Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 24 augusti 1946 - Stockholms kommunala verk under kriget. Vattenledningsverket, av Erik Garberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 augusti 1946
807
Vattenledningsverket
Förste ingenjör Erik Garberg, Stockholm
DK 028.1
Stockholms Vattenledningsverk består bland
annat av två reningsverk med tillhörande
pumpverk för huvudsakligen mälarvatten, nämligen
Norsborgsverket och Lovöverket, vilka vardera
svarar för omkring hälften av den erforderliga
vattenleveransen. Verken, som ligger på 15—20
km avstånd från staden, är förbundna med denna
med dubbla huvudledningar av högst 1 m
diameter. I själva staden finns fyra större
vattenreservoarer för utjämning av pumpningen under
dygnet samt som reserv. Vidare finns i staden ett
rörnät av närmare 1 000 km längd, ävensom ett
tjugotal högzonspumpverk, som för lokala, högt
belägna stadspartier höjer det normala trycket
10—40 m. Anläggningskostnaden för bela verket
är ca 70 Mkr., av vilket hälften är avskriven.
Lovöverket kostade t.ex. 10 Mkr.,
Norsborgsverket, som är äldre, något mindre. Vid Norsborg är
utvidgningsarbeten för 15 Mkr. i gång.
Krigsberedskapen
När kriget bröt ut var en av de första frågorna
hur dessa anläggningar skulle klara sig om ofred
inträdde även här och bomberna började falla.
Högzonspumpverken har lokala uppgifter, och
endast 12—13 % av förbrukarna beröres av dem.
Om ett sådant pumpverk spolieras skulle i varje
fall under någon del av dagen vatten finnas i
husens bottenvåningar, vilket finge vara
tillfyllest till dess provisoriska pumpar hunnit
install-leras. Beträffande rörnätet så ligger det
visserligen 1,7 m under markytan och sålunda relativt
skyddat, men en fullträff skulle givetvis vålla
skadegörelse. En enstaka rörläcka repareras av ett
litet arbetslag snabbt nog, i varje fall inom
loppet av ett dygn. För att kunna reparera flera
läckor samtidigt gällde det bara att ha en
ordentligt tilltagen och van arbetsstyrka disponibel och
beredd att hugga i.
Reservoarerna är inte att betrakta som direkt
livsviktiga organ, i varje fall inte så länge
huvudledningarna fungerar. Även 0111 alla reservoarer
bombades sönder, så är verkens
pumputrustningar normalt så kraftiga, att alla skulle få vatten,
särskilt vid den begränsade förbrukning, som kan
beräknas råda under krigsförhållanden. För
huvudledningarna gäller vad som sagts om rörnätel
i allmänhet. Olyckligtvis ligger ledningarna så
nära varandra att i sämsta fall båda kan
spolieras av en kraftig bomb. På 24 b åtar vi oss
emellertid att reparera en huvudledning. Av flera
skäl har vi för krigsförhållanden icke
räknat med Lovöverket som vattenleverantör i någon
högre grad. Dess förbindelser med staden är
ytterst sårbara, och vidare skulle ett par
fullträffar göra verket funktionsodugligt. Även om
luftvärn därute i någon mån skulle kunna hålla
angriparna på avstånd, vore risken för total
förstörelse så stor, att verket icke vore mycket att
lita till om det verkligen gällde.
Norsborgsverket liar däremot gynnsammare
förutsättningar att klara en krigssituation. Det finns
där en reservvattentäkt, Bornsjön, med så gott
vatten, att det utan hälsorisk kan pumpas in till
staden utan någon egentlig föregående rening.
Endast en enkel klorering är erforderlig. Vidare
ligger Bornsjön så högt att vattnet — till stor del
i bergtunnel — med självtryck rinner ned till det
nuvarande pumpverket. Detta är visserligen
sårbart, men om man byggde in ett pumpverk i berg
så skulle även den känsliga punkten vara ur
världen. Så skedde också våren 1940. Pumpverkets
kapacitet är icke större än att den motsvarar
stadens halva fredsförbrukning, vilket bedömdes
vara tillräckligt. Återstod kraftfrågan! Normalt
drives verket med elström från
Vattenfallsstyrelsens nät, varjämte ångreserv finns. En
dubblering av de elektriska matarledningarna från en
ny utgångspunkt på Vattenfallsstyrelsens nät
utfördes, och man utgick ifrån att nätet i sin helhet
icke skulle bli funktionsodugligt. Inbyggnad av
re-servkraftverk i berg diskuterades, men något
sådant kom ej till utförande; det skulle röra sig om
miljonkostnader. Under förutsättning att
elkraft-leveransen fungerade skulle alltså
Norsborgsverket kunna fungera under praktiskt taget alla
förhållanden, så länge det gällde bara luftanfall.
I samband med Stalingrads framgångsrika
försvar uppstod frågan, hur det skulle gå, om
fiendens linjer låge mellan Norsborg och Stockholm.
I det läget fanns — ansågs det — ingen annan
möjlighet än att söka utnyttja de större
grundvattenbrunnar, som fortfarande till ett antal av
6—7 finns inom vissa industrier inne i staden.
Brunnarnas kapacitet var ju låg, mindre än en
tiondel av stadens normala behov. De
inkopplades emellertid på nätet, deras pumpverk
utrustades för gengasdrift, och det avsågs, att hänvisa
den kvarboende befolkningen att hämta sitt
vatten från ca 1 000 tappställen på gatorna, medan
husens serviser skulle stängas av.
Detta vatten skulle emellertid icke räcka till vid
eldsläckning. Av denna anledning har anlagts ett
särskilt reservbrandvattennät på ringa djup och
så planlagt, att från detta nät eller direkt från
sjön skulle varje fastighet kunna nås med 400—
500 m slangledningar. I brandvattennätet kunde
vatten inpumpas från 6—7 pumpställen vid
stränderna medelst transportabla pumpar, vilket
brandkåren hade att ombesörja. Slutligen har ett
antal av de större sjukhusen försetts med egna
borrade brunnar med tillhörande pumpar.
Detta var i stort sett de yttre dragen av krigs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
