Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 september 1946 - Flampunktsapparat med automatisk tändningsanordning, av Paul Nylén - Enkel spektrometer för infrarött, av S Hl - Linser av konstharts, av J G Vogl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
884
TEKNISK TIDSKRIFT
beten i samma rum. En enda person kan även handha flera
apparater samtidigt. Den erfordrar icke tillgång till gas
eller flytande bränsle utan kan användas på alla de orter
där man har tillgång till elektrisk ström. Den blåa låga,
som i Abel—Penskys apparat uppträder vid flampunkten,
kan vara svår att upptäcka när apparaten befinner sig i
ett kraftigt upplyst rum, varför man brukar föreskriva att
bestämningen skall utföras i dämpat ljus. Dylika
försiktighetsåtgärder behövs icke vid den nya apparaten.
Den automatiska tändningsanoi dningen med akustisk
signalering är även avsedd att monteras på Pensky—
Mårtens apparat för ämnen med flampunkt över 50°C.
Paul Nylén
Enkel spektrometer för infrarött. Beckmans infraröd
-spektrometer är särskilt lämplig för analys av prov på
gasformiga kolväten. Den har utförts som en vanlig
Littrow-spektrometer med ett 5 cm stensaltprisma. En
10 cm absorptionscell för gaser är inbyggd i det optiska
systemet. Instrumentet har fullständig utrustning för
hanterande och analys av enkla kolväteblandningar med en
noggrannhet av 1 %. Det har konstruerats av Shell
Develop-ment Co. och dess optiska utrustning har visat sig så god,
att det lönat sig att införa vissa mekaniska förbättringar,
t.ex. en mikrometer för våglängdsinställning och en bättre
provtagningsapparat med precisionsmanometer (föredrag i
Optical Society of America mars—april 1944). S Hl
Fig. 1. Optiska element, tillverkade av konstharts.
Linser av konstharts. Optiska detaljer tillverkade av nya
konsthartser kan medföra stora fördelar, men åtskilliga
egenskaper hos den nya produkten är underlägsna det
optiska glasets. Under kriget har några metoder för industriellt
utnyttjande av pressmassor utarbetats, och man har även
med framgång byggt kompletta optiska instrument.
Det organiska glaset motstår stötar, är splitterfritt, kan
lätt borras, fräsas m.m. Det är billigt i tillverkning,
särskilt om det är fråga om starkt böjda eller asfäriska ytor.
Fabrikationen är ej så beroende av kvalificerat folk. Det
kan även framställas biåsfritt och är betydligt lättare än
det vanliga glaset.
Det nya glasets nackdelar kan dock inte helt och hållet
övervinnas. Det har stor känslighet för repor, stor
krympningsfaktor vid tillverkningen och ibland uppstår
skadliga förändringar av den färdiga produkten. Linser av
pressinassa har större temperaturkänslighet, kan förändras
i vatten och även absorbera vatten. Färgning kan uppstå,
om linserna utsättas för solljus. Möjligheten att framställa
materialet med olika optiska data är ringa. Mot
hundratals glassorter med olika optiska egenskaper kan för
närvarande endast ställas två användbara av konstharts. Dessa
har utvecklats för att motsvara kronglas och flintglas, så
att enklare linssystem alltid kan tillverkas.
Gemensamma eller föga avvikande egenskaper med det
oorganiska glaset är de just omtalade optiska värdena,
möjligheten att klistra ihop linser och att förse det optiska
elementet med reflexförminskande skikt och
metallbeläggning.
De hittills användbara materialen är metyhnetakrylat och
polystyrol; det första motsvarar kronglas med
brytningsindex n<ji— 1,49 och en relativ dispersion r i= 57,5. Det
andra motsvarar flintglas med m >= 1,59 och v — 31.
Amerikanarna har använt en form av metakrylat kallad poly
cyklohexyhnetakrylat, med samma optiska egenskaper men
med mindre krympningsfaktor (12 %) och högre
kokpunkt. Krympningen vid polymerisationen (10—20 %) och
härvid uppkomna formfel och spänningar och dessas
kompensering är motiven till de olika tillverkningssätten. Den
första metoden utgår från den opolymeriserade massan,
vilken uppvärmes tills den får en tjock sirapsliknande
konsistens. Sedan gjuts den i uppvärmda glasformar, där
polymerisation sker vid 40—70°, och produkten får sin
definitiva form. Detta tar ganska lång tid i anspråk,
mellan 5 och 85 h. Härvid måste hänsyn tas till den stora
krympningsfaktorn. Den hårda linsen lyfts sedan från
formen och upphettas till ca 60° i några timmar eller dagar.
En annan metod, vilken tycks ställa sig dyrare men bättre
hindrar uppkomsten av spänningar, har utarbetats i
England. Hela den mekaniska formgivningen övertogs från
glaslinstillverkningen. Ur det polymeriserade materialet i
form av plattor utskäres runda skivor, som svarvas och
poleras till dess den färdiga linsens krökningar och
dimensioner uppnåtts, varvid man måste räkna med en
arbets-mån på 1—2 % med hänsyn till den följande pressningen.
Denna sker i hydrauliska pressar med noggrant och
omsorgsfullt optiskt bearbetade matriser. Dessa kan
uppvärmas och avkylas med ånga resp. vatten. Kanaler är jämnt
fördelade för att åstadkomma likformig uppvärmning och
avkylning. De råformade linserna göres optiskt rena och
förvärmes i små elektriska ugnar, vilka har samma
temperatur som matrisen. Därefter flyttas linsen med en tång
ut i pressen och matriserna upphettas till
formningstemperatur. Formningen sker under ganska högt tryck. Efter
några minuter avkyles formen med genomströmmande
vatten. Matrisernas rörelse är icke begränsad av någon
stoppanordning, utan den övre matrisen fjädrar uppåt, så att
den följer det pressade ämnet vid dess krympning. Denna
anordning minskar faran för spänningar men förutsätter
att linsen är mycket noga förbearbetad.
Enligt uppgift har av dylika element seriemässigt byggts
kikare och siktinstrument med tre gånger förstoring samt
asfäriska strålkastarspeglar, komplicerade glasögonglas,
prismor m.m.
Det är svårt att avgöra framtiden för konsthartslinser. De
kan knappast undantränga glaset men kommer säkert att
användas för sådana glasögon, där stor vikt lägges vid
hållfasthet, eller där asfäriska ytor kommer till
användning. Även för tunga glas, vilka är mycket besvärande att
bära, kommer plastics att ha stora fördelar på grund av
den låga specifika vikten. Krokiga eller asfäriska
vidvinkel-okularlinser, vilka är besvärliga i tillverkningen, kan
lämpligen formas av konstharts. Vid fortsatt utveckling av
möjligheterna kan pressmassor bilda utgångsämne för
kikar-prismor. I Smithska linser kommer uteslutande pressmas
-sor att användas för spegelobjektiv, vilka numera har
stora möjligheter vid television. För paraboliska eller
asfäriska strålkastarspeglar kan även pressmassor komma
till användning, så länge värmen från lampan tillåter detta
(Mod. Plast. jan. 1946; Brit. Plast, maj 1946). J G Vogl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
