Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 5 oktober 1946 - Nordisk kraftförsörjning, av Waldemar Borgquist - Klockarmband av metall — ett riskmoment, av B R
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 oktober 1946
957
till vissa distrikt i Sverige är faktiskt kortare än
från svenska vattenfall i Norrland.
Skillnaden i exploateringskostnad för norska och
svenska vattenfall torde dock vara mindre än
man i allmänhet föreställer sig.
Vattenfallsstyrelsens självkostnad för 200 kV kraft från
Indalsälven och Ångermanälven, som överföres till
Hallsberg, beräknas bli ca 70 kr/kW år vid 4 %
ränta — utan avkastning på vattenfallsvärdet och
kronoskatt och under förutsättning att den
utbyggda kraften utnyttjas helt. För norsk kraft,
som tänkes betald med fast pris för hela det
tillhandahållna kraftbeloppet, skulle det av
Vattenfallsstyrelsen betalbara priset vid gränsen
naturligtvis bli något lägre än nämnda 70 kr., men de
kraftpriser, som anförts i pressen, har varit
väsentligt högre.
Det innebär självfallet något större trygghet att
ha kraftkällan i det egna landet och det är en
fördel, att de skatter, som betalas av
kraftföretaget, stannar i det egna landet. Ett enskilt
företag kan möjligen säga: Vi skulle kunna betala
mera för den norska kraften. Vi måste nämligen
till Vattenfallsstyrelsen erlägga avgift även för
fallvärdet och våra avgifter baseras på en högre
räntefot än 4 %. För oss är det även av mindre
betydelse, om skatterna erlägges i det ena eller
andra landet. Det skulle kanske ytterligare kunna
sägas eller tänkas: Ifall det under krig skulle
uppstå avbrott i en kraftleverans från Norge, så får
väl olägenheten därav utjämnas genom att staten
från andra kraftkällor och eventuellt med
ransonering för andra förbrukare tillgodoser
nödlidande kraftbehov. Eventuellt kan sålunda
frågan te sig något olika från statlig synpunkt och
från en enskild kraftintressents sida.
Själv tror jag inte, att det för närvarande finns
reella förutsättningar för import av norsk kraft
till Sverige annat än för ett utjämnande utbyte.
Men det kan mycket väl i en framtid uppstå
behov av kraftimport i stor skala, när de svenska
krafttillgångarna blivit tagna i anspråk.
Vattenkraftutbyggnader, som berör två grannländer
Källsjöarna till våra svenska älvar ligger i
många fall helt eller delvis inom Norge. Så är
förhållandet med Fämundsjön i Trysilälven, med
sjöarna Lenglingen och Ulen-Rengen i Hårkan,
ett biflöde till Indalsälven, och med sjön
Limingen i Faxälven, för att anföra några exempel. En
del norska vattendrag har källsjöar på svenskt
område. Regleringen av dylika sjöar är
mångenstädes aktuell. Jag är övertygad om att den skall
bli ordnad på bästa sätt.
I vissa fall ligger stora källsjöar till svenska
älvar så nära Atlanten, att det förefaller lockande
att leda vattnet västerut i stället för österut och
att på detta sätt ta ut hela fallhöjden i ett eller ett
par stora steg. Särskilt har ett sådant projekt
upprepade gånger diskuterats för sjön Sitasjaure, till-
hörande Lule älv. Man skulle vid avledning
av-vattnet från denna sjö västerut kunna till lågt pris
producera ca 200 000 kW årskraft, dvs. föga
mindre än i Harsprånget. Men man får inte glömma,
att om kraften skall användas i Sverige, blir
kostnaden för överföringen över fjällen dyrbar.
Flott-nings- och fiskeintressena skulle vidare inte
medge, att man ledde bort ungefär 1/7 av vattnet i
Stora Lule älv. Jag tvivlar därför på att detta
projekt är genomförbart. Däremot förefaller det
mig personligen vara mera möjligt, att den brist
på vatten, som t.ex. förutses vid Narviks
kraftstation i Nygårdsälven, kan enligt ett norskt
förslag utfyllas genom ett måttligt tillskott av vatten
från någon närbelägen fjällsjö i
Kalix—Torneälvarnas sjösystem. Vi bör naturligtvis hjälpa
varandra, där det är möjligt.
Slutord
Sammanfattningsvis vill jag anföra följande: I
samtliga nordiska länder räknas med en mycket
stor ökning av kraftbehoven. För tillgodoseende
av dessa erfordras det inom varje särskilt land
en planmässig samverkan mellan de olika
kraftföretagen för åstadkommande av en god
rikshushållning med kraften. Utbytet mellan de nordiska
länderna är värdefullt redan i fråga om idéer,
konstruktioner och arbetsmetoder; vid sidan
därav kommer det existerande kraftutbytet
säkerligen att successivt ökas. Tillgången på
vattenkraft är fortfarande så riklig, att den är
tillräcklig för överskådlig tid framåt, och detta även för
Danmarks del, i den mån det visar sig
ekonomiskt lämpligt att i större skala dit överföra
vattenkraft. Trots att allt mera avlägsna
vattenkraftkällor behöver utbyggas för de nya behoven, synes
dock kraftpriset tack vare utbyggnads- och
överföringsteknikens framsteg kunna hållas vid
oförändrad realnivå.
Klockarmband av metall — ett riskmoment.
Statistiken över elektriska olycksfall ger flera exempel på att
montörer blivit skadade genom att de vid arbete i
spänningsförande anläggningar burit klockarmband av metall
och med dessa råkat vålla kortslutningar. En lärling skulle
nyligen utföra något reparationsarbete på ett batteridrivet
fordon och råkade därvid med klockarmbandet kortsluta
två ledare med motsatt polaritet (batterispänningen 96 V).
Armbandet blev rödglödgat och lärlingen fick allvarliga
brännsår. Vid ett par liknande olycksfall några månader
tidigare var det ena gången en klockkedja, som kortslöt
en likströmskrets, matad av en 6 V omformare, och andra
gången en fingerring, som vållade kortslutning på ett
svets-aggregat för 60 V växelström. Det understrykes, att
motsvarande risker kunna föreligga även vid anläggningar för
normala nätspänningar, eftersom ansenliga
kortslutningsströmmar kunna utbildas, innan smältsäkringarna hinna
fungera. Drift- och arbetsledningar vid elverk och
installationsfirmor uppmanas därför att göra montörerna
uppmärksamma på riskerna och beordra dem att lägga av sig
metallarmband, klockkedjor etc., när arbete måste utföras
på spänningsförande anläggningsdelar (Bull. Schweizer.
Elektr. Ver. 1945 h. 18). BR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
