Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 12 oktober 1946 - Malmbrytning med diamantborrade spränghål i Nordamerika, av Fredrik Mogensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 september 1946
1003
göres ett par meter bred. Samtidigt, eller helt
oberoende härav, borras i den nedersta
brytnings-orten det ena radialhålsplanet efter det andra
enligt ett med hänsyn till malmens dimensioner
varierande schema. Avståndet mellan planen
hålles omkring 2 m men växlar med malmbredd
m.m. Hålen borras med konkavkronor, vilka ej
lämna kärna men medge betydligt snabbare
borrning än vanliga kärnkronor, fig. 4. Vart tredje
hål kärnborras dock för att erhålla en
uppfattning av malmens beskaffenhet och gränser.
Brytningsmetoden torde kunna betecknas såsom
skiv-brytning med radialhålsborrning eller dylikt.
Vid mitt besök i gruvan i april 1946 utfördes
borrningen av ett entreprenadbolag på ackord à
1,10 $ per fot (15 kr/m). Därvid användes nio
pneumatiska enmans diamantborrmaskiner,
Chicago Pneumatic CP 5, för en malmproduktion i
storleksordning 400 000 t/år. Hållängden är ca
10—20 m, diametern 30 mm. För en fullständig
radialborrning erfordras ca 40—50 hål i varje
plan. I medeltal borras 16 m per man och skift,
berglossningen är 9,5 t/m borrlängd, vilket torde
svara mot ungefär 10—15 t/kg dynamit inklusive
skutborrning. Hela salvan skjutes samtidigt. Det
är ganska vanligt i Amerika, att dylik borrning
utföres av ett särskilt entreprenadbolag.
Tidigare användes vid gruvan normal
magasinsbrytning, dels med tappning av malmen i vagnar,
dels med skrapning från skraporter. Genom
införande av långhålsborrning enligt det ovan
skisserade förfarandet ha de totala
brytningskostnaderna sänkts med 9 %. Den största betydelsen av
denna omläggning ansåg emellertid
gruvledningen vara att samma arbete, som tidigare utfördes
av 40 man, nu kunde presteras av endast 9.
Noranda-gruvan i Kanada, känd som pionjären
på den moderna långhålsbrytningen, använder
en likartad metod3. Malmen, en kompakt sulfid,
som har betydande dimensioner, uppdelas i en
serie brytningssektioner, ca 20 m breda, 50—60 m
höga och ungefär lika långa, med ett speciellt
system av ca 12 m breda pelare emellan
sektionerna. Då jag besökte gruvan i maj 1946 hade en
del modifikationer vidtagits från det tidigare
beskrivna förfarandet av år 1934. Då tillgick
brytningen så, att i den malmsektion, som skulle
brytas, drevos intill vardera pelaren fem orter med
ca 10 m sulavstånd. Orterna i vardera sidan
drevos på samma nivå. Sedan en skåra tvärs över
sektionen åstadkommits i dess ena ända,
borrades från orterna efter vardera sidan det ena
vertikala radialhålsplanet efter det andra med 1,8 m
avstånd mellan planen. Borrningen skedde med
hammarborrmaskiner och skarvade borr. Största
borrhålslängd var 6,1 m. Numera hade man helt
övergått till diamantborrning, och hela sektionen
togs med enbart tre skivor i stället för förut sex.
Man kunde på så sätt klara sig med endast tre
sidorter efter varje pelare, men i stället drevos
Fig. 4. Diamantborrkronor för spränghål2.
ofta även orter mitt i malmen.
Brytningskostnaderna voro utomordentligt låga.
De dubbla orterna möjliggöra betydligt bättre
och jämnare avlossning från pelarna än centrala
orter i mitten, och detta torde väl motivera de
ökade ortdrivningskostnaderna. I varje fall har
inan denna erfarenhet från Flin Flon-gruvan i
Manitoba, där man även prövat enkla orter mitt
i malmen. Man undviker vid nämnda gruva även
uppåtriktade hål, som anses ogynnsamma med
hänsyn till borrhastighet, diamantslitage och
maskinunderhåll4.
Radialborrning i horisontalplan
Radialhålsmetoder med horisontala
borrhåls-plan uppvisa många goda resultat med hänsyn
till berglossning samt obetydliga förberedande
arbeten. Det brutna berget sprider sig även till ett
förhållandevis stort antal tappningsställen.
Borrning från en stigort erbjuder dock många
svårigheter: det är svårt att rikta hålen, svårt att borra
och ladda, svårt med transporter. De ha även
övergivits på många ställen, där man tidigare
försökt dem5. Ett väl utvecklat speciellt
brytningsförfarande, som helt bygger på horisontal
radialborrning, finnes ingående beskrivet från Copper
Mountain i British Columbia6 under
beteckningen "horadiam"-metoden (Horisontal, Radial,
Diamond), och den uppvisar så goda och
intressanta resultat, att ett närmare omnämnande ej
bör försummas. Jag har ej själv sett den i drift.
Malmen i Copper Mountain Mine samt
omgivande bergarter eller genomsättande gångar bilda så
svaga väggar, att det ansågs ogörligt att använda
metoder med stora öppna rum i malmen. Man
bestämde sig därför för att försöka med
magasinsbrytning med nedskjutning av taket medelst
horisontala diamantborrhål. Parallella
horisontalhål ansågos av olika skäl mindre lämpliga,
varför borrningen ansattes från stigorter på sidan
av malmen. Borrhålen komma följaktligen att bli
arrangerade som horisontala solfjädrar. Den mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
