Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 24 augusti 1946 - Stockholms kommunala verk under kriget. Gasverket, av Sten Qvarfort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
804
TEKNISK TIDSKRIFT
Gasverket
Civilingenjör Sten Qvarfort, Stockholm
DK 662.74 + 662.76
Bland de verk, som ha haft stora svårigheter att
övervinna under kriget, befinner sig även
Stockholms Gasverk. Man kan inte heller säga, att
svårigheterna upphörde vid krigets slut, tvärtom
började de kanske då på allvar och fortsätta
ännu. Jag skall emellertid här ej sia om den
närmaste framtiden utan uppehålla mig vid den tid,
som varit.
Kol
Först kommer då anskaffningen av råmaterialet,
stenkol. Före kriget avgasade Stockholms Gasverk
enbart kokskol, emedan dessa kol gåvo en god
gas av tillräckligt högt värmevärde, 4 500
kcal/m3, med samtidigt fullständigt
tillvaratagande av bensolen i gasen, en utmärkt koks, och
dessutom voro billigare i inköp än de egentliga
gaskolen. Kolblandningen bestod till ungefär
lika delar av Durham-kol, som äro de bästa
engelska kokskolen, och westfaliska kokskol från
Ruhrområdet. Denna blandning gav dessutom en
koks med en smältpunkt på askan av 1 300°G,
vilket betydde, att någon slaggbildning i
värmeledningspannor knappast förekom. Med denna
kolblandning, som var utomordentligt jämn och hade
en svavelhalt av ca 1 förekommo inga av
kolens beskaffenhet avhängiga driftstörningar
vid gasverket under de sista åtta åren före
kriget.
I förkänning av kriget sökte man öka kollagren.
Redan vid krigets början visade sig svårigheterna,
men engelska kol kunde dock erhållas, ehuru med
relativt ringa kvantiteter. Efter den tyska
ockupationen av Norge och Danmark och
Skagerackspärrens upprättande förändrades dock
förhållandena radikalt. Vi blevo nu helt hänvisade till
import från Tyskland och det av detta land
ockuperade Polen.
Polen hade redan tidigare varit stor
kolleverantör till vårt land men uteslutande av ej koksande
ångkol till industrin. Emellertid kunde vi till en
början få enbart koksande westfaliska kol. Dessa
voro dock av betydligt sämre beskaffenhet än
före kriget och givetvis dyrare. Dessutom kunde
ej enbart kokskol erhållas, men gaskol
föredrogos delvis av den anledningen, att de voro
gasrikare och det främst gällde att uppehålla
gastillverkningen. Koksen fick komma i andra
hand. Vi måste också ta emot ej renade kol
i det skick, de brötos vid gruvan. Förderkol,
med askhalter upp till 18—20 % mot normalt
7—8 %.
Men även dessa kol kunde vi snart ej få i
tillräcklig mängd utan måste ta emot även polska,
ej koksande kol. Dessa ge visserligen gas men ej
en sammanhängande kokskaka i våra horison-
tala kammarugnar, varför de ej kunna koksas
enbart. I blandning med koksande kol äro de
dock användbara och i måttlig tillsats, 10—20 %,
blir koksförsämringen ej särskilt stor. Det blev
emellertid snart nödvändigt att importera en allt
större del av kolen från Polen, vilket gjorde, att
svårigheterna ökades.
I detta sammanhang måste påpekas, att all
kolimport vid krigets början övertogs av Statens
Bränslekommission, som även bestämde priserna.
Emellertid har Gasverket alltid behandlats
mycket välvilligt i fråga om koltilldelningen,
som blev en hela landets angelägenhet genom
tillverkningen av de för landets försvar
nödvändiga produkterna bensol, toluol, och xylol,
stålverkstjära, elektrodtjära och vägtjära,
tjäroljor samt de för industrin oumbärliga
fenolprodukterna, varom mera nedan.
Medan sålunda kolen under 1939 enbart
utgjordes av engelska och tyska kol, importerades
under 1940 24 % av behovet från Polen. 1941
förbättrades förhållandena, så att endast 1 %
behövde tas därifrån, men redan året därpå
hade de polska kolen ökat till 27 % av gasverkets
import.
Kolförsörjningen var emellertid i mängd
tillräcklig och i september 1944 hade verket sitt
hittills största kollager 240 000 t. Detta var också
en välbetänkt åtgärd, då ett totalt importstopp av
statsmakterna förutsågs inträffa senast vid
fredsslutet. Emellertid kom detta importstopp redan
hösten 1944 och sedan måste vi tära på våra
förråd och vad som kunde åstadskommas genom
omflyttning av lager inom landet. Efter krigets
slut i oktober förra året kom importen från
Amerika så småningom i gång.
Även därifrån fingo vi nöja oss med vad
Amerika ville avstå och det var givetvis ej de
bästa kolen. De voro dock i allmänhet koksande
men oftast dagbrutna, stripkol, utan rening, med
höga askhalter upp till ca 18 % och framför allt
höga svavelhalter. Dpnna sista egenskap utgör
nu, då medelsvavelhalten på de från Amerika
inkomna kolen ligger över 2 %, för oss ett
allvarligt problem.
Gas
Gasen gick givetvis under kriget såväl som
under normala förhållanden i första hand.
Koksen fick alltmer komma i andra hand.
Värmevärdet på gasen måste dock sänkas och har lägst
varit ca 3 800 kcal/mmen är för närvarande
något högre. Sedan kom i början av 1945
ransoneringen, som nödvändiggjordes av den helt
stoppade importen i mitten av 1944. En följd av
de dåliga kolen och inblandning av vattengas,
framställd av koks i Gasverkets 1940 ombyggda
nya vattengasverk, fig. 1, var den höga
koloxidhalten, för närvarande ca 15 %. Den är tyvärr
oundviklig men är lägre än i de städer, som äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
