Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 8 juni 1946 - Ny metod för utsprängning av stora bergrum, av Åke Lidén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572
TEKNISK TIDSKRIFT
Ny metod för utsprängning
av stora bergrum
Under kriget ha stora underjordiska arbeten utförts av
de engelska ingenjörstrupperna i Gibraltar för
förstärkning av fästningen. Mycket stora underjordiska rum och
tunnlar ha sprängts ut ur klippan och de nya metoder,
som härvid kommit till användning, torde lämpligen även
kunna användas för motsvarande ändamål i vårt land.
Större delen av Gibraltarhalvön upptas av en långsträckt
klippa, The Röck, vars högsta kam når upp till en höjd
av ca 460 m över havet. Klippan består av hård och
homogen kalksten, som underlagras av lerskiffer. På grund av
klippans branthet har det varit möjligt att gå in med
stoliar från dagen på olika nivåer, vilket avsevärt har
underlättat arbetet.
Arbetena innefattade i stort sett utsprängning av ett antal
rum i olika nivåer, sammanbundna med horisontella eller
lutande tunnlar avsedda för lastbils- och gångtrafik.
Rummen äro långsträckta hallar med en bredd av upp
till 15,3 m och en höjd av upp till 13,7 m. Taket är välvt.
Tunnlarna för kombinerad person- och lastbilstrafik ha
välvt tak med en största höjd av 4 m och en bredd av
4.5 m. Tunnlar för enbart lastbilstrafik ha en sektion av
3.6 X 3,6 m, medan persontunnlarna ha en sektion av
2,4 X 2,4 m.
För utsprängning av tunnlar och mindre rum användes
konventionella metoder med korta borrhål. För
utsprängning av de stora hallarna använde man sig däremot av en
ny metod. Från en eller två orter i rummets längdriktning
strossades berget ut på lämpligt sätt, exempelvis till
rummets fulla bredd och till en efter det färdiga rummets
takhöjd avpassad höjd. Kvarvarande bergpartier, exempelvis
taket, borrades därefter upp med ett antal djupa
diamantborrhål, vilka laddades och skötos samtidigt.
Borrningen av korta borrhål utfördes med pneumatiska
hammarborrmaskiner, vilka höllos för hand och borrade
torrt. Arbetsledningen hade klart för sig, att det hade
varit bättre att använda större maskiner med
vattenspolning, men arbetena utfördes av ingenjörstrupperna, och
man ansåg sig icke under pågående krig kunna ändra den
maskinutrustning dessa voro vana vid. På grund av att
kalkstenen i Gibraltar är mycket ren, uppträdde inga fall
av silikos. Dammet avlägsnades även tämligen effektivt
genom den goda naturliga ventilation, som möjliggjordes
genom att arbetsrummen stodo i förbindelse med varandra
och med de på olika nivåer belägna stora stoilarna från
bergets sidor.
I blindorter ordnades kraftig ventilation med fläktar och
lufttrummor. Ingående försök gjordes för att utröna
vilken typ av lufttrummor, som hade det minsta
luftmotståndet. Det visade sig, att lufttrummor av
gummiimpreg-nerad kanvas voro mycket bättre än plåttrummor i detta
avseende, vartill kommer att sådana kanvastrummor äro
lättare att montera och demontera. Man använde en
frisklufttrumma, som fördes fram ända till ortgaveln.
Friskluften blåstes in i trumman från orten 60—90 m från
ut-blåsningsfläktarna. De sista 30 m av trumman måste tas
bort före varje skjutning. Den dammhaltiga luften blåstes
ut med två trummor, vilka fördes fram till 30—60 m från
ortgaveln. För all ventilation användes tryckfläktar.
Borrningen av korta hål skedde i början med vanliga
borrstål, men efter ett par år övergick man till borrar
Referat av uppsats av W H Wilson i Bull. Inst. Min. Metallurg,
nov. 1945.
med utbytbara borrskär. Diamantborningen av spränghål
utfördes med en amerikansk borrmaskin. Alla spränghål
borrades med ca 35—38 mm diameter.
Maskinlastning användes praktiskt taget uteslutande. I
små orter användes Eimco-Finlay lastmaskiner. I de stora
rum, som sprängdes ut med hjälp av diamantborrning,
användes Ruston—Bucyrus grävmaskiner med 0,3 eller
0,5 m3 skopor, beroende på rummens dimensioner. I
lutande orter och tunnlar användes olika slag av
skraplast-ningsmaskiner. Grävmaskinerna lastade direkt i lastbilar,
medan de andra typerna av lastmaskiner lastade i vagnar,
från vilka berget tippades i bergfickor. Ur fickorna
tömdes berget i lastbilar. Sedan det mesta berget hade lastats
ut ur de stora rummen, planades sulan med vägskrapor
(bulldozers), vilka skrapade samman berget i högar, så
att lastmaskinerna kunde lasta upp det.
Borrning av vanliga spränghål i orter och rum skedde på
förut känt sätt. I orter 2,5 X 2,5 m borrades fyra kilhål
i 72°30’ vinkel från ortgaveln. Kilhålen placerades på en
cirkelperiferi med 1 m diameter och stötte samman i en
punkt. Indriften per sprängning var 1,2 m och 22 m per
vecka à 18 skift, varvid två borrmaskiner och fyra
bor-rare arbetade per skift. I större tunnlar på 3,6 X 3,6 och
2,5 X 4,5 m borrades dubbla rader horisontella kilhål,
varvid de innersta riktades så att de möttes två och två
i centrumlinjen. Indriften per sprängning var 1,5 m och
27 m per vecka à 18 skift, samma vid båda dimensionerna.
Tre borrmaskiner och sex borrare arbetade per skift. Vid
utsprängning av högre och bredare rum och tunnlar
skedde utstrossning från den först drivna orten. Vid
borrning av taket stodo borrarna på berghögen som sprängts
ut vid ortdrivningen. Sedan berget lastats upp,
utstrossa-des rummets sidor.
En väsentlig del av arbetena var utsprängning av stora
Fig. 1. Anordning av
diamantborrhål och sprängning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
