Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 5 oktober 1946 - Ekonomiska synpunkter vid val av ledardiametrarna i kablarna i en nätgrupp, av Yngve Rapp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 oktober 1946
979
är sålunda endast ett tekniskt och icke ett
ekonomiskt problem.
För abonnentledningarna i näten 1 och 3 ställer
sig emellertid saken annorlunda. Antag att man
bestämmer sig för en viss ledardiameter i nät 1.
Med detta val är referensekvivalenten för den
längsta abonnentledningen fastställd. Som en
följd av CCIF:s rekommendationer, som ju
fastställer den sammanlagda referensekvivalenten
från telefonapparaten Ax till interurbanstationen
2, är därmed även den tillåtna
referensekvivalenten för trunkkabelförbindelserna fastslagen.
Som avståndet mellan telefoncentralerna 1 och 2
förutsättes bekant är på samma gång även den
minsta tillåtna ledardiametern i trunkkablarna
bestämd. För varje valt värde på ledardiametern
x-l i abonnentledningarna svarar sålunda alltså
alltid ett annat visst värde x12 på ledardiametern
i trunkledningarna.
Alla de par av ledardimensioner xx och xlz som
på detta sätt kunna bestämmas uppfylla de
uppställda kraven på talöverföringens godhet.
Grafiskt kan dessa representeras av kroklinjen B—B
i fig. 3. Ur transmissionssynpunkt är det därför
tämligen likgiltigt vilket av alla dessa par av
ledardimensioner xx och xv2 som väljes. Ledar
-dimensionerna ha emellertid ett starkt inflytande
på kostnaderna för ett kabelnät. Som en
regressionsanalys visar, ändras kostnaderna i själva
verket nära nog kvadratiskt med ledardiametern.
De totala kostnaderna för abonnentledningarna
i nät 1 sammanhänga förutom av
ledardimensio-nerna i kablarna med antalet abonnentledningar
och medellinjelängden eller annorlunda uttryckt
med antalet parmeter i nätet. Samma är
förhållandet med trunkkablarna. Den del av de
sammanlagda kostnaderna för nät och trunkkablar
som ändras med ledardiametrarna kan med god
approximation skrivas
där Mi och M12 äro par-metertalet i
abonnentledningarna och trunkledningarna.
Ser man nu på frågan om ledardimensionerna
ur ekonomisk synpunkt, inriktar sig intresset på
att fastställa det par av ledardimensioner xr och
x12 som ger den minsta kostnadssumman för nät
och trunkkablar. I fig. 3 visar kroklinjen Kx de
samhörande värden på xx och xt2 som ge de
sammanlagda kostnaderna K1} K2 de värden som ge
kostnaderna K2 etc. Härvid gäller att
KX<K2<K3<...
Den minsta kostnadssumma, vid vilken kraven
på talöverförings kvalitet ännu äro uppfyllda,
uppnås tydligen då kostnadskurvan K tangerar
dämpningskurvan B — B’ och tangeringspunktens
koordinater ge de ekonomiskt optimala
ledardimensionerna.
Vilket par av ledardiametrar (xi och som
ge den minsta kostnadssumman, sammanhänger
med parmetertalet i abonnentledningar och
trunk-ledningar, den längsta abonnentledningens längd
och avståndet mellan telefoncentralerna och måste
bestämmas från fall till fall. Som allmän regel
gäller emellertid att om telefoncentralerna,
under i övrigt oförändrade förhållanden, avlägsnas
från varandra, ledardiametrarna i kablarna för
såväl nät som trunkkablar skall ökas med
centralavståndet för så vitt man strävar efter att
uppnå minsta möjliga totalkostnader.
Telefonförvaltningarna synas hittills i stor
utsträckning endast ha reglerat dämpningen
medelst trunkkabelförbindelserna, vars
ledardiameter fått växa med växande avstånd mellan
centralerna. I själva verket har man i många fall
ingått för vissa normer beträffande uppdelning
av referensekvivalenten på nät och trunkkablar
som ett komplement till CCIF:s
rekommendationer. Ser man förutsättningslöst på denna fråga
måste man ställa sig frågande inför dessa
kompletterande bestämmelser och uppdelningsregler.
Av relevans för en talöverförings kvalitet är ju,
förefaller det, endast den sammanlagda
referensekvivalenten från telefonapparaten till
interurbanstationen och icke referensekvivalenten för de
skilda ledningsavsnitten. Är detta riktigt, och
CCIF:s rekommendationer, som endast gälla den
sammanlagda referensekvivalenten, tala för att
detta är fallet, måste även den slutsatsen vara
riktig att referensekvivalenten icke skall uppdelas
efter en gång för alla fastställda regler utan så
Fig. 3. Princip för ekonomisk dimensionering av
ledardiametrarna. De sammanlagda kostnaderna för
abonnentledningar och trunkkablar skola bli så små som möjligt
allt under det att kraven på telefonöverföringens godhet
äro uppfyllda. Fastställandet av ledardiametrarna år ett
maximi- och minimiproblem med bivillkor. Kurvan B B’
avger de samhörande värden på ledardiametrarna x, och
xa som ger den maximalt tillåtna referensekvivalenten.
Kurvan Kt representerar alla de par av ledardiametrar som
ge upphov till de sammanlagda kostnaderna K, osv.
Minimi-kostnad vid kurvan Kt. Den i figuren åskådliggjorda
metoden är generell och kan tillämpas oberoende av arten av
de krav, som kan komma att ställas på en talöverföring.
Den kan även utsträckas till att omfatta ett godtyckligt
antal variabla ledardiametrar med åtföljande bivillkor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
