Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 19 oktober 1946 - Fjärruppvärmning av Reykjavik från varma källor, av Helgi Sigurdsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1046
TEKNISK TIDSKRIFT
Isolering och expansion
I det föregående ha vi icke tagit med i
beräkningen att vi ha ined transport av varmt vatten
att göra, dvs. isolering och expansion. Med
hänsyn till värmeförlusten måste hela systemet
isoleras väl, och eftersom nästan alla rören äro av
stål och för det mesta ligga nere i jorden, måste
man se till, att grundvatten icke kan tränga in i
isoleringen. Även om man skyddar isoleringen så
gott det går mot inträngande vatten, kan det
alltid ske något fel eller hända någon olycka, och
således är det bäst att använda isolering, som icke
fördärvas av vatten, utan kan torkas igen. Det
har använts olika isoleringsmaterial på olika delar
av anläggningen. Samlingsledningarna och
ledningarna i stadsnätet äro lagda i betongkanaler,
som äro fyllda med lavaslagg. Detta material, som
man får från gamla vulkankratrar, är mycket
poröst och lätt. Det liknar pimpsten men suger
mycket mindre vatten och är lättare att torka
igen om det översvämmas. Kanalerna och locken
äro försedda med dilatationsfogar fyllda med
asfalt. I centrum av staden, som ligger så lågt, att
kanalerna vid högvatten står under havsytan, äro
dilatationsfogarna utförda av korrugerad plåt
av-koppar eller bly.
Huvudledningen, fig. 4, som för det mesta går
genom glest bebyggda trakter, är även skyddad
i betongkanal, men denna ligger nästan helt ovan
jorden. Här är ledningen isolerad med dubbelt
lager av 5 cm tjocka mattor av monjord. Detta
material, som även är inhemskt, isolerar i torrt
tillstånd ungefär lika bra som kork. Rören ligga
i övrigt fritt i kanalen och vila endast på rullager,
och kanalen är sedan övertäckt med ett lager
välvda betongplattor, lagda i cement längs
kanterna, medan tvärfogarna äro tätade med hampa
och asfalt. Stickledningarna i jorden äro isolerade
med glasullskålar, omlindade med hopsmälta
asfaltplattor. Under körbanor skyddas de
dessutom av betongkanal. Ledningarna inomhus äro
isolerade med filt och lärft. Samlingsbassängen är
Fig. 4. Huvudledning.
delvis nedgrävd i jorden men i övrigt isolerad och
täckt med jord. Betongbehållarna äro invändigt
isolerade med pimpsten, som i sin tur är skyddad
mot vatten av tredubbelt lager av asfaltlärft av
särskilt slag, som kan tåla höga temperaturer, och
asfaltlagret igen är skyddat invändigt med
armerad betong. Järnbehållarna äro däremot isolerade
utvändigt med betong, isolerat på insidan, och
dessutom är det luft mellan denna och
behållaren. Isoleringen av hela systemet är så effektivt,
att vattnet på sin väg från källan till de längst
bort belägna husen i staden endast förlorar 5—
6°C vid maximal förbrukning.
Eftersom ledningarna äro utsatta för intill
100cC temperaturdifferens, t.ex. vid påfyllning
eller reparation i kyligt väder och mindre daglig
variation i förbindelsen med varierande
vattenmängd och avkylning, måste alla ledningar
förses med expansionsförbindningar med passande
mellanrum. Av samma orsak måste
stickledningarna, som gå tvärs mot gatuledningarna,
förbindas till dessa på ett sådant sätt, att gatuledningen
kan röra sig i förhållande till stickledningen.
Dessa expansionsförbindningar eller
kondensatorer äro av flera olika slag. På huvudledningen
användas ett slags rörliga muffar eller
stoppbuss-ningar, där mellanrummet mellan innerröret och
yttermuffen är tätat med talg och grafitpackning.
De äro för det mesta utförda som
dubbelkompen-satorer och fastspända på mitten samt anbragta
med ca 400 m mellanrum. Varje halva upptar
rörelsen från 200 m längd. I stadsnätet användas
vågkompensatorer av tre olika konstruktioner,
och alla försedda med invändigt rör. Två av
dessa, som äro av danskt och tyskt fabrikat, äro
av stål. De äro bägge beräknade för förspänning,
svarande mot halva expansionen. Av denna orsak
måste de förses med flänsanslutning i ena ändan.
De danska kompensatorerna äro så byggda, att
de säkrar varje enkel våg mot överbelastning.
Detsamma gäller de amerikanska kompensatorerna,
där vågorna äro av koppar, försedda med
skydds-ringar eller armering av gjutjärn. Dessa
kondensatorer ha den fördelen framför de europeiska
att de icke behöva förspännas och kunna därför
svetsas fast till rören i bägge ändar, vilket ger den
tätast möjliga förbindning. Förutom dessa tre
typer användas på några ställen på små ledningar
i stadsnätet omlindade tombakslangar, som vid
längdökning hos anslutande rör böja sig åt sidan.
Avståndet mellan kompensatorerna är i
stadsnätet mycket varierande, dock ingenstans över
150 m. De anbringas med fördel tillsammans med
ventilerna i betongbrunnar vid gatukorsningar.
Förutom kompensatorer måste rören vara
försedda med fastspänningsanordningar på
bestämda punkter, så att varje enskild
kompensator endast upptar rörelsen från en bestämd
ledningslängd, svarande mot den rörelse som
kompensatorn kan uppta. Dessa fastspänningar an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
