Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 3 augusti 1946 - »Shoran», av E L - Flygutläggning av telefonkabel, av sah - Nya användningsområden för kristalldetektorn, av D H - Telefonering med ljusstrålar, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
748
TEKNISK TIDSKRIFT
station. Sändaren kopplas växelvis tio gånger per sekund till
tidsdonen och synkront härmed ändras sändarens frekvens.
Denna omkopplare har även en annan viktig funktion.
Om flera flygplan skall använda samma markstationer
skulle man kunna tänka sig att man i ett flygplan tar
emot en signal, som är avsedd för ett annat flygplan,
varigenom en felaktig angivelse erhålles. Omkopplaren
mellan sändning och mottagning har ett tredje läge, varunder
ingen sändning sker. Apparaterna blockeras då under en
viss tid av den tiondels sekund, som omkopplarens period
varar. Genom denna anordning kan de olika planens
signaler vara i synkronism endast under en bråkdel av en
sekund, vilket förutsätter att omkopplarna på planen är
olika inställda.
En viss tidsfördröjning uppstår i sändare och mottagare
i de bägge utrustningarna och i kablarna som förbinder
de olika enheterna. Denna konstanta tidsfördröjning får
kompenseras genom förskjutning av "noll"-pulsen. Man
kan också säga att man inte kompenserar till noll utan till
ett negativt värde motsvarande den konstanta fördröjningen.
Flygplanssändarens frekvens kan injusteras inom
området 220—260 Mp/s. Toppeffekten hos sändarerören är
ca 50 kW, under det att medelbelastningen håller sig så
låg som 30 W. Markstationens sändare har ungefär
samma toppeffekt som planets men då denna skall betjäna
många plan får den en medeleffekt av ungefär 400 W.
Denna utrustning är även försedd med vissa kontrollorgan,
bl.a. en utomordentligt noggrann kristall för
normalfrekvensen 93 109 p/s (Electr. Engng, april 1946). E L
Flygutläggning av telefonkabel. Bell Telephone
Laboratories har i samband med amerikanska arméns flygvapen
utarbetat en metod för utläggning av telefonledningar från
luften. Från flygplanet utsläppes över utgångsplatsen en
fallskärm, som är belastad med en vikt, i vilken ena ändan
av telefonledningen är fästad. Från en trumma i flygplanet
utrullas sedan ledningen, så att den till en längd av 25 km
åt gången kan läggas ut på omkring sju minuter.
Metoden har särskilt kommit till nytta vid djungelkrig, där
vanliga metoder gjorde det nödvändigt för signalisterna att,
krypande genom snår och över moras, bära de tunga
ledningsrullarna, ständigt utsatta för krypskyttars eld. Med
den nya metoden behöva varken djungel eller berg bli ett
hinder för isolerade patruller att få förbindelse med sitt
huvudkvarter. sah
Nya användningsområden för kristalldetektorn. Efter
att ha fallit i glömska närmare tjugo år har den gamla
välkända kristalldetektorn åter i något modifierad form
kommit till användning såsom en mycket betydelsefull
detalj i mottagare för 3 cm våglängd, där den användes
som diodblandare.
Den moderna utföringsformen av "kristallen" framgår av
fig. 1. Kristallen och fjädern (fjädermaterialet är volfram)
är insatta i ett litet rör av keramiskt material, vilket är
tillslutet i båda ändarna av mässingsproppar och helt och
hållet fyllt med vax. Konstruktionen är sålunda mekaniskt
ganska robust, och kontakten mellan fjäder och kristall
bibehålles ostörd även om anordningen utsättes för
måttliga stötar.
Kristallen benämnes numera kristallventil (crystal valve).
Dess mekaniska dimensioner är: längd ca 25 mm,
diameter ca 6 mm (Wireless World maj 1946). D H
Fig. 1. Kristall,
ventil.
Fig. 1. Princip för
Ijus-strålemodulering.
Telefonering med ljusstrålar. Under kriget utvecklades
i Tyskland, för att underlätta förbindelsetjänsten, en
metod med vilken man genom ljusstrålar kunde nå talkontakt
mellan två signalstationer. Sedan metoden kommit till de
allierades kännedom döptes den till "Speech-on-Light". 1
stort sett var den nämligen en telefonanläggning, där
telefontrådarna hade utbytts mot ljusstrålar. Förutom
synligt ljus av olika färger kunde man även använda
infra-röda strålar vid dåliga siktförhållanden eller där man icke
önskade upptäckt. De uppnådda räckvidderna höll sig
omkring 10 km.
Den modulering som på sändarsidan var nödvändig för
att omvandla tal till en i takt med ljudvågorna i
intensitet varierande ljusstråle kunde av praktiska skäl icke ske
genom att variera ljuskällans styrka. I stället använde
man en konstant ljuskälla och utförde moduleringen med
hjälp av ett prismasystem, fig. 1.
De i en lins samlade ljusstrålarna riktades mot
hypo-tenusan i ett trekantigt 90° reflexionsprisma. De båda
övriga vinklarna var emellertid så avpassade, att en del
av ljuset passerade rätt genom prismat då det träffade
dess ena katet, så att följaktligen endast återstoden
reflekterades för att sedan ånyo brytas mot den andra
ka-teten och därefter utgå i en riktning, parallell med den
ursprungliga infallsriktningen.
Mot den första kateten trycktes den plana sidan av ett
annat, mindre prisma. Beroende på den kraft, varmed de
båda prismorna pressades mot varandra, kom dessa att
i större eller mindre grad tillsammans bilda ett homogent
medium. Vid fastare sammantryckning kom övervägande
delen av ljuset att passera direkt genom de båda
prismorna, varvid den i det större prismat reflekterade strålen
blev svagare. Vid lösare koppling ägde det motsatta
förhållandet rum. Genom att sålunda variera trycket mellan
de båda prismorna i takt med ljudvågornas växlingar
erhölls den eftersträvade moduleringen av ljusstyrkan i den
från det större prismat utgående reflekterade ljusstrålen.
Denna tryckvariation var lätt att åstadkomma med
elektromagneter, som på vanligt sätt påverkades av den
förstärkta talströmmen från en mikrofon.
De utstrålade modulerade ljusvågorna koncentrerades
med en lins och uppfångades sedermera på mottagarsidan
av en fotocell samt omvandlades därefter till ljud enligt i
stort sett samma princip, som sedan länge tillämpats inom
talfilmstekniken.
Fördelen med denna signaleringsmetod låg framför allt
i, att den medgav snabb kommunikation, som — i motsats
till telefonen — var oberoende av trådförbindelser, vilka
kunde vara svåra att utlägga och lätta för en fiende att
bryta, och att meddelandena icke såsom vid radio kunde
avlyssnas av obehöriga. Ä andra sidan hade den vissa
nackdelar: apparaturen var rätt ohanterlig och
skrymmande samt fordrade en mycket noggrann inriktning
av-ljusstrålen mellan sändare och mottagare. Detta medförde,
att användningen synes ha varit ganska begränsad. Man
vet dock att förfarandet utnyttjats från örlogsfartyg i
bevakningstjänst till fasta mottagarstationer i land och även
på en del landfronter, då t.ex. användning av radio skulle
ha varit riskabel (Svensk Sjöfartstg 1946 h. 14). sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
