Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 5 oktober 1946 - Nordisk kraftförsörjning, av Waldemar Borgquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
956
TEKNISK TIDSKRIFT
sen gemensamt på en försöksanläggning för 90 kV
och 72 A med en överföringslängd av 50 km. De
försök, som hittills gjorts, ger oss goda
förhoppningar, men vi utgår ifrån att det krävs
mångårig försöksdrift i flera etapper beträffande
anläggningarnas storlek, innan allt fungerar
tillfredsställande.
För Nordens länder skulle ett högspänt
likströmssystem vara av betydande värde på grund
av de stora överföringsavstånden. Vid högspänd
likström skulle det öppnas bättre möjligheter att
korsa Öresund och Stora Bält samt vissa
fjällområden och fjordar med kablar.
Stabilitetsproblemen skulle förenklas. Vid behov skulle
friledningarna utan prohibitiv merkostnad kunna
ersättas med kablar.
Den kraftledning, som nu skall byggas från
Harsprånget söderut, är planerad så, att den skall
kunna användas för trefasström upp till 300 kV
eller högspänd likström upp till 2 X 250 kV.
De internordiska förbindelselinjerna
Ser man på de existerande
förbindelseledningarna, är det helt naturligt, att det norska
kraftverket i närheten av Narvik i Nygårdsforsen
sam-manknutits med de svenska anläggningarna i
Porjus; mellan dem har ett kraftutbyte pågått
under ett tiotal år. När, som jag hoppas,
järnvägen mellan Storlien och Trondheim rätt snart
elektrifieras, öppnas möjlighet även för en
tvärlinje mellan norska och. svenska kraftföretag i
denna region.
I mellersta Sverige är 120 kV nätet nu utsträckt
till Kil och ledning har beslutats från Kil till
Jössefors i närheten av Arvika. Avståndet
därifrån till Solbergsfoss i Glömma är inte mer än
78 km. Förslag har nu utarbetats för en
sammanbindningslinje från Jössefors till Solbergsfoss.
Den skulle byggas för 120 kV, men stolparna
skulle utföras så att övergång till 200 kV bleve
möjlig. På norska sidan skulle installeras en eller
två transformatorer för 120/50 kV för
hopkopplingen med Glommanätet. Ännu har dock inte
beslut fattats om denna sammanbindningslinje.
Samtliga här nämnda, befintliga eller föreslagna
kraftledningar mellan Norge och Sverige bör
uppfattas som utjämningsledningar, avsedda att
överföra sådant kraftöverskott, som temporärt
uppstår i det ena landet, till grannlandet, i den
mån det förefinnes behov därav i detta. Vi har
på känn, att det finns utrymme för ett större
utbyte än det här skisserade, som endast får
uppfattas som en anspråkslös början.
Mellan Skåne och Själland finns sedan några
decennier tillbaka förbindelsekablar under
Öresund. De har numera en överföringsförmåga av
ca 40 MW. De tillgodoser endast en liten del
av-Danmarks kraftbehov, men de 200 milj. kWh,
som under 1945 genom dessa kablar sänts till
Danmark, har dock säkert varit välkomna. Själva
har vi med tillfredsställelse i Sverige mottagit
ångkraft från de danska kraftcentralerna genom
nämnda kablar.
Från Sverige levereras små kraftbelopp till de
finska gränsområdena vid Torne älv. Det är
möjligt, att den svenska kraften rätt snart kommer
att ersättas av finsk kraft från Ule älv. Kanske
är det inte uteslutet, att svenska och finska
kraftledningar kommer att förbindas sinsemellan i
Torneå.
Danmarks förseende med vattenkraft
Ingen av de nordiska kraftfrågorna torde ha
tilldragit sig så mycket intresse som överföringen av
kraft från Norge till Danmark. Med tanke på att
ledningsavståndet från lämpliga kraftkällor i
Norge över Sverige fram till Själland är relativt
måttligt — ca 500 km — och i varje fall
väsentligt kortare än avståndet från Sydkrafts nya
vattenkraftkälla Hjälta i Faxälven ned till Malmö
— ca 900 km — är man kanske närmast benägen
att förvåna sig över att överföring från Norge
till Danmark inte redan kommit till stånd.
Därvid förbises lätt det betydande hinder, som
utgöres av Öresund, som med hänsyn till
flygtrafiken inte numera kan korsas med
luftledningar utan måste passeras med kablar, och dessa blir
dyrbara. Importen av prima kraft till Danmark
försvåras vidare därav, att det enligt gällande
uppfattning måste finnas full kraftstationsreserv
i Danmark. Därigenom nedsättes värdet av den
importerade kraften med 20—30 kr/kW år.
Dessutom torde väl Danmark inte kunna påräkna
kraft vid vattenkraftkällan — vare sig i Norge
eller i Sverige — till lika lågt pris som exempelvis
Sydsvenska Kraft AB vid egna vattenfall i
Norrland.
Många anser, att en ledning från Norge till
Danmark lämpligen bör dras fram genom Sverige.
Skall ett stort kraftbelopp överföras, krävs det
då en särskild ledning för denna uppgift. Jag
anser det självfallet, att Sverige kommer att, om
så erfordras, medverka vid överföringen av kraft
från Norge till Danmark. Om
sammanbindningsledningen från Solbergsfoss vid Glömma till
Jössefors i Värmland kommer till stånd, kan det
bli möjligt att över denna överföra även norsk
kraft till Danmark, om ock i mindre mängd.
Med de relativt begränsade krafttillgångar
Sverige äger har det inte hittills varit ifrågasatt, att
Sverige skulle i längden till Danmark leverera
några mycket stora kraftbelopp.
Import av norsk kraft till Sverige
I själva verket läser man emellanåt i svenska
och norska tidningar, att även Sverige borde ha
fördel av att importera norsk kraft. De norska
vattenfallen skulle såväl i inköp som i utbyggnad
och i reglering vara billigare än de svenska, och
överföringsavstånden från de norska vattenfallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
