Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 24 augusti 1946 - Stockholms kommunala verk under kriget. Vattenledningsverket, av Erik Garberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
808
TEKNISK TIDSKRIFT
beredskapen på vattenförsörjningens område. I
organisatoriskt hänseende sorterade verkets
reparationstjänst under det allmänna luftskyddet,
senare civilförsvaret. För reparationstjänsten har
ju förelegat en omfattande organisation och en
hel del skyddsrum har utförts med sina
ledningscentraler, uppehållsplatser för personal och
material m.m. Skärpt bevakning har tillämpats vid
alla våra anläggningar, splitterskydd har utförts,
där så ansetts erforderligt osv.
Driften under ofredsären
På råmaterial för vår tillverkning, mälarvatten,
har det icke rått brist, och någon ransonering på
elektrisk kraft har icke förekommit, även om det
ett slag såg hotande ut. Vattenförbrukningen, som
ju hela tiden före kriget steg mycket raskt, har
under krigsåren avstannat på grund av
varmvattenrestriktionerna. Förbrukningen ligger nu
på 60 milj. m3/år och har kanske stigit med
10 % sedan 1939. Före kriget var en stegring
på 40—50 % på 5—6 år icke ovanlig.
Tillgång till varmvatten ökar förbrukningen med
ca 15 %, och den skulle alltså normalt i år vara
uppe i 70 milj. m3, om varmvattnet vore fritt.
De utvidgningsarbeten, som pågå vid Norsborg,
hade vid det här laget varit i det närmaste
färdiga, om ej kriget kommit emellan. Vi är nu ute i
sista stund men det är dock all anledning tro, att
utvidgningen blir färdig i behörig tid.
För vattnets rening använder vi vissa
kemikalier aluminiumsulfat för fällning och därmed
färgreducering, kalk för minskande av
rostan-greppet på ledningsrören och klor för
sterilisering. För oss har det icke inneburit svårigheter
att få fram dessa material, som alla är av svensk
tillverkning. I vad mån leverantörerna har haft
besvärligheter känner jag icke närmare till, men
bränsleproblemet har i varje fall varit ett
bekymmer vid kalkbränningen. Priserna har stigit ca
30—40 %. Även om vi inte kunnat erhålla någon
av dessa kemikalier, så skulle det emellertid ej ha
inneburit någon större katastrof. Mälarvattnets
naturliga färg hade i nödfall fått duga, något
mera rostigt vatten hade vi fått finna oss i här
och var, och sterilisering med klor är en extra
säkerhet, som tillkommit först på 1930-talet.
Om alltså produktionen av vattenledningsvatten
gått relativt lugnt och normalt så har det varit
en smula vanskligare och oroligare på
distributionens område. Som jag nämnde har rörnätet en
längd av 1 000 km med rördimensioner från 120
ned till 10 cm diameter, därvid bortsett från
servisledningar, som ju har ännu klenare
dimensioner. Sista fredsåret ny- och omlades 65 km
ledningar, varav ca 40 km 10—15 cm ledningar
i förorterna. Under kriget har på grund av
minskad byggnadsverksamhet och särskilt återhållet
villabyggande endast 20—30 km/år nedlagts.
För rör över 50 cm diameter användes numera
endast stålrör, i övrigt gjutjärnsrör. De senare
har större livslängd men risken för rörbrott är
ju vid dessa rör ganska stor och ett sådant blir
ju mer eller mindre katastrofalt om ledningen
har stora dimensioner. Före kriget inköpte vi
nästan undantagslöst såväl stål- som
gjutjärnsrör från utlandet, bl.a. från Tyskland, Polen,
Belgien, Frankrike, England, dock under senare
år huvudsakligen från Tyskland. Inhemsk
produktion av vattenledningsrör förekom praktiskt
taget icke, däremot har inom landet rördelar och
ventiler tidigare producerats.
Vid krigsutbrottet hade verket igångsatt
omläggning av de båda huvudledningarna till
Norsborg, 30 km 1 m rör för 8—9 Mkr. De i
detta fallet tyska leveranserna pågick tämligen
obehindrat de 3—4 första krigsåren, dvs. till dess
ledningen var färdig. De största svårigheterna
gällde isoleringen. Stålrören måste nämligen
omsorgsfullt isoleras mot korrosion, invändigt med
2—3 mm centrifugerat asfaltlager, utvändigt med
asfaltindränkta jutevävsremsor. När det redan i
början av kriget visade sig, att isoleringen i de
tyska rören försämrades, anlade Vattenverket år
1941 ett eget isoleringsverk. Till dato har där
isolerats 60—70 km rör. Asfalt har erhållits
genom Industrikommissionen, dels rumänsk
oljeasfalt, dels mexikansk sådan, vilken senare till viss
del erhållits från vägstyrelsernas lager. Priserna,
som före kriget rörde sig om 160 kr/t, har varit
uppe i 960 kr/t. När juteväven tog slut igångsatte
leverantören tillverkning av pappersremsor
av-liknande struktur som juteväven. I vad mån de i
det långa loppet kommer att visa sig lika
ändamålsenliga som juteremsorna återstår att se.
Den sista rörleveransen från Tyskland kom i
augusti år 1944. Sedan dess har vi beställt våra
stålrör från svenska verkstäder. I Tyskland
utfördes de stora stålrören överlappssvetsade med
gassvetsning och med endast en längsskarv även
vid de normala 8 m längderna. I Sverige är det
för närvarande icke möjligt erhålla gassvetsade
rör, vilket vi anser önskvärt ur
korrosionssynpunkt, därför att vid detta förfarande icke något
främmande material kommer in i fogen. Numera
erhåller vi alltså endast elsvetsade rör med både
längs- och tvärskarvar. Isoleringen utför verket
alltjämt vid den egna fabriken. Priserna var före
kriget ca 30 öre/kg för isolerade rör, nu ca 80
öre/kg oisolerade.
För gjutjärnsrören, vilka användes vid de
mindre ledningsdimensionerna, upphörde de utländska
leveranserna ävenledes år 1944. Verket hade då
ett ganska stort lager. Vid denna tid upptogs
genom statligt initiativ och förmedling tillverkning
av svenska gjutna rör. Vi har för vår del beställt
vissa mindre partier sådana rör åren 1945—1946,
men jag tror inte jag misstar mig om jag säger,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
