Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 22 juni 1946 - NIM 3, av Harry Kolare - Amerikansk och europeisk forskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6.34
TEKNISK TIDSKRIFT
form framförde ett tack och en hyllning. Tack
för nya uppslag och impulser samt för en
gränslös gästfrihet enligt bästa svenska tradition.
Talaren inbjöd de nordiska ingenjörerna att hålla
NIM 4 i Helsingfors. Han slutade med att
utbringa ett niofaldigt leve för de svenska värdarna
och det briljanta sätt, på vilket de genomfört det
3:e Nordiska Ingenjörsmötet.
Ekelund läste upp telegram från de nordiska
statsöverhuvudena och från kronprins Gustaf
Adolf, honorärkommitténs ordförande. Det var
svar på hälsningstelegram från mötets öppning.
I ett sluttal tackade Ekelund därefter alla, som
hjälpt till vid mötets genomförande; finnarna för
inbjudan till Helsingfors, danskarna för deras
inbjudan till samarbetskommitténs möte i
Köpenhamn 1947, den svenska industrin för den
frikostighet med vilken den lämnat mötet
ekonomiskt stöd, Stockholms stad, kommunala
institutioner, chefen för kustflottan, de företag, som
stått som värdar vid studiebesöken, och de som
löst transportproblemen, överståthållaren osv. Ett
särskilt tack riktade talaren till mötets
funktionärer, finanskommitténs ordförande Sten
Westerberg, organisationskommitténs vice ordförande
Rolf Stéenhoff, generalsekreterare Oskar
Åkerman, sekreterare Nils Lundqvist, publikationschef
Sven A Hansson, presschef Harry Kolare och
mötesbyråns flitiga personal.
Medan församlingen reste sig fördes mötets fem
nordiska fanor in, och Ekelund bad
representanter för systerorganisationerna ta emot var sin
fana och ha den med vid kommande möten.
Fanorna mottogs under handskakningar och
omfamningar. Sedan Ekelund uttryckt
förhoppningen, att fanorna för framtiden må vaja över
ingenjörsmöten i fria nordiska länder, förklarade
han det 3:e Nordiska Ingenjörsmötet avslutat.
Utanför Cirkus samlades danskarna under sin
fana och tågade genom Djurgården och
Strandvägen "hem" till sin båt.
NIM 3 — de nordiska ingenjörernas jättemöte —
var över. Dess minne kommer att leva, först och
främst för de 1 600 som hade möjlighet att delta.
För alla de tusen, som inte kunde komma, hade
NIM3:s ledning vidtagit åtgärder för att hålla
dem informerade om mötets förhandlingar.
Radion, filmen och pressen gav här en oskattbar
hjälp. Ett par avsnitt av programmet utsändes i
den svenska radion, konferensens alla populära
evenemang filmades och pressen inklusive
Tidningarnas Telegrambyrå och Associated Press
gav mötet en publicitet som aldrig torde ha
förekommit för ett tekniskt möte i Norden. En
"bilderbok" från jättemötet kommer också att utges
i samband med referat av föredrag och
diskussioner och i sin mån bidra till att hugfästa de
tre stora dagarna. Harry Kolare
Amerikansk och europeisk forskning. I ett föredrag i
Svensk Neurologisk Förening har docent Olof Sjöquist
givit några synpunkter på den medicinska forskningen i
USA och dragit paralleller mellan amerikansk och
europeisk forskning, vilka även torde kunna tillämpas på den
tekniska vetenskapen; han anför bl.a. följande: "Man hör
ofta talas om den amerikanska forskningens frejdighet och
förutsättningslöshet och detta med rätta. Amerikanen drar
sig icke för att ta itu med ett problem även om det av
tidigare forskare har förklarats olösligt. Men frejdigheten
och förutsättningslösheten äro endast frågans ena aspekt.
Den andra är den djupa respekten för litteraturen och den
väl dokumenterade framställningen. En uppsats med än så
märkliga resultat publiceras icke utan returneras av
tidskriftens redaktör för komplettering, om
litteraturförteckningen är ofullständig." Den naturvetenskapliga forskning
en hade otvivelaktigt vid tiden för sekelskiftet en
bild-stormarperiod, då den induktiva metoden fick breda ut sig
på den deduktivas bekostnad. Någon riktigt grundlig
reaktion häremot ha vi ännu icke fått uppleva i vårt land. I
England har reaktionen kommit och i Förenta Staterna
alldeles särskilt. Den amerikanske studenten får lara sig
hur han skall forska. Den höga amerikanska
tidskriftsstandarden beror naturligtvis delvis på tidskrifternas stora
läsekrets och därav betingade goda ekonomiska
resurser, men först och främst torde den bero på
tidskriftsredaktionernas stränga krav på en dokumenterad
framställning. Redaktionerna känna på ett helt annat sätt
än hos oss ansvar för vad deras tidskrifter innehålla.
Kravet på dokumentering motverkar den tendens till
aprioris-tisk inställning, som väl i högre eller lägre grad kan
spåras hos alla, som äro intensivt sysselsatta med ett
vetenskapligt problem, men dock kanske särskilt kommer till
synes hos äldre forskare, som redan nått en solid
position. Dokumenteringskravet motverkar på sitt sätt
"Ge-heimerats-mentaliteten".
Det ligger onekligen även i våra dagar en betydande
sanning i det omdöme, som Oscar Levertin på 1760-talet fällde
om vår svenska vetenskap: ".. . nekas kan ej, att vår
vetenskap både andlig och verldslig hemma alltför mycket
skattar åt lärdt och mörkt gräl." Amerikanen sätter en
ära i att på ett tidigt stadium erkänna och uppskatta en
nyupptäckt eller en förbättring. I vårt land med dess
begränsade befordringsmöjligheter kan understundom ett gott
arbete uppväcka oro och t.o.m. ovilja hos presumtiva
medsökande till framtida befattningar. Det
hemlighetsmakeri man här hemma ofta finner kring ett gott uppslag
och den låt vara ofta förtäckta strävan, som ibland
förekommer, att monopolisera ett forskningsområde, saknas
alldeles i Förenta Staterna. Européernas "mörka och tunga
gräl" i t.ex. prioritetsfrågor betraktar amerikanen med
förvåning för att icke säga förakt. Ett gott föredrag på en
amerikansk kongress blir föremål för en livlig diskussion,
ett dåligt förbigås med tystnad. Hos oss är det ofta tvärt
om: det goda föredraget kommenteras ej alls, det dåliga
diskuteras för att kritiseras ned.
För att forskning skall kunna ge värdefulla resultat måste
den vara fri. Vårt svenska disputationsväsen kan
åtminstone i vissa fall införa ett visst mått av ofrihet i
forskningen. Lärjungen, som disputerar på lärarens material,
måste naturligtvis inte framställa resultaten särskilt goda,
men han gör det gärna omedvetet, särskilt om läraren i
fråga skall vara med och sätta betyget på avhandlingen.
Värre är det när någon till åren kommen lärare eller
överläkare har "fått för sig" att ett problem ligger till så eller
så och ger sin lärjunge i uppdrag att "bevisa" riktigheten
av denna uppfattning, och en sådan avhandling får
tjänstgöra som doktorsspecimen. Här är forskningen ofri och
måste ytterst lätt bli aprioristisk. Jag är visst icke beredd
att föreslå slopandet av vårt disputationsväsen, särskilt
utan att sätta något annat i stället, men pekar på denna
väsentliga skillnad mellan förhållandena där borta och här
hemma" (Med. Fören. T. 1944 h. 11—12).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
