Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 24 augusti 1946 - Stockholms kommunala verk under kriget. Elverket, av Olof Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 augusti 1946
803
Fig. 5. Kraftledningsstolpe för 200 kV.
lingsbara och distributionsanordningarna för
växelström var planerade för en framtida
omkoppling, varför kostnaderna blev relativt små
och materialåtgången ringa.
Restriktioner och ransoneringar blev inte så
omfattande, som vi befarade. Förbud rådde hela
tiden mot att använda elkraft för ånggenerering,
men licenser gavs så snart tillfälligt
kraftöverskott uppstod. Tidvis rådde även förbild att
använda elkaminer och varmvattenberedare, och
gatubelysningen var långa tider reducerad till
hälften eller ännu mer. Hösten 1942 var
situationen synnerligen kritisk, och efter stor tvekan
beslöt man sig för ransonering; denna trädde i kraft
den 1 november för industrin. Samma dag föll
emellertid ett ovanligt ymnigt regn över
Mellansverige, och Bränslekommissionen kunde redan
den 3 november tills vidare upphäva
ransoneringen; det skedde säkert med en suck av lättnad.
Elverken ålades emellertid stor sparsamhet.
Skyltbelysningen inskränktes och en
spänningssänkning på 5 % anbefalldes. Ett roande
intermezzo inträffade då spänningssänkningen skulle
sättas i verket. I det nya moderna Tulehuset, dit
kommissioner i mängd samlats, hade man infört
nya amerikanska urladdningslampor. När vi
efterkom Bränslekommissionens order kom första
nödropet från Industrikommissionen, där
lamporna slocknade och de blev mer mörklagda än
avsett var. Spänningssänkningen ordnades sedan
som en justering, vilket var det enda riktiga.
Hotet om ransonering av elkraft till hem och
affärer har hängt som ett Damoklessvärd över
vår distributions- och uppbördsavdelning, över
V4 milj. abonnenter skulle ha berörts, och att få
alla dessa att för det första förstå
bestämmelserna och för det andra efterleva dem hade ju krävt
mycket folk. Den tilldelning, som skulle ges, var
baserad på förbrukningen vintern 1940—1941
och skulle utgöra vissa procent av denna. En
familj är ju inget oföränderligt begrepp, den
ändrar tvärtom storlek, vanor och behov både
med tiden och antalet rum, och en
ransonerings-plan 1941 var inte densamma 1942. En ständig
modernisering var i gång och låg givetvis avsevärt
efter i tid. Om ransoneringen plötsligt trätt i
kraft skulle massor av folk ha haft klagomål
och önskningar om ändringar, som vi måste ha
personal för att behandla i åtminstone så god tid,
att inte den klagande hann bli bötfälld för
överuttag. Transportproblemet var också besvärande
men det redde sig. Hade man tid på sig åkte
man spårvagn, eljest inte alls. De få bilar vi hade
licens för gick på gengas eller ännu bättre på
metangas.
Som nyss påpekades stod vi 1944, då gas- och
bränsleransoneringen på allvar satte in, med
fullbelastade kraftlinjer och fullbelastat
fördelningsnät och låga elpriser. Vår önskan att
snabbt bygga ut delades tyvärr av alla andra
elverk, och så snart materialbristen släppte
överhopades tillverkarna med order och
leveranstiderna sprang upp till 2—4 år på de viktigaste
maskinerna och apparaterna. Vi får således
räkna med en mycket knapp marginal mellan
tillgång och efterfrågan på kraft under de
närmaste åren och en för stark ökning i kraftbehovet
kan därför förvandla denna knappa
plusmarginal i brist och medföra kraftransonering,
näralla andra ransoneringar redan upphävts.
En sträng hushållning är alltjämt av nöden.
Elverket har för detta ändamål skaffat sig en
synnerligen modern anläggning för övervakning
av såväl kraftalstringen vid verken och
samarbetet dem emellan som av överföringarna från dem
till Stockholm och av fördelningen inom staden.
Vi hoppas att med användande av alla de
hjälpmedel som står till buds kunna ordna så att
vår stad trots knappheten på kraft inte skall
behöva gå miste om något av den hjälp i
hushållningen och den trevnad som elkraft och ljus
dock framskapar i ett modernt samhälle.
Fig. 6. Transformatorstationen i Skanstull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
