Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 19 oktober 1946 - Fjärruppvärmning av Reykjavik från varma källor, av Helgi Sigurdsson - Diskussion, av T Nordenson, O Sigurdsson, A Jerdén, S Gudmundsson - Vetenskapen och religionen, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1048
TEKNISK TIDSKRIFT
ska ingenjörer på en tidpunkt, då krig härskade
över nästan hela världen.
Diskussion
Civilingenjör T Nordenson, Sverige: Vilken lägsta
temperatur har man klarat?
Civilingenjör O Sigurdsson, Island: Svåraste
köldperioden hittills har klarats bra. Vid särskilt låga temperaturer
får man räkna med att tillsäga fastighetsägarna att vara
sparsamma med varmvattnet. Temperaturen är ej så låg
på Island som mången tror. Medeltemperaturen för
januari månad är således + 1,0°C.
Vattenverkschef A Jerdén, Sverige: Användes inte
uppvärmning av jorden för exempelvis växthus?
Civilingenjör Sigurdsson: Den första anläggningen
utfördes just för växthusanläggning. Efter användning
avledes vattnet för närvarande. Detta kan ju tas till vara och
var och en på så sätt få sin egen växthusuppvärmning.
Civilingenjör S Gudmundsson, Sverige: Trots den rikliga
tillgången på elkraft kan väl kraftavbrott förekomma.
Vilka reserver finns då?
Civilingenjör Sigurdsson: Ett dieselaggregat är
planerat och en ånganläggning är under uppförande, vilken dets
skall ta topparna vid elverket, dels skall utgöra reserv för
värmesystemet.
Vetenskapen och religionen. Professor Emil Brunners
båda i Schweizerische Bauzeitung publicerade artiklar
"Tro och forskning" och "Teknik och religion" (Tekn. T.
1945 s. 829, 1946 s. 300) har framkallat en gensaga av den
schweiziske läkaren dr Albert Challand. I motsats till
professor Brunner hävdar dr Challand att vetenskapen
verkligen kan vara ett rättesnöre på vår väg genom livet. Han
framhåller bl.a. att det finns levnadssätt som befordrar
hälsan och andra levnadssätt som skadar denna. Man kan
inte komma ifrån att vetenskapen genom att bringa
kännedom om dessa fakta måste bli moraliskt normgivande. I
varje fall måste vetenskapen komma att fylla denna
uppgift i samma ögonblick som den är i stånd att visa, icke
blott att det råder ett ofrånkomligt sammanhang mellan
den enskildes välgång och samhällets, utan även att en
människa endast då kan vara lycklig när hon bidrar till
att öka sina medmänniskors lycka, varvid det naturligtvis
inte bara är fråga om altruism utan också om själviska
intressen.
Psykologin är emellertid nu i stånd att, i motsats till
vad Rousseau påstod, bevisa att om människan icke föds
god, så kan hon inte bli fullt utvecklad intellektuellt och
fysiskt utan att vara det och förbli det. I våra dagar har
motsatsen prövats av ett helt folk som har upphöjt
ondskan till statslära. Resultatet har vi alla sett. Ingen kan
påstå att detta försök inte har något att lära oss och at!
det inte tillkommer vetenskapen att förklara att en sådan
kollektiv existens strider mot människans sunda natur.
Vetenskapen är för övrigt i stånd att skissera ett ideal
för människan. Detta är uppenbarligen allt som den kan
göra, men det är också vad den bör göra, ty ett ideal som
i förväg har godkänts av sanningen, är tillräckligt för att
skänka människan den drivkraft som vetenskapen icke
tidigare har försett oss med. De känslor som påverkar
människan och som är grunden för hennes vilja, är
normala eller onormala. Om vetenskapen fäller ett avgörande
domslut på denna punkt, så döms den onormala
människan att försvinna, åtminstone som ledare. Man måste
för övrigt räkna med känslorna, och känslor som är ve-
tenskapligt utdömda, icke som fenomen men ur själslig
och samhällelig hygienisk synpunkt, måste snabbt förlora
sitt värde, liksom ingen tar den sinnessjukes pladder på
allvar.
