen, som man kan vänta, vid joner av
olika valens. I detta sammanhang kan nämnas
att Taylor och Urey för åtskilliga år sedan visat,
att en viss separering av litiums isotoper kan
erhållas med hjälp av ett skikt av en jonbytare av
zeolittyp"7.
Vid vissa analyser kan det vara av vikt med en
inbördes separering av olika joner, så att
filterskiktet icke behöver dimensioneras efter den to-
Fig. 7.
Försöksanordning t.v. enligt äldre
t.h. enligt nyare
metodiken. A jonbytare; B
glasull.
Fig. 8. Försöksanordning för
arbete i mikroskala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