För vetenskapens bestånd är tron på människan ett
oeftergivligt villkor. Vi som representerar vetenskapen har
därför rätt att beträda t.o.m. det område som teologin
har förbehållit för sin egen räkning, nämligen människans
inre. Vetenskapen strävar, säger dr Challand till slut, att
fullkomna människan, och människan å sin sida lånar
av vetenskapen den idealbild som hon bör rikta sina steg
emot. Härigenom kommer världen att återfinna den
intellektuella enhet för kulturens grundvalar som den är i så
skriande behov utav.
I sitt genmäle betonar professor Brunner för det första
den stränga skillnad som han har uppdragit mellan
kristendomen och de kristna, och han framkastar den frågan om
det är meningen att förebrå mästaren, om hans lärjungar
handlar rakt emot hans befallningar.
Om man för det andra vill ställa kristendomen till ansvar
för våra dagars stora världskatastrof, så glömmer man
att denna världskatastrof just har förorsakats av
människor som har förklarat kristendomen krig, och att de
andliga förberedelserna för denna mentalitet är att söka i
den sedan två- eller trehundra år pågående flykten från
de kristna sanningarna.
Vid sina försök att vederlägga satsen att vetenskapen inte
kan tjäna som moraliskt rättesnöre begagnar sig dr
Challand för det tredje av två idéer, idén om
människornas sundhet och idén om deras normalitet.
Sundhets-begreppet i sin djupaste mening innebär emellertid något
som den objektiva vetenskapen icke inrymmer, nämligen
det sedliga idealet, humanitetens och människovärdets idé.
På liknande sätt förhåller det sig med "det normalas"
begrepp. Om man med begreppet "normal" menar en
människa, som är verkligt mänsklig, så kan, säger professor
Brunner, en religionslös människa icke betraktas som i
denna mening normal, sant mänsklig.
Enligt ett uttalande av redaktionen har läsekretsen i
insändare visat sig vara överens om att vetenskapen är ur
stånd att tjäna som rättesnöre för livet. I en insändare
heter det: "Det tycks ha undgått dr Challand att hela
nazi-kulturen, särskilt i moraliskt hänseende, var
ny-hedendom av renaste vatten och att de ’upplysta’
vetenskapsmännen med särskild iver omfattade dessa åsikter."
En annan läsare skriver: "Det är obegripligt att en man
som dr Challand kan företräda en så abstrakt uppfattning
efter de senaste årens händelser, som borde ha lärt oss
att det inte kommer an på det känslolösa filosoferandet
utan att hjärtat, religionen, måste vara med för att man
skall kunna finna sig till rätta med sina medmänniskor."
Ännu en annan åter framhåller: "Jag kan inte se någon
motsättning mellan å ena sidan den kristna tron och å
den andra vetenskapen och tekniken, förutsatt att de
senare icke överskrider de för dem uppdragna gränserna
utan tjänar mänskligheten."
Redaktionen avslutar diskussionen med att framhålla att
den gärna har ställt utrymme till dr Challands
förfogande, därför att han med sällsynt konsekvens följer en falsk
linje, varigenom det med stort eftertryck framgår till
vilken återvändsgränd ett sådant resonemang med
nödvändighet måste leda. Att visa detta förefaller så mycket
nödvändigare, som man endast allt för ofta har möjlighet
att iaktta att det kristna levnadsmålet visserligen i princip
erkänns men att det samtidigt förbises i verkligheten. Så
gör man nämligen även om man sätter vetenskapen och
tekniken på tronen, låt vara i småsaker. Inom tekniken
lever och arbetar vi nämligen gärna, som om vi
behärskade det hela. Därför var det nödvändigt att med ett krasst
exempel visa hur grundfalsk denna uppfattning är; det
måste tydligt visas att vi icke fyller vår uppgift, om vi
icke i all ödmjukhet låter vårt arbete bli ett gudstjänande
(Schweizer. Bauztg 2 febr., 30 mars 1946). r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
